Lilla Grodan

Är inte riktigt närvarande just nu. Huvudet befinner sig långt uppe bland molnen någonstans och kroppen är fylld av eufori. Det är ju inte så konstigt, äntligen är han här vår lille skrutt, vår älskade, efterlängtade lilla groda.

Allting gick så snabbt att jag knappt förstår någonting nu i efterhand.

Hela onsdagkvällen hade jag gick jag här hemma och hade en stickande smärta i magen, men det var ju ingenting nytt, det var väl inget att oroa sig för. Älsklingen däremot tjatade om sjukhus och blängde lite lätt under lugg varje gång jag sa att det säkert skulle gå över snart. Till slut gav jag efter och skickade ett sms till farmor och undrade vad hon tyckte att jag skulle göra. RING TILL FÖRLOSSNINGEN var svaret jag fick. Nåja sagt och gjort, det gjorde jag. Barnmorskan som svarade sa att det säkerligen var förvärkar, nähä sa jag. Jo, det trodde hon. Kanske lika bra att ni kommer in?

Jaha. Jag ringde upp farmor och hon satte sig i bilen för att köra oss till förlossningen. Jag skulle tvunget in i duschen först, man kan ju inte åka till sjukhuset och se ut hur som helst, eller?! Ren och fräsch klev jag ut ur duschen och kände att jag behövde hosta lite (dunderförkyld som jag har varit) och kapoff så var det som om en vattenballong exploderade mellan benen. Jisses vad det forsade. Det var bara att byta kläder och ta på en binda i samma storlek som afrika. Sen började jag känna av dom där förvärkarna.

När vi kom in på förlossningen satte dom CTG och allting såg bra ut. Barnmorskan S tyckte att allt var kanon och hon undrade lite försynt om jag kanske ville åka hem och vänta, som förstföderska kan det ta lång tid innan det sätter igång på riktigt, men nejdå, jag tyckte att det var bäst att stanna kvar, det är ju lite krångligt för oss att ta oss fram och tillbaka mellan hemmet och sjukhuset. Sen gick det med rekordfart (vilken tur att vi inte åkte hem, då hade han nog kommit i bilen). En kvart senare hade jag så ont så ont, fick akupunktur, men herregud, den smärtan var nästan värre än värkarna. Vi tjatade lite på barnmorska S att hon skulle kolla hur jag var öppen och på ingen tid alls hade jag gått från att vattnet gick till att vara öppen 8(!) cm. Sen ville jag bara krysta. Och ha lustgas. Vilken smärta det var. Gud alltså. Obeskrivligt. Lustgasen och älsklingens smekningar och hand blev mina bästa vänner där.

Vattnet gick 21.15
Vi kom in på förlossningen ungefär 22.00
00.35 torsdagen den 18:e september fick jag vår lille påg på magen och hela vår världsbild blev helt plötsligt komplett.


Men beskrivningen "att skita ut en dubbeldäckare" är ingen underdrift. Det kändes verkligen så.

Jag ska bespara er informationen om stygn hit och dit och om hur jag trodde att jag skulle skita på mig och dö om vart annat, Skrika hade jag sagt innan att det skulle jag minsann inte göra, jag skulle inte låta som en porrskådis eller en skadeskjuten hjort så som kvinnorna på förlossningsfilmerna, men om det kan ni ju fråga älsklingen.


Nu är han iaf här och han är underbar. Utan tvekan är han den vackraste bebisen som någonsin har sett dagens ljus, men bara lugn, detta kommer ni att få läsa om till förbannelse och kanske får ni fler smaskiga detaljer från tiden på förlossningen och BB så fort jag och min nya lilla, men ack så underbara familj har landat på jorden igen (om vi någonsin vill komma ner).