Vi har varit sjuka, både skrutten och jag. Jag är fortfarande snuvig och hostig, men som tur är verkar skrutten må bättre. Så detta är anledningen till att han inte har fått sin vaccination än, man ska inte få den om man har feber så det blev framflyttat till slutet av månaden. Det innebär att vi har stängt in oss i lägenheten ett tag. Inte värt att gå ut med en sjuk bebis och jag har varken haft lust eller ork till det ändå. Men imorgon får det nog vara nog med innesittandet för vi har några julklappar kvar som behöver fixas.

Men nu ska vi mysa lite i soffan.

Imorgon skulle jag och skrutten behövt få lite saker gjort här hemma. Sätta ihop bordet i vardagsrummet, dammsuga, vattna blommorna, diska och damma. Bara tråkiga saker, men tyvärr måste man göra det ibland. Skulle behöva kila ut en sväng också. Handla sista julklappen och hämta paket.

Känner mig lite pysslig också så jag skulle behöva fixa lite saker. Plåtbitar, ljus och lite ståltråd. Ja, vi har allt att gör imorgon.

Jag vet inte om det är min nya ansiktsrengöringskitt, vädret eller amningen, eller bara en blandning av alltihopa men jag är torr som fnöske i hela ansiktet. Har röda fläckar och huden ser ut som någongting från en freakin' skräckfilm. Det är fruktansvärt.

Vi är förkylda också, jag och skrutten och det är dags för vaccination på torsdag.

Och ja, just det, jag missade den jävla jordbävningen!

What the fuck!

Jordbävning?!

Ja tydligen var det vad som hände i morse. Jaha, jag märkte då ingenting. Jag har missat förmodligen den enda jordbävning jag kommer att uppleva under min livstid. Fan, säger jag bara.

Tiden rusar

Ja, oj vad tiden går fort. Man ser förändringar hos Skrutten för varje dag som går. Han är den gladaste, livligaste och finaste bebis man kan tänka sig. Han skrattar och pratar mer för varje dag som går och den senaste veckan har han upptäckt sina händer och oj vad dom smakar gott. Han suger och gnager och har sig. Han är så fin att jag ibland när jag ligger och tittar på honom får tårar i ögonen.

I måndags när vi var på BVC fick jag reda på att det snart är dags för första vaccinationen. Min lille babis ska få en spruta. Usch vad hemskt. Det är svårt att veta vem som kommer att gråta mest, han eller jag. Men det är ju sånt som ingår i livet för hans del och föräldraskapet för min del.

Nu är det matdags och sen ska vi vila lite och det kan behövas.

Idag är det riktigt tråkigt väder ute, man känner inte alls för att bylta på sig och gå på promenad. Men vi ska nog ändå ta oss i kragen och göra just det i eftermiddag tillsammans med Tant F och Lilleman. Skulle behöva handla lite så att vi kan få det lite julmysigt här i vårt lilla bo. Julstjärnor och värmeljus. Ska sätta upp gardinerna i köket också, men det får vänta tills älsklingen kommer hem, det är ju inte så lyckat om jag trillar ner från stegen och gör mig illa när vi är ensamma hemma.

Skruttens ögonlock ser tunga ut så jag hoppas att han kan sova en liten stund. Så kan jag städa lite och vattna blommorna. Kanske förbereda middagen. Fixa lite med julklapparna. Jag vill gärna ha allting klart i god tid. Hatar att stressa.

Fast just nu verkar Skrutten hungrig, så det är bäst att jag tar honom innan han börjar klaga på servicen på den här restaurangen.

Det har varit en riktigt produktiv dag. Mamma kom hit och vi tog en lång promenad i skogen med skrutten. Det slutade med skavsår, men det var det värt för det var hur skönt som helst. Underbart väder. Sen gick vi igenom skruttens kläder och sorterade ut vad som har blivit för smått. Tiden går fort och han växer så det knakar. Jag har tydligen super mjölk.

En liten olycka hände dock när katten blev rädd och hoppade över skrutten som låg i babysittern. Han kom åt med ena klon i ansiktet på min älskling och rev till så att hans lilla näsa började blöda. Han blev ledsen och rädd, men det var jag som grät mest. Någon gjorde ju illa min lilla bebis, så får det kvitta att det var en olyckshändelse för det gjorde fruktansvärt ont i mitt mamma hjärta. Det är hemskt och det känns fruktansvärt när jag tänker på alla gånger som han kommer att göra sig illa i framtiden. Skrubbsår och sånt hör ju livet till, men det gör ont att se dom man älskar göra sig illa. Det är nästan så att det börjar läcka lite i ögonvrårna bara jag tänker på det. Fy vad blödig man har blivit.

Nu är det nog snart dags för oss att hitta till sängen så att skrutten kan sova längre än sina 15 minuters powernappar. Jag behöver i alla fall sova lite.

Flitiga bi

Äntligen är här städat och fint hemma. Det har hängt över mig i ett par dagar nu, skönt att ha det gjort.

Imorgon ska vi ut och promenera med mamma a.k.a mormor. Blir kanske en sväng till Boan också. Älsklingen vill tydligen ta hem julen hit också. Måste kolla canvas på ram också, skulle fixat ett par tavlor till sovrummet. Mysa till det lite. Det känns så kalt därinne just nu.

Nu ligger min lilla älsklingsskrutt och ler mot mig, så det är dags att mysa lite. Eller ligga och snacka lite, för sova, det tror jag inte att han vill.

I got (my computer) back

Äntligen. Den är tillbaka. Jag har saknat den så. Fast egentligen inte, det finns inte så mycket tid att sitta framför datorn längre. Skrutten behöver all min uppmärksamhet.

Imorgon har vi mycket som ska göras. Jag och skrutten skall till doktorn för skruttens två-månaders kontroll. Herregud vad tiden går fort, min lille bebis har redan hunnit bli två månader. Det är nästan så att en liten tår smyger sig fram i ögonvrån.

Sen ska vi hem till tant F och kladda med färg. Skoj ska det bli, hoppas bara att skrutten och lilleman tänker vara sammarbetsvilliga, vi vill ha fina händer och fötter förevigade i fina färger.

En sväng med damsugaren hade inte direkt skadat, men jag tvivlar på att jag har tillräckligt med energi kvar för det. Det blir lätt så när man bara sover 30 minuter i stöten. Men en promenad måste vi klämma in i schemat, att man har blivit ett cookiemunster har börjat sätta sig på magen och så kan vi ju inte ha det. Fast nu är det ju snart jul och då borde man ju bara slappna av och njuta av god mat, kanske ska låta magremovern bli ett nyårslöfte istället. Fast frisk luft skadar ju inte.

Jösses, känner mig riktigt pigg, undrar när sömnbristen ska komma tillbaka och bita mig i ändan?

Nu ska jag lägga mig i soffan och mysa med min lille skrutt.

Usch, har en massa kassar och lådor kvar att packa upp sedan mammas sambo lämnade det sista av mina saker som var kvar hemma hos dom. Skulle behöva diska. Måste fylla i försäkringspapper för mig och skrutten. Hade varit bra om jag kunde listat ut vad vi ska äta när älsklingen kommer hem.

Men jag har ingen energi, magsjuka har den effekten på dom flesta levande människor.

Vill ha svar från den dumma hyresvärden också.

Nu har skrutten vaknat, så det är dags för mat. Mumma!

Ibland är det inte lätt att vara förälder. T.ex när man är magsjuk och har en skrikande bebis. Eller när man inte kommer ihåg när man senast fick sova mer än 90 minuter åt gången.

Men när skrutten ler åt en, ja då är det värt vad som helst.

Busväder

Hade tänkt ta en promenad med skrutten idag, men eftersom det är regnigt och ruskigt ute funkar det inte att ta honom i bärselen. Det hade varit skönt att komma ut på en liten promenad varje dag och få röra på sig och få lite frisk luft och dessutom så sover skrutten så bra när vi är utomhus. Hoppas att jag snart får svar från hyresvärden om jag kan få lov att ha vagnen nere i det låsta förrådet, för då kan vi ju komma ut även när vädret är dåligt. Som det är nu får jag omöjligt ner vagnen för trapporna på egen hand.

Vi har i alla fall fått gjort lite här hemma idag, disken är överstökad och kycklingen till middag ligger och tinar. Letar efter recept på någon god risotto också, tänkte testa det här hemma sen en dag. Har ringt till MVC och fått tid för efterkontroll och jag har fått en tid till försäkringskassan, så nu äntligen ska vi väl få rätt med föräldrapenningen. Egentligen skulle jag behöva dammsuga också, men eftersom skrutten ligger och sover så gott i sängen vill jag inte riskera att väcka honom.

Imorgon är älsklingen ledig och då hade jag tänkt att vi skulle ta en tur in till stan. Skrutten behöver lite byxor i rätt storlek. Hittade ett par superfina med hängslen när mamma och jag var och handlade men dom fanns inte i rätt storlek, men kanske finns dom inne i stan. Egentligen är dom väl inte jättepraktiska, men han hade varit så fin i dom när vi ska bort på lördag.

Skulle kanske passat på och lägga mig en stund i soffan och titta på tv innan det är dags att börja med maten. Vågar inte hoppa in i duschen eftersom jag inte vet hur länge till skrutten tänker sova, så det får vänta tills älsklingen kommit hem och vi har ätit.

Klockan är redan två och tiden har bara flygit iväg idag. Jag och skrutten skulle ner på försäkringskassan men det bara klyddade så vi fick gå därifrån igen. F och kotten var med så vi tog en liten promenad i skogsbacken istället. Det var riktigt skönt att komma ut som alltid, det gäller bara att ta sig i kragen och ge sig ut.

Det får helt enkelt bli fler promenader hädanefter. Ingen har dött av frisk luft och skrutten tycker det är så skönt både att ligga i vagnen och sitta nära mig i bärselen.

Skulle egentligen behövt sova lite, men skruttens och min cykel har inte koordinerats än så han vill vara vaken och spralla nu. Lite förbannad är han också, lite hungrig kanske.

Isbjörn?!

Häromdagen när jag var ute och gick med skrutten i bärselen vandrade vi förbi utedagiset här i byn. På håll såg jag hur ungarna som spelade boll och tjoade. När jag går förbi hör jag hur en av pojkarna i 4-5 års åldern utbrister;

- Nähä, hon har inte alls en bebis, det är bara ett gosedjur.

Jaha, jag antar att det är priset man får betala för att man spökar ut sin älskade bebis i lurviga overaller.

Bad day

Idag går ingenting som det ska.

Skrutten är ledsen och gnällig hela tiden, förutom när han tar sina tio minuters powernappar (han tar en just nu men hans mamma kan inte bara slockna sådäri tio minuter på komando så hon är helt slutkörd). Jag hinner knappt lämna sängen förrän han vaknar och blir ledsen, alltså har jag inte fått någonting gjort idag. Maten till ikväll är inte förberedd, jag har inte diskat eller dammsugit. Jag är så trött att jag håller på att gå upp i atomer.

Gick dessutom förbi en spegel innan och då brast allt. Jag är trött, känner mig lite smått förtvivlad över att jag inte kan förstå vad som är fel när skrutten är ledsen och dessutom ser hela jag ut som ett skatbo. Vadfan hände? Jag brukade väl vara ganska söt? Så varför ser jag ut såhär nu då?

Så nu har jag bestämt mig, jag tänker aldrig mer visa mig ute. Skrutten och jag stannar här hemma. Vi får skicka ut älsklingen att handla mat för jag vill inte.

Så nu säger jag over and out och kryper tillbaka långt in under täcket.

Äntligen har F fått sin lille kotte. Grattis gumman.

Onsdag

Ligger och myser i sängen med skrutten som ser sådär lagom munter ut. Vi är lite trötta och hängiga men klockan ett kommer farmor, faster och kusinen, så då piggnar vi nog till.

Har tvättid idag, men det får nog vänta tills älsklingen kommer hem, kan inte lämna skrutten för att springa ner i tvättstugan.

Hittade en utlottning av en supersnygg väska idag. Håll tummarna för mig!

Nu ska vi gå och ta på oss lite kläder och fortsätta mysa.

Är så sjukt shoppingsugen. Kläderna i garderoben är ju sånt man använde under graviditeten och det är man ju riktigt trött på nu. Kanske är skrutten snart stor nog för att ta en liten tur till stan och leta mysiga koftor och annat kul. Ja, det får nog snart vara dags.

Virrpanna

Nu har jag missat en hel dag igen. Var säker på att det var torsdag igår och alltså borde det vara fredag idag, men nej, det är lördag. Man blir snurrig som få när man inte sover hela nätter. Funderar på att leta upp frukost och sen titta på en film med skrutten (fast han sover och det gör han rätt i). Ja, det får nog bli så.

Sömnig

Älsklingen är på jobbet så just nu ligger jag och skrutten i sängen och myser. Hoppas på en lugn och bra dag så att jag kanske kan ta igen lite förlorad sömn. Egentligen har jag en hel del att göra. Skulle behöva damsuga och torka golvet, diska, fixa tvättid och måla hyllan, men just nu känns sömnen som prio ett. Hoppas att skrutten håller med.

Usch. Har fått en massa papper från försäkringskassan och skatteverket som ska fyllas i och skickas in. Jag är helt hopplös på att klura ut sånt här. Får nog ringa till mamma och be om lite assistans.

På promenad genom stan

Det verkar som om älsklingen har planer på att få mig och skrutten utanför dörren idag. Ut i den stora vida och väldigt läskiga världen. Vi var ute en kort sväng igår och det gick väl ok. Tog på skrutten björnoverallen och satte honom i hans baby björn. Mycket lättare än att kånka den stora vagnen upp och ner för alla trapporna, jag måste verkligen försöka lösa det på något vis så att det blir smidigare. Det är så lätt att låsa in sig när det inte fungerar riktigt så enkelt som det skulle kunna göra.

Så det är väl bara för mig att ta mig i kragen och vara stark. Det går ju bra, jag har ju älsklingen med mig.

Old body

Shit, jag kan knappt fatta det, efter bara 7 dagar har jag fått min gamla kropp tillbaka. Ok, nu ljög jag lite, jag springer ju fortfarande runt i mjukisbyxor (mest för att det är skönt, det känns ju fortfarande som om allt mellan navel och knä är köttfärs) men alla gamla tröjor sitter perfekt och magen är puts väck (nästan). Midjemåttet är ju inte samma som innan och inte är den helt platt och något sex pack syns inte till, men den är borta ändå. Jag ser ut som en icke graviding ingen.

Visserligen spelar det ingen roll, jag har ju fått en bebis och ingenting är viktigare. Men det är skönt att känna att man är tillbaks på banan igen för att snart känna sig attraktiv. Melonerna gör ju sitt till också för att få magen att se mindre ut, men aldrig i livet att jag någonsin skaffar några sådana här jumbotuttar, ser ju helt groteskt ut.

Nu ska jag återgå till att studera mitt lilla mirakel. Kan inte se mig mätt på honom. Han är så underbar. Världens finaste, for sure.

Lilla Grodan

Är inte riktigt närvarande just nu. Huvudet befinner sig långt uppe bland molnen någonstans och kroppen är fylld av eufori. Det är ju inte så konstigt, äntligen är han här vår lille skrutt, vår älskade, efterlängtade lilla groda.

Allting gick så snabbt att jag knappt förstår någonting nu i efterhand.

Hela onsdagkvällen hade jag gick jag här hemma och hade en stickande smärta i magen, men det var ju ingenting nytt, det var väl inget att oroa sig för. Älsklingen däremot tjatade om sjukhus och blängde lite lätt under lugg varje gång jag sa att det säkert skulle gå över snart. Till slut gav jag efter och skickade ett sms till farmor och undrade vad hon tyckte att jag skulle göra. RING TILL FÖRLOSSNINGEN var svaret jag fick. Nåja sagt och gjort, det gjorde jag. Barnmorskan som svarade sa att det säkerligen var förvärkar, nähä sa jag. Jo, det trodde hon. Kanske lika bra att ni kommer in?

Jaha. Jag ringde upp farmor och hon satte sig i bilen för att köra oss till förlossningen. Jag skulle tvunget in i duschen först, man kan ju inte åka till sjukhuset och se ut hur som helst, eller?! Ren och fräsch klev jag ut ur duschen och kände att jag behövde hosta lite (dunderförkyld som jag har varit) och kapoff så var det som om en vattenballong exploderade mellan benen. Jisses vad det forsade. Det var bara att byta kläder och ta på en binda i samma storlek som afrika. Sen började jag känna av dom där förvärkarna.

När vi kom in på förlossningen satte dom CTG och allting såg bra ut. Barnmorskan S tyckte att allt var kanon och hon undrade lite försynt om jag kanske ville åka hem och vänta, som förstföderska kan det ta lång tid innan det sätter igång på riktigt, men nejdå, jag tyckte att det var bäst att stanna kvar, det är ju lite krångligt för oss att ta oss fram och tillbaka mellan hemmet och sjukhuset. Sen gick det med rekordfart (vilken tur att vi inte åkte hem, då hade han nog kommit i bilen). En kvart senare hade jag så ont så ont, fick akupunktur, men herregud, den smärtan var nästan värre än värkarna. Vi tjatade lite på barnmorska S att hon skulle kolla hur jag var öppen och på ingen tid alls hade jag gått från att vattnet gick till att vara öppen 8(!) cm. Sen ville jag bara krysta. Och ha lustgas. Vilken smärta det var. Gud alltså. Obeskrivligt. Lustgasen och älsklingens smekningar och hand blev mina bästa vänner där.

Vattnet gick 21.15
Vi kom in på förlossningen ungefär 22.00
00.35 torsdagen den 18:e september fick jag vår lille påg på magen och hela vår världsbild blev helt plötsligt komplett.


Men beskrivningen "att skita ut en dubbeldäckare" är ingen underdrift. Det kändes verkligen så.

Jag ska bespara er informationen om stygn hit och dit och om hur jag trodde att jag skulle skita på mig och dö om vart annat, Skrika hade jag sagt innan att det skulle jag minsann inte göra, jag skulle inte låta som en porrskådis eller en skadeskjuten hjort så som kvinnorna på förlossningsfilmerna, men om det kan ni ju fråga älsklingen.


Nu är han iaf här och han är underbar. Utan tvekan är han den vackraste bebisen som någonsin har sett dagens ljus, men bara lugn, detta kommer ni att få läsa om till förbannelse och kanske får ni fler smaskiga detaljer från tiden på förlossningen och BB så fort jag och min nya lilla, men ack så underbara familj har landat på jorden igen (om vi någonsin vill komma ner).

Fredag?!

Överallt läser jag en massa fredag. Fredagsmys, ut på krogen, fredag, fredag, fredag! Blir helt förvirrad. Vad är det med alla egentligen. Har dom inte uppdaterat på länge eller vad är det frågan om? Sen slår det mig. Det är ju faktiskt fredag! Det är jag som är helt ute och snurrar.

Men det känns inte rätt med fredag idag. Jag mår dåligt och har jättemycket att fixa nu i helgen. Ja redan nu faktiskt. Ska iväg och fixa en massa imorgon och på söndag måste jag måla möbler. Men jag är ju sjuk. Vad är detta för rättvisa.

Tog tempen, 34,9. Verkar inte stämma. Tar den igen, 35,2. Vad är jag för ett freak egentligen. Ingen feber men mår pyton.

Mobilen funkar inte och kundtjänst har en väntetid på 40 minuter. Orkar inte.

Nej det är onekligen synd om mig idag. Någon kan väl komma hit med lite kaffe och smulpaj och muntra upp, det behöver jag (och då kanske jag orkar stryka gardinerna sedan).

Stackars mig, och på en FREDAG!

BB visning

Vi var på BB visningen igår. En rent enorm grupp var vi och det var bara totalt slöseri. Både jag och älsklingen och F & D har ju redan varit inne så för oss kändes det mest som att bli bestulna på två timmar av vårt liv som vi aldrig får tillbaka. Ingen information var ny och barnmorskan var absolut hopplös, hoppas att jag inte stöter på henne när det är dags för då är risken stor att jag förlöser mig själv i hissen.

Nu ligger jag och väntar på människan som ska koppla in telefonen. Är riktigt sjuk idag. Har ont i magen och halsen och känner mig illamående och febrig. Undrar hur bra det går på förlossningen om man är sjuk.

Har en del att göra idag men jag vill bara bädda ner mig i sängen, men det ger mig så dåligt samvete. Vill ju få gjort det jag hade tänkt så att detta kan bli ett hem.

Får väl försöka lösa det med att hinka i mig te och vila lite på förmiddagen.

Idag har jag varit så slö, har inte orkat göra någonting. Känns lite överdrivet lyxigt egentligen eftersom det finns massor att göra i lägenheten (känns det som).

Kroppen känns helt konstig. Känner mig nästan sjuk emellanåt, för att sedan vara riktigt rastlös. Det knäpper och hugger så obehagligt i bäckentrakten och bebisen envisas med att möblera om för fullt där inne. Tror att han börjar bli lika rastlös som jag. Det är nog bara älsklingen som föredrar att han stannar inne tiden ut (och helst en tre veckor över tiden också). Men väskan är packad så han får gärna komma idag.

Nu.

Fan, trodde verkligen att det var på gång för en stund sedan. Hade onda sammandragningar trots att jag hade tagit panodil och dom kom regelbundet. Tänkte att jag skulle gå och duscha (man kan ju inte komma in på förlossningen och vara alldeles full av flyttsmuts) men då slutar det helt plötsligt. Blir så irriterad. Vill att det ska vara dags nu.

You came up I swear that it was just like something from a movie scene

When we met, we connected, I never expected

You'd be everything to me

You are

Everything I wanna say

Nothing that I wanna lose

Feel like I will never break

I've been mended by you

You're the reason that I wanna stay

The places that I wanna go

'Cos I know, I've been mended by you

Ingen bebis i sikte och jag håller på att bli galen. Vädret är totalt värdelöst och jag känner mig helt knäpp. Sur och irriterad inombords. Nu vill jag bara att någonting ska hända.

Ska väl snart till lägenheten så att jag får något att göra. Hade varit skönt att fått fixat gardinerna också, men det får nog vänta till nästa helg eller så. Fast då är förhoppningsvis bebisen här så det kanske får dröja ett tag.

Mission accomplished

Så då var det klart! Alla nära och kära finns nu i en liten lila adressbok som jag någon gång fått av mormor. Lite dåligt med plats var där, men den funkar hur bra som helst så länge. Känner mig riktigt duktig trots att älsklingen tyckte att det var ett totalt onödigt projekt. Jaha, som om CS skulle vara mer vettigt då? Nej nu var jag dum. Jag måste bara ha att göra annars blir jag knäpp. Bebisen verkar ju inte vilja komma ut och älsklingen nästan drog mig ifrån lägenheten innan och menade på att vi faktiskt kan fortsätta packa upp imorgon och det har han ju alldeles rätt i.

Så, vad ska man göra nu då? Ingenting bra på tv:n och jag är faktiskt inte det minsta trött.

Hopplöst.

Rastlös

Är så fruktansvärt rastlös att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Orkar inte göra något direkt ansträngande och allting annat bara går i stöpet.

* Tänkte skriva in alla man känner i adressboken så att jag vet allas adresser och så (jo det är sant, detta är superviktigt just nu), men jag har ingen adressbok, inte ens i kalendern.

* Sätta in lösa bilder i fotoalbumet, men jag har varken några lösa foton eller något album.

* Baka hade varit rogivande, men i vilken lägenhet (känns inte så kul att stöka till någonstans, det är redan alldeles kaos överallt).

Det finns fan ingenting att göra. Alla papper är klara till förlossningen. Imorgon kanske jag kan få lite gjort i lägenheten, för om inte idag så kommer i alla fall soffan dit då. Så skulle jag behöva komma till IKEA igen. Soffbord och gardiner så att det inte ser så jäkla nyinflyttat ut.

Märks det att jag lider av lite boa-noja och en aning panisk rastlöshet?

Kom ut nu!

Vilken hemsk mamma jag är som vill stressa ut vår lille påg, men seriöst, detta är fruktansvärt! Orkar inte mer.

Någon som vill byta?

Just det, fixade ögonbrynen på salongen igår så nu slipper jag se ut som världens bushman längre.

Träffade F på föräldrautbildningen igår och gud vad lika vi tänker angående graviditeten och allting efter. Känns så skönt att ha hittat någon att prata just sånt med. Dessutom kändes det ju lite kul att hennes största önskan just nu (liksom min) är att få knöla ner sig i ett par tajta jeans igen.

Undrar bara när det kan tänkas kunna inträffa.

Finally friday

Då så var det helg igen. Ibland känns det bara som om tiden rinner iväg. Undrar om bebisen hade tänkt komma nu i helgen, det hade ju inte gjort något och det hade varit skönt om han ville passa på när både mamma och älsklingen är lediga.

Vad ska man fördriva tiden med ikväll då? Ingenting bra på tv:n och egentligen är jag så trött att jag skulle vilja gå och lägga mig nu, men man kan ju inte gå och lägga sig 18.47 en fredag (eller någon annan dag egentligen). Dessutom är jag sjukt sugen på något, men jag kan inte komma på vad. Får nog fundera en stund till.

1h och 30 min tills mamma kommer, vad ska man hitta på nu då?

Föräldrautbildning igen

Imorgon är det dags för föräldrautbildning igen imorgon kväll. Trots att det var jättehärligt att vara i vattnet sist tror jag att jag hoppar över den delen imorgon, älsklingen ska jobba och jag vill inte kämpa i vattnet själv. Däremot får jag inte glömma att köpa äpplen. Hungriga gravidingar är inget att leka med (ja det är ett riktigt ord, bara så att ni vet det).

Ska till salongen imorgon också och pinas lite. Hoppas att resultatet är värt pengarna annars kommer jag att reta mig på att jag inte gjorde det hemma som jag brukar. Men syrran har lovat att jag kommer att bli nöjd, så vi vet vem vi ska halshugga om något blir fel.

Jag ska bli mamma. När som helst kan han komma. Ibland känns det bara så sjukt overkligt.

Spännande och skrämmande.

Hysteriskt helt enkelt.

Sitter i soffan och mår illa. Jag har ätit så det kan inte vara därför. Hade varit skönt att sova en stund, men illamåendet blir bara värre när jag ligger ner. Det får gärna gå över snart för efter jobbet kommer mamma och ska hjälpa mig packa det allra sista i gamla lägenheten och fixa lite i den nya. Vill inte må illa då.

Nya lägenheten börjar bli jättemysig. Nu ska bara älsklingens saker också komma dit. Och jag måste beställa gardiner eftersom det är så sjukt högt i tak att man inte hittar gardiner någon annanstans än i katalogerna.

Det är riktigt frustrerande att inte riktigt kunna göra allt man vill. Fast jag står på en stol når jag inte upp att sätta fast fästena till gardinstängerna. Jag får inte lyfta tunga lådor. Men det blir väl färdigt någon gång ändå. Det har ju redan blivit en sådan stor förbättring på bara ett par dagar.

Äntligen har vi vårt eget och det känns underbart.

Nu får han gärna komma ut lilla grodan. Är så sjukt trött på att vänta och gå och ha ont när ingenting händer. Är rastlös och trött omvartannat. Men säkerligen får jag gå 14 dagar över tiden innan han behagar komma ut. Lagen om alltings jävlighet skulle jag vilja påstå.

Smolk i glädjebägaren

Håller nog på att bli dålig igen. Det är så frustrerande. Jag vill inte må så i huvudet, speciellt som ingenting har hänt som har kunnat utlösa det. Det gör mig så ledsen när älsklingen inte vet vad han ska göra för att ta bort det. Vill ju inte att han ska känna att det beror på honom för det gör det ju inte.

Jag kan inte sova ordentligt och det känns som om jag skulle kunna börja gråta vilken sekund som helst trots att jag inte vill, jag känner ju mig lycklig. Allt är ju bra.

Det finns ingenting att må dåligt över. Inte minsta lilla. Bevisen kommer snart och just nu håller vi på att flytta. Det kan ju inte bli bättre.

Blir så arg och ledsen på mig själv.

Det är inte bara ångesten och att jag inte kan sova som spökar. Igår var vi iväg i malmö och alla människor runt omkring var så så jobbigt. Skulle ringa på en annons på kvällen, men jag kunde inte. Helt plötsligt är människor jobbigt igen. Jag trodde att jag var förbi detta. Jag har inte tid att må dåligt.

Home alone

Är ensam hemma för första gången på länge. Jag är ju ensam hemma när älsklingen är på jobbet, men då sover jag så det är inte riktigt samma sak. Trodde inte att det skulle vara såhär jobbigt. Har lite svårt att hantera ångesten och kroppen känns konstig. Skulle vilja gå och lägga mig, men jag är inte tillräckligt trött.

Kanske skulle gå och lägga mig och läsa lite.

Kaos

Nu känner jag mig bara så dum och besvärlig för att min panik är så irrationell och gör att jag prioriterar fel saker. Men paniken över att allt inte ska vara klart innan förlossningen gör mig knäpp. Jag har sådan ångest över allt och jag är livrädd, men det vill jag egentligen inte erkänna för någon.

Prioritera shopping framför flytt? Som vanligt gör jag det mesta fel. Om jag bara kunde gå och lägga mig och sova genom allt.

Så mycket oro och rädsla.

Hormonerna spökar loss som aldrig förr.

Men älsklingen försäkrar mig om att allt kommer att gå bra och innerst inne vet jag att han har rätt. Det har han alltid.

Halsbränna

Hade sådan fruktansvärd halsbränna att jag knappt stod ut så jag tänkte att lite samarin en gång kan ju inte skada (har trott att man inte fick dricka det under graviditeten) sen tänkte jag att det ändå var bäst att kolla. Jodå, man FÅR dricka samarin vid halsbränna även under graviditeten. Fan vad jag retar mig. Alla kvällar jag inte har kunnat sova, eller nätter jag har vaknat hade jag sluppit om jag bara hade kollat upp det ordentligt innan.

Ibland är man bara bra dum mot sig själv.

Den här vill jag ha på mig på BB efter att ha kommit ur sjukhusrocken och fått duscha. Den är ju perfekt att amma i tack vare knäppningen. I denna, Annie Cardigan (den mellangråa) från Gina Tricot och mina farfarstofflor hoppas jag att jag kommer att känna mig som en människa igen efter förlossningen.

Om jag hinner iväg och handla innan det är dags.

Jag är stressad nu. Försöker varva ner, men känslan av att bebisen ska komma innan jag är klar med allt blir bara starkare.

Sitter här nu med ansiktsmask i hela ansiktet och försöker varva ner. Tänkte fixa fötterna lite (om jag når) och måla naglarna. Duscha och kanske stoppa i lite inpackning också, har sett lite risigt ut senaste dagarna.

Snart går jag in i panikläge - helt utan anledning. Det är bara så jag.

Flytt och förlossningsnoja

Hyresvärden ringde för en liten stund sedan. Vi ska hämta nycklarna imorgon klockan 10. Fan, jag ville ju till Burlöv Center imorgon. Känner att jag behöver fixa ett par saker till innan det är dags för förlossningen. Vill få det fixat så att jag kan packa väskan för sen känner jag mig förberedd och trygg och kan flytta i lugn och ro. Kanske kan jag få mamma att åka dit i alla fall, det tar ju inte så många timmar och vi hinner ändå inte flytta allt på en dag. Vi har ju söndag, måndag och tisdag på oss också innan älsklingen ska jobba igen.

Mamma och jag hade ju tänkt åka till Malmö nästa helg, men jag börjar känna av nojan igen. Jag tror inte att vi hinner det innan bebisen kommer och då vill jag ha allt fixat. Det känns som om tiden glider mig ur händerna.

Älsklingen kom precis hem med en lapp från pingstkyrkan som någon prackat på honom nere i byn.

"Kom och hör vad Jesus har gjort för dig!"

Nej tack - I couldn't care less!

Flytt

Ja då är det snart dags för flytt. Sitter och väntar på att hyresvärden ska ringa upp och meddela om vi får nycklarna redan ikväll eller om vi får vänta till måndag. Det är nästan så att man börjar bli lite nervös. Det ska bli skönt att flytta, men det var så längesedan jag var och tittade på lägenheten att jag knappt minns hur den ser ut och om där är mycket att fixa innan den kommer att kännas som hemma.

Tänk om vi inte trivs? Tänk om älsklingen tycker att den är hemsk, han har ju inte ens sett den?

Förhoppningsvis håller bebisen sig inne åtminstone ett par veckor till, i alla fall över flytten och nästa helg för då ska mamma och jag till IKEA och handla lite smått till lägenheten. Nu när vi har rensat så fattas vi ju en del möbler och annat smått. Fast inte gör det mig något, IKEA råkar vara det bästa jag vet.

Vattengympa

Igår var klorhalten i bassängen fixad så att vi kunde ha vattengympa på familjeutbildningen. Det var faktiskt helt underbart att få komma ner i vattnet, helt plötsligt fick man känna sig nästan viktlös. Det enda som var jobbigt var att alla rörelserna satte igång sammandragningarna och det var lite svårt att sitta och koncentrera sig på vad BM sa när man hade ont.

Vi gick igenom andning och smärtlindring och det känns skönt att ha lite kött på benen när det väl är dags.

Idag borde vi packa lite, är ju snart dags att flytta. Jag väntar bara på att hyresvärden ska ringa så att vi får reda på vilken dag vi får tillgång till nycklarna. Det är ju dumt att packa ner sådant som vi behöver använda om vi inte får nycklarna förrän på måndag, får vi däremot nycklarna redan nu innan helgen, ja då är det ju verkligen dags att sätta fart.

Nej, kanske dags för frukost?

Mår illa och det gör ont i mgen precis vid revbenen. Vill bara försöka sova men vi ska ta tåget till barnmorskan vid tio i två så jag hinner knappt.

Trött och frustrerad

Har inte kunnat sova mer än tio minuter åt gången i natt. Har haft så ont. Men när är det onda tillräckligt ont? För min del får det gärna antingen sluta, eller så kan förlossningen få sätta igång för detta orkar jag inte med mycket längre. Emellanåt vill jag bara gråta för det är så frustrerande att ha ont när ingenting hjälper och man inte vet hur länge det tänker hålla i. Ännu mer frustrerande är det att det inte är värkar, vilket betyder att jag kan gå och ha ont länge utan att få min bebis som belöning. Hade jag bara vetat att jag snart skulle få ha honom hos mig hade det varit så mycket lättare att stå ut. Nu är det bara fruktansvärt jobbigt.

Jobbigast är det nog för alla runt omkring och speciellt älsklingen som ser att jag inte mår bra men som ingenting kan göra.

Det känns tryggt när grodan rör på sig, men han får gärna lugna ner sig lite nu, för inte nog med att sammandragningarna gör ont, det hugger som en kniv varje gång han bestämmer sig för att öva frisparkar i magen.

Och ja, man får vara såhär gnällig när man väntar barn. Det är en rättighet man har som kvinna.

Jag fryser. Måste köpa en kofta. Har hittat en på Gina som passar plånboken. Undrar om jag hinner komma iväg någonstans innan grodan tänker titta ut.

Oger?

Sitter med Hasse nästan uppe i knät förnöjt tuggandes på filten (han då, inte jag) och vill verkligen inte gå och försöka göra mig iordning. Det känns som ett omöjligt projekt idag. Jag ser ut som ett träskmonster, ett skogstroll eller en jätte-vätte om man vill. Jag är så trött. Vill bara lägga mig ner, men då mår jag illa. Så istället får jag sitta här framför datorn som spottar ur sig felmeddelande om att Internet Explorer inte svarar.

Bebisen är i alla fall aktiv och det är jag tacksam för, även om det känns som om någon vrider en korkskruv i underlivet på mig varje gång han rör sig.

Sweet sixteen och tjusiga tjugotre?!

Idag fyller syrran 16 år. Ibland är det inte klokt hur fort tiden går. Har lovat att jag ska försöka hålla bebisen på plats till imorgon i alla fall så att hon får ha sin dag ifred. Vi får se hur det går. Har inte känt av så mycket mer. Just nu är det mest illamående och lite yrsel som är jobbigt. Det skulle ju vara väldigt irriterande om jag åker på något virus nu när jag verkligen behöver vila inför förlossningen.

Om en liten, liten stund måste jag se till att ta mig in på toaletten och försöka bli vacker. Ska träffa M nu innan dom åker till Tunisien. Jag är värdelös på siffror (datum, telefonnummer, you name it) och varje år blir det lika pinsamt. M fyller år nu någon av dagarna. Jag är nästan säker på att det inte är idag, för jag kan inte minnas att hon och syrran fyller på samma dag, jag tror det är imorgon, men det kan också vara på torsdag. Man känner sig så dum när man måste fråga. Vill ju inte att hon ska tro att jag inte kommer ihåg av den anledningen att jag inte bryr mig.

Jag får väl stå ut med att skämmas lite och sedan bjuda på kaffe som försoning.

Jag längtar efter att kunna ha vanliga kläder på mig igen.

BB - Förlossning - Take 1

Inatt har jag sovit på BB.

Det började redan lördag natt, jag hade så ont emellanåt att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra. Det fortsatte på morgonen, men sen avtog det. På kvällen började jag oroa mig för bebisen, hade knappt känt av honom alls. Ringde till Förlossningen och dom ville att jag skulle komma in så fort som möjligt.

Väl där kopplade dom upp mig till CTG maskinen och höll koll på bebisens EKG och mina sammandragningar. Sammandragningarna blev bara kraftigare och kom allt tätare så dom ville göra en undersökning. När den visade förkortad livmodertapp bad dom mig stanna över natten.

Mamma körde och hämtade älsklingen och sen bäddade vi ner oss i våra mysigt hårda och prassliga sängar. Vid tolv började sammandragningarna och smärtan liksom hänga ihop och efter nästan en timme med regelbundna förvärkar fick jag två panodil och en spruta Bricanyl att sova på. Det höll smärtan borta till halv 4. Sen har har jag bara kunnat slummra och förvärkarna har kommit i perioder, men dom valde ändå att skicka hem mig vid lunch med order om att höra av mig så fort det är något.

Så nu är jag hemma igen och efter en relativt lugn eftermiddag har förvärkarna börjat komma igen. Men jag har stoppat i mig två panodil och försöker vila så gott det går.

Är det såhär jag ska ha det i flera veckor nu?

Komplicerad smärta

Sitter i valet och kvalet om jag ska ringa till förlossningen. Emellanåt har jag så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen, men det sammanfaller inte direkt med sammandragningarna, dom har jag ju hela tiden. Panodil hjälper inte och inte heller värme, men varje gång jag ska lyfta på luren så avtar det. Jag kan ju inte ringa om det inte gör ont just då, då kommer dom ju bara att tycka att jag är överdrivet gnällig.

Hur ska jag orka ha det såhär i flera veckor till, jag kommer ju inte att ha någon ork kvar till förlossningen.

Mailade och frågade Rustas kundtjänst om dom kommer att få in dom fina vattenkokarna igen, men det visste dom inte eftersom de har utgått ur sortimentet. Gissa om jag är en aning besviken just nu.

Vattenkokare

Jag vill ha en ny vattenkokare. Inte vilken som helst. Jag vill ha en fin en. En retro i rosa. Eller en grön hade också gått bra. Men helst en rosa.

Precis en sånhär vill jag ha.

Mirakel

Ibland är det lite svårt att förstå. Det är så stort, liksom omöjligt att ta in. I 242 dagar har lilla grodan funnits inuti mig, levt av mig. Sparkat och sovit och hickat och snurrat runt. Det är svårt att förstå hur man så lätt kan fästa sig vid en ny liten individ, en pyttemänniska som inte ens sett dagens ljus än. Hur någon man aldrig sett på riktigt kan kicka igång hela ens känslospektra på detta makalösa viset.

Det har inte varit så lätt alltid. Sammandragningar så det känns som om man ska gå av på mitten, eller 48 toalett besök varje natt är inte så kul. Smärtan som har börjat komma nu i slutet hade jag helst varit utan. Men tårarna av glädje som föll när jag kände första sparken (dom fälls fortfarande ibland, dom är underbara dessa tårfyllda graviditetshormoner), eller lyckan jag känner vid varje ultraljud och varje gång jag får höra hans lilla hjärta slå, det gör det värt varenda sekunds lidande.

Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att dela med mig av min kropp på det här viset. Att bli större och större för varje dag och försöka tysta rösten i huvudet som aldrig lät mig äta, men det har gått över förväntan. Rösten finns där, men viljan att skydda mitt barn och ta hand om honom är så mycket starkare. Rösten kan aldrig bli starkare än kärleken till min lilla groda så länge han finns här inuti mig.

Det är nästan så att tårarna kommer när jag tänker på att jag äntligen har hittat den lyckan och kärleken som jag inte trodde var för mig. Jag skulle inte vilja ändra på någonting. Jag är älskad och jag älskar, vad kan betyda mer än det? Vad som än händer, så har jag i alla fall fått detta och även om allt skulle vända och allt skulle bli fel igen, så är jag inte ensam. Jag behöver aldrig mer kämpa ensam.

Aldrig mer behöver jag möta mina demoner ensam.

Countdown

Nu börjar det kännas att det närmar sig. Jag vill ha allt klart och jag vill inte ha saker liksom hängande i luften längre. Jag vill flytta nu, helst idag så att allt kan bli färdigt och jag slipper oroa mig. Känns som om det är miljoner saker som jag bara måste fixa, men som inte går att göra något åt för att det och det inte är gjort. Lite dominoeffekt fast på ett bakvänt konstigt sätt.

Bara inte alltsammans rasar för mig innan jag är klar.

Föräldrautbildning

Idag var dagen jag varit så nervös för här. Dagen då jag skulle klämma in min stora mage i en liten bikini och gymnastisera i poolen tillsammans med alla dom andra tjockismammorna. Som tur var hade det blivit lite problem med kloret i vattnet så själva badet var inställt, skönt att slippa träffa dom andra för första gången med så lite kläder på sig. Det var en liten och nätt grupp med några bekanta ansikten, men det är ändå alltid lite stelt första gången man samlar nya människor i en grupp. Efter att alla hade fått presentera sig och berättat vad man hade för husdjur (vad det nu ska ha för betydelse i detta sammanhanget) och pratat förlossning (förlossningsfilmer är hemska och alla som sitter och tindrar med ögonen och påstår att det är underbart att föda barn måste ljuga!) var vi klara för idag. Undrar vad det ska pratas om nästa gång..

Nu börjar jag undra om han verkligen tänker komma ut till oss tidigare eller om han tänker stanna tiden ut. Hinner vi gå klart föräldrautbildningen? Kommer jag att få tummen loss och ha packat väskan innan det är dags? Hinner vi flytta? Hinner jag skaffa ny patientbricka?

Det är hemskt vad mycket oväsentliga saker man kan komma på att oroa sig för såhär i slutet.

Besök från storken

Det börjar närma sig nu och jag tänker mycket. Jag är så rädd att någonting ska gå fel. Att jag ska göra något fel. Dom är ju så små och ömtåliga. Tänk om han inte tycker om mig, vad gör jag om han inte vill vara hos mig? Tänk om han blir sjuk?

Just nu längtar jag bara efter honom, få hålla honom och kolla så att alla fingrar och tår är där. Veta att han är ok. Få höra hur han andas och lukta på honom.

Herregud, hönsmamma redan och han är inte ens här än? Hur ska detta gå?

Idag är jag bara för ugly. Dålig hårdag, hormonerna löper amok med finnar i hela ansiktet och jag har absolut ingen ork. Hade tänkt sitta ute i solen lite idag, men vädret är ju inte alls så fint som igår. Nåja, så går det när man skjuter fram saker.

Ok, allt är inte bara guld och gröna skogar. Inte inombords. Jag saknar mig själv en aning. Jag vet att det kommer att bli bättre, men vissa dagar känns det lite kämpigt.

Förändring?

Det har varit lite stiltje här ett tag. Lite slött och tomt. Tanken att jag nog har förlorat alla (?!) mina läsare under tiden har föresvävat mig. Men ibland kommer tillfällen i livet då det är dags att omprioritera. Kanske har något annat (rättare sagt någon, några) kommit in i mitt liv som har fått mig att låta tankarna sväva åt ett annat håll.

Den sista tiden har också tanken på en ny blogg funnits i tankarna. Varför? Det är en ny tid i mitt liv nu, det är dags att bryta med det gamla, rensa ut i gardroben och plocka fram allt det fina, inte fullt så deprimerande igen. Jag är ingen Runaway of Pain längre. Det mesta av smärtan är borta och den som är kvar, den som tillhör livet, den embracear jag (embracar är för övrigt ett väldigt bra ord).

Så, när den nya bloggen finns på plats, då länkar jag. Fram till dess kan det hända att det kommer ett eller två inlägg, eller så låter jag det vara tomt. Det får framtiden utvisa.

She’s got a baby inside
And holds her belly tight
All through the night
Just so she knows
She’s sleeping so
Safely to keep
Her growing
And oh when she'll open her eyes
There'll be no surprise
That she'll grow to be
So beautifully
Just like her mother
That’s carrying
Oh Capri
She’s beauty
Baby inside she’s loving
Oh Capri
She’s beauty
There is and angel growin’ peacefully
Oh Capri
Sweet baby
And things will be hard at times
But I've learned to try
Just listening
Patiently, oh Capri
Sweet baby
Oh Capri
She’s beauty
Baby inside she’s loving
Oh Capri
Your beauty
Just like your mother
That’s carrying...
Oh Capri

Fika panik

Ska träffa en gammal väninna idag och ta en fika. Det river upp mig inombords. Visst ska det bli kul, men vi har inte träffats på länge och tankarna snurrar i huvudet. Kommer hon också att se hur mycket jag har gått upp? Kommer hon att tycka att jag är lika misslyckad som jag själv tycker. Hon har jobb, hus och kille, jag är sjukskriven med noll framtidsplaner. Jag är inte avundsjuk, jag är glad att hon har hittat sin plats i livet och att hon är lycklig. Det här är den stora anledningen till att jag håller mig borta från alla jag gick i skolan med. Nej, det var en lögn, jag håller mig borta för att det inte finns någon som jag känner att jag saknar att umgås med. Förutom tjejen jag ska sörpla latte med idag. Men det känns som om alla andra har lyckats och det bara är jag som har gått ner mig till axlarna i den äckliga kvicksanden som kallas ångest och kroppsfixerning.

Det värsta är när man har behövt dra hela historien och dom sedan frågar vad jag tänker göra "sen". För mig finns inget "sen", kampen med att hålla modet upp över "just nu" är fullt tillräcklig för att jag inte ska orka någonting annat.

Detta är en grym värld för de svaga.

Rehab - Please take me in

Jag mår inte alls bra inombords idag. Rent för mycket tankar snurrar runt kring måndag och det ena hemska senariot efter det andra spelas upp på bioduken i huvudet. Allting är så skrämmande. Den långa väntan har lett till det här och då vill jag ju verkligen tro att det ska vara en stor hjälp för mig på min väg att faktiskt bli frisk. Men jag är så rädd. Jag är rädd att dom inte kan hjälpa mig, för att mina tankar är för "friska" mot deras kriterier, att vikten ska vara fel eller att dom kanske tycker att jag har börjat försöka ta tag i det hela så bra själv att dom inte känner att dom har något mer att hjälpa mig med. Vad gör jag då? Mamma säger alltid att man inte ska måla fan på väggen, men jag är livrädd och då gör jag så.

Jag rör rent för lite på mig just nu för att jag ska kunna hålla formen och gå ner i vikt och ändå äta som jag gör, (det mesta jag äter ligger inom rimliga gränser, men ibland måste man få unna sig något utan skuldkänslor) (bullshit, det ger mig fruktansvärda skuldkänslor varje gång jag unnar mig något, det är då jag känner mig extra vidrig.) fast egentligen känner jag att jag äter för mycket oavsett om det handlar om ett äpple eller om en portion av vad som son nu vankas till kvällsmat. Att dra ner på maten borde funka, men just nu är jag så nedslagen i allt mitt tvivlande på mig själv, vilket tyvärr ökar matintaget en aning och alla uteblivande träningsresultat hjälper ju inte direkt till. Jag vill bara vara, snygg, smal och ändå någon gång bli frisk från mina jobbiga tankar.

Jag drömmer mardrömmar om nätterna som jag inte berättar för vare sig familjen eller vanerna. Jag ser mig själv på avdelningen tjock som en kossa, vaggande fram i korriodorerna bland alla dessa späda vackra människor. Jag vill ju vara dom. Jag vill vara lika vacker som dom är. Tårarna bränner i ögonen när jag tänker på allt det här, för jag känner mig så misslyckad. Om jag efter bedömningen får möjligheten att komma tillbaka, hoppas jag att det dröjer lite mellan gångerna. För även om jag vill vara frisk (jag tänker inte låta den här sjukdommen kontrollera mitt liv längre) så vill jag ju vara smal och vacker och det innebär en massa hård tränging enstrikt diet som måste följas. Framförallt i mina egna ögon vill jag vara vacker. Vara värd någonting.

Jag vill klara av att visa mig på stranden i bikini och vara nöjd och stolt över min kropp och efter en dag i den varma solen vill jag kunna gå ut med vännerna och äta och dricka gott, kanske t.o.m ta en glass lite senare på kvällen utan att få den här bedrövliga, svarta ångesten hängande över mig. Jag vill kunna gå ut en kväll och känna mig vacker och självsäker, känna det som om hela livet ligger framför mina fötter. Jag vill orka få framtidsvisioner igen. Jag vill ha mitt liv tillbaka och jag vill bli redo att utnyttja det till max.

Hela jag känns som en tunna på ben. Vidrigt.

Simon och Tomas?

Efter att jag kommer hem från Lund tänkte jag fixa till lite i lägenheten. Som den är nu är den bara för tråkig och jag trivs inte där alls, problemet är bara att jag har sådan beslutsångest. Jag kan inte bestämma mig för något. Chansen att hitta en mindre lägenhet får jag nästan lägga på hyllan, det är ju näst intill omöjligt med den bostadsbrist som råder nu.

Lägenheten är i grund och botten en riktig pärla, men att inreda efter tidningar och inte efter sin egen känsla blir bara fel i längden. Den ser stel och tråkig ut, inte alls som "jag".

Jag saknar känslan av ro som man får när man befinner sig i något som är ens eget. Jag saknar att vara själv och må bra i det. Det är mycket därför som det krävs lite nya tag i lägenheten, något som kan "sudda" ut alla dåliga minnen.

Ibland känner jag mig lite kluven, för det känns inte "hemma". "Hemma" är en plats som man älskar och känner sig trygg på. Något som känns mjukt och ombonat. Mysigt.

Jag har funderat lite på att ta bort skrivbordet i vardagsrummet, har ju inget behov av det nu längre när jag har datorn i knät. Problemet är vad jag ska ha där istället. Något som kunde varit kul är att hitta ett annat skrivbord och låta symaskinen stå framme igen. Kanske hade det kunnat locka tillbaka kreativiteten. En liten morot och kanske hade det gamla jaget kommit fram och velat leka igen.

När lägenheten känns "hemma" igen kanske känslan av ensamhet försvinner igen, annars får jag väl ta och skaffa en katt eller nåt. Början på min egen lilla familj.

Upp och ner och rakt åt vänster

Jag är uttråkad, illamående och rastlös. En helt underbar kombination. Ibland undrar jag när jag ska sluta gnälla, ta mig i kragen och komma på fötter igen. Jag vet att det är fler än jag som undrar. Men det är inte så lätt. Jag har glömt bort hur det är att leva och få förstår att jag faktiskt är sjuk. Jag kan förstå dom, det ser ju inte direkt ut som om jag lider av ätstörningar. Men hur friskt är mitt beteende? Hur friska är mina tankar? Jag orkar inte ens älta allt om och om igen. Jag ställer mig på steppern och plågar mina stackars knän lite till istället. Lite smärta har ju ingen dött av, right?

En vecka kvar

Då var det slut med mat för min del. Jag måste kämpa stenhårt nu sista veckan. Jag har låtit mig förfalla helt och det känns fruktansvärt. Jag vill ju faktiskt inte se ut såhär. Jag lider.

Jag kan inte förstå hur jag har kunnat låta det gå såhär långt. Jag har tappat själv kontrollen helt. Det är vidrigt. Jag känner hur fettet hänger som parasiter på mina ben. Jag äcklas över mig själv.

Även idag har jag lyckats plåga mig igenom tre timmar på steppern, men gud vad trött jag är nu.

Tre timmar! Men det var väl fan också att jag ska äta så jävla mycket.

Ett pass till, sedan har jag stått på steppern tre timmar idag. Känner mig nästan nöjd.

Bugger off!

Jag hatar vågar och jag tycker fruktansvärt illa om speglar. Det är bara elaka människors verktyg för att trycka ner vår självkänsla i skorna. Jag hatar kläderna i garderoben som får mig att se ut som en korv och dagar som är som denna då jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig och värdelös. Det är så jävla jobbigt att stå på steppern timme in och timme ut varje dag och inte ens se tillstymmelse till resultat. Jag orkar inte mer, jag går i ide nu, ni kan väcka mig när jag har sovit bort 10 kilo, då kan jag börja leva igen.

You will fall for - the bad boy. Out of the seven deadly sins, you are - lust. Jag vet att det är på skoj, att det inte ska tas på allvar, men det blir alltid snarlika resultat på alla tester. Är det sån jag är?

Mina knän tycker verkligen inte om mina timmar på steppern varje dag. Det gör riktigt, riktigt ont, men jag kan inte trappa ner. Det är omöjligt.

Har stått på steppern en och en halv timme idag, bara ett pass kvar, sen kan jag känna mig nöjd och belåten. Kanske.

Fick bara behålla lite av kvällsmaten, tyvärr får det mig att känna mig lite nöjd.

Började dagen med att gå ut och röka, men jag hann inte röka klart förrän jag fick springa in och göra mig av med en massa galla. Sen försökte jag äta frukost, men också den kom upp. Skulle egentligen till sjukgymnasten idag, men det känns inte som en bra idé när jag mår såhär. Varför mår jag såhär? Egentligen vill jag inget hellre än att ställa mig på steppern och kicka igång lite härliga endorfiner, men jag är så yr och hängig. Varför går ingenting som jag vill?

Just nu önskar jag förtvivlat att det inte bara var vatten i flaskan. Jag önskar innerligt att jag aldrig hade lagt av med skiten. Jag önskar.. Jag önskar att jag bara fick försvinna in i det där luddiga, sköna, där jag inte behöver vara någon, där jag inte behöver prestera någonting, inte ens inför mig själv. Jag önskar att jag bara fick försvinna. Bort.

I think, therefore I am?

Jag har tusen tankar som virvlar runt i huvudet just nu och allt jag vill är att blunda och få dom att försvinna. Varenda en. Jag orkar inte med det just nu. Jag måste få vila lite. Slippa undan allt det onda. Bara en liten stund.

Det är en sådan tårdrypande period nu igen. Jag lägger så många krav på mig själv och det är så tungt att bära.

Denna gången kan jag inte bara vända mig och somna om. Denna gången är det så mycket jag måste inse, så mycket som jag måste försöka hantera. Jag kan inte vända verkligheten ryggen, för den hittar mig, gång på gång.

Trash

Är det bara i mina egna ögon som jag är totalt värdelös, eller ser ni andra också det? Ser ni alla brister och fel, dom som jag har försökt dölja så länge? Krackelerar allt som alldeles för många lager smink? Idag har alldeles för många inlägg hamnat i papperskorgen. Det jag skriver duger inte. Det är inte smart, vitsigt eller bra nog. Det är helt enkelt bara jävligt värdelöst.

Everywhere

Turn it inside out so I can see
The part of you thats drifting over me
'Cause when I look you're never there
But when I sleep you're everywhere
You're everywhere

Tell me how I got this far
Tell me why you're here and who you are
'Cause everytime I look you're never there
And everytime I sleep you're always there

'Cause you're everywhere to me
And when I close my eyes it's you I see
You're everything I know that makes me believe
I'm not alone

Recognize the way you make me feel
It's hard to think that you might not be real
I sense that now, the water's getting deep
I try to wash the pain away from me
Away from me

'Cause you're everywhere to me
And when I close my eyes it's you I see
You're everything I know that makes me believe
I'm not alone
I'm not alone

When I touch your hand
It's then I understand
That beauty lies within
It's now that we begin
You always light my way
There never comes a day
No matter where I go
I always feel you so

'Cause you're everywhere to me
And when I close my eyes it's you I see
You're everything I know that makes me believe
I'm not alone

You're everywhere to me
And when I catch my breath it's you I breathe
You're everything I know that makes me believe
I'm not alone

You're in everyone I see
So tell me
Do you see me?

Jag är så rastlös ikväll. Försökte titta på tv, men det fungerade inte särskilt bra. Jag har inte ro att lyssna på en hel låt åt gången och jag bara springer ut för att röka hela tiden. Kan bara tänka mig vilken mardröm det kommer att bli att försöka somna ikväll. Jag tänker för mycket och jag kan verkligen inte slappna av.

En timme på steppern. Det känns ok. Inte bra. Ok. Paniken blir värre och värre. 15 dagar kvar. Det är inte lång tid. Ibland kommer ångesten över mig och det känns som om jag inte kan tillåta mig själv att andas längre. Det gör ont.

Jag har problem med hela den här "bli frisk" biten. Jag börjar tvivla på att det verkligen är vad jag vill. Fast så får jag väl inte säga? Fan, detta är inte alls lätt. Inte alls.

These months ahead

Det senaste året har jag förlorat så många av mina vänner. Sjukdomen har fått dom att försvinna. Så vad händer nu då. Vad händer denna gången? Jag ska läggas in för bedömning igen och sen är frågan hur jag ska komma att behandlas på rätt sätt. Inlagd 3-8 månader? Så när jag kommer tillbaka hem, vad händer då Finns mina vänner kvar eller har dom dragit vidare på nya äventyr. Jag förstår ju att man inte kan dra med sig en sjuk tjej utan pengar. Jag är så orolig att det inte ska finnas någon kvar för mig när jag kommer ut och ska påbörja den riktiga kampen. Kommer jag då att stå alldeles ensam?

Just nu känns det som om jag kommer att må fruktansvärt dåligt när jag kommer ut därifrån. Tillbringat en massa tid där och har blivit tjock, det är inte dom bästa förutsättningarna för hur jag ska hålla koll på och få en sund inställning till maten och träning. Det behöver jag ju hjälp och stöd med. Det kommer att bli en tuff tid, för mig, min familj och mina vänner, om det finns några kvar?



Det finns en sak som retar mig när det gäller andra människors syn på ätstörningar. Man kan vara väldigt, väldigt sjuk och ändå inte riskera att dö av undevikt. Tankarna och all kontrollen över maten och träningen sitter i huvudet. Så bara för att jag ser ut som en fet kossa innebär det inte att jag inte är sjuk. Även om också jag ser det så ibland. Dom som ska veta sånt här säger att jag kan rasa samman vilken minut som helst eftersom jag pressar min kropp så hårt på så lite näring. Well, inte mig emot. Jag vill ju vara smal.

Panik

Har gått ner ett och ett halvt kilo och jag kan inte fatta det. Jag känner mig ju som en ballong. Har fått tid för bedömningsvecka i Lund nu igen. Den 25 februari. Det är snart. Jag vill inte. Jag skulle ju hinna bli smal till dess. Nu finns det inte en chans.

Orkar inte, jag blir så trött på allt.

Dom säger att jag ska bli frisk. Att jag måste bli det. Att jag har så mycket potential och så mycket jag måste göra. Men ibland tvivlar jag. Ganska ofta. Man måste inse när det är dags att ge upp och det är inte alltid det lättaste. Hur kan jag egentligen påstå att jag vill bli frisk när allt jag tänker på är att bli smal. Kämpar jag tillräckligt då?

I'm going crazy
A little at a time
And everything I wanted
Is now driving me away
I woke this morning
To the sound of beating hearts
Mine is full of questions
And it's tearing yours apart...

Strong enough?

Idag skulle bli en bra dag. Jag hade lovat mig själv det. Det blev inte riktigt så. Jag ställde in promenaden. Varför? Jag vet inte. Nu ångrar jag mig. Men jag hinner inte dit och hem igen innan det blir mörkt. Jag har ätit för mycket och rört mig för lite. Det är det viktigaste just nu. Det är det enda som räknas. Jag måste straffa mig själv för mina misstag.

Vem vet hur länge det dröjer tills jag får kallelsen. Vem vet hur lång tid det tar innan jag måste åka dit? Jag har kanske bara några få veckor på mig att gå ner alla överflödskilo. Jag har kanske inte ens det.

Så då måste det bli ändring nu. Igen. Hur många gånger ska jag lova mig själv det? När ska jag börja hålla mina löften? Jag kanske ska börja med att hålla vad jag lovade mig själv idag. Att detta skulle bli en bra dag. Jag har väl fortfarande tid att vända kurvan? Än är det inte dags att gå och lägga sig och om jag ligger i riktigt mycket kan jag nog pressa in två timmar till på steppern.

Förbränna mer än kroppen tar upp.

Det är dags att börja kämpa på riktigt nu.

Jag varnade dig. Du sa att du skulle stanna kvar ändå. Du sa att du älskade mig, att du var min vän. Jag sa att du inte skulle orka. Vem av oss hade fel?

Har slarvat med mina tabletter idag. Det märks. Jag mår inte så bra. Fan.

Upp ett halvt kilo. Fan vad vidriga jag är.

Jag fick värsta rycket. Gick till konsum och handlade massor av choklad. Tryckte i mig alltsammans sen fick jag fullständig panik och gick och spydde upp allt. Eller jag hoppas att jag fick upp allt. Sen var jag givetvis tvungen att plåga mig själv ytterligare 30 minuter på steppern. Jag är sjuk. Jag klarar inte detta längre.

Svek

Jag sviker min bästa vän för att jag inte har råd att göra saker. Hur hemskt känns inte det. Jag känner mig som en idiot. Jag känner mig så hemsk, hon är ju min bästa vän. Jag har lovat att alltid vara där för henne och ändå blir det såhär.

Jag är så trött på att sjukdomen ska hindra mig i allt. Att jag inte har pengar, att jag inte kan äta som normala människor eller att jag helt plötsligt bara säckar ihop och orken tar slut. Jag är så trött på att vara ett vrak.

Ett vrak som sviker sina vänner.

Sometimes you need sombody to stand beside you in every stupid thing you put your mind into. Sometimes you need a shoulder to cry on or a pair of open arms to hold you tight. Sometimes you need someone to sit with you in the dark, listening to sad depressing music and not saying a word. Sometimes you need someone to tell you that you are special to them, that you are something. Sometimes you need a friend to walk with you for miles and miles, becouse you feel better then. Sometimes you need someone to hold your hair while you are throwing up everything you ate. Sometimes you need someone to be there even when you let them down. Sometimes you need some one to just listen to your selfhate without disturbing och telling you different. Sometimes you need someone to just be there, help you fuck the anxiety away. Sometimes you need somebody.

Sometimes, sometimes all you need is a friend.

Varför kan jag inte få vara vacker?

Idioti

Har precis ätit. Det finns bara ett ord som kan beskriva det.

ÅNGEST

Okej, jag hade fel, det finns fler ord; besvikelse, irritation och äckel.

Varför gör jag såhär med min kropp? Varför stoppar jag i mig saker jag inte behöver? Varför har jag så dålig självkontroll?

Det snurrar i huvudet. Helt plötsligt dyker det upp problem som inte finns. Allt är rörigt och förvirrat. Well, låter som en helt vanlig tisdag.

Det bara måste ha blivit någon förändring till på torsdag, annars vet jag inte vad jag tar mig till.

30 minuter på steppern. Men det känns inte nog. Fan.

Hetsa

Det tog inte lång tid att misslyckas idag. Vräkte i mig allt som fanns kvar sen helgen och sen stoppade jag fingrarna i halsen. Men jag har nog kommit rätt på det nu igen. Lite lunch och sen lite vila. Men sedan måste jag straffas. Så fort jag kommer hem blir det 30 minuter på steppern, lite kvällsmat och sedan 30 minuter till. Sen har jag förhoppningsvis klarat av att hålla ångesten borta för idag.

Ny vecka. Nya tag. Det är dags att sätta igång med träningen igen. Jag vill se resultat på torsdag så att jag inte tappar hoppet helt igen och börjar svälta mig igen. Det här med regelbundna måltider fungerar ju så bra nu. Jag ska klara detta. Det ska fan gå.

Dissapointment deluxe

Jag sitter här alldeles förstörd. Såg mig själv i spegeln och insåg att jag inte klarar detta. Att leva sunt, måste det innebära att jag ska se ut så här. Känna hur fettet dallrar. Sitta och gråta om kvällarna för att jag har blivit en grotesk avbild av vad jag brukade vara. Jag brukade faktiskt vara vacker. Jag var smal. Jag var nöjd. Jag tyckte om mig själv. Det gör jag inte nu, detta gör ont.

Min spegelbild är äcklig. Jag HATAR mig själv.

Jag har förstört allt.

Det är svårt att orka. Det är svårt att kämpa. Jag försöker hitta en så normal vardag som möjligt, men när ångesten tränger på vill jag bara gråta. Jag kan inte gråta här. Jag är fast i mitt eget helvete och jag har tappat bort nyckeln igen. Inte ens att skriva av sig funkar, allt blir ju bara kladd.

Jag är en misslyckad själ.

Let's face it. Jag kommer aldrig att bli smal igen.

Jag är rädd att jag inte ska hinna bli frisk och att ni ska åka utan mig. Jag vill ju bli frisk. Det är allt jag vill, men jag är så rädd att det ska ta för lång tid så att ni lämnar mig.

Månen ser på när jag gråter,
den enda som förstår.
Det är så banalt allting.
Plastigt
Alla mina drömmar krossas,
av det enda som inte borde spela någon roll

Att hitta mig själv,
så mycket svårare än jag trodde.
Det finns inte plats eller tid
Inte utrymme nog för mig att växa som människa.
Jag hör nog inte hemma här

Ett liv i tårar,
är det särskilt värdigt?
Alla mina drömmar krossas av folk som säger sig vilja mig väl
Allt mitt hopp försvinner
Min personlighet har smulas samman till damm vid mina fötter.

Jag har blivit en trasdocka,
I mina ögon och andras.
Jag kan inte lagas här.

Failure

Jag har misslyckats. Förstört allt. Rösterna skäller, jag mår dåligt och orken har tagit slut. Har stoppat i mig MASSOR av skit och nu mår jag som jag förtjänara. IDIOT. Tårarna vill rinna, men skammen hindrar. FETTO. Jag fick upp en del igen, men det hjälper inte. Jag kommer aldrig att bli smal och vacker. ÄCKEL.

Jag förtjänar det inte.

Jag förtjänar inte att må bra.

Sanningen gör så ont

En vän sa till mig att någonting i mina ögon har dött. Det var inte jag längre, ingen glimt av humor, inget lurande skratt, bara sorg och tomhet.

Pratade med en gammal kompis jag inte träffat på flera år, han frågade vad som hänt. Jag brukade ju vara så sprallig, glad och sprudlande. Vart har livsgnistan tagit vägen?

Men jag vet var jag ska hitta den igen. Den finns i vågens siffror och när dom är rätt, då kommer den tillbaka.

Min glimt i ögat kommer tillbaka den dagen jag är vacker igen.

Jag känner mig så trött. Misslyckad. Värdelös. Jag klarar inte av detta. Jag vill bli vacker, varför går det inte. varför kan jag inte få lov att vara smal.

Kan inte sova. Sömntabletterna hjälper inte mycket längre. Det gör inte så mycket för jag råkar tycka väldigt mycket om natten, men i natt jagar demonerna mig och jag blir rastlös. Dom vill se resultat, men vad kan jag ge dom? Jag försöker och jag kämpar verkligen. Jag gör verkligen det.

Jag gick hemifrån till svarte och tillbaka - 15,2 km. En ganska bra bit tycker jag. Mår jag bra? Nej det gör jag inte. Rösterna säger att jag fortfarande inte duger. Vad mer ska jag göra?

30 svettiga minuter på steppern. Är det nog? Har jag sonat klart kvoten för idag? 340 brända kcal. Duger jag nu. Måste jag göra mer. Jag offrar allt.

Mitt huvud är så fullt av förvirrade tankar just nu. Vad händer med mig?

Brotten jag måste sona

Det är så kallt. Det envisas med att vara ljust ute trots att jag bara vill gömma mig i mörkret. Jag undviker speglarna i huset för dom visar mig sanningen jag är för svag för att orka hantera. Allting i mitt huvud ligger och spänner. Jag kan inte koncentrera mig och jag kan inte slappna av. Jag straffar mig för något ohyggligt jag måste ha gjort. Långsamt tar jag livet av mig genom en av de värsta tortyrformer som finns. Jag svälter mig själv till döds.

Jag är så ful. Inuti finns något så hemskt att jag inte vågar möta det. Jag är en sådan fruktansvärd och hemsk människa. Jag måste straffas. Jag måste lida. Jag måste dö.

Olyckskorp

Spegel, spegel på väggen där, jag drar snart sju års olycka över mig. Jag vill krossa dig för att du förstör mina drömmar. För att du stjäler allt mitt hopp. Jag vill låta skärvorna riva upp djupa sår. Så att det syns utanpå precis vilken smärta du orsakat mig inuti.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som fulast i värden är. Vem som är äckligast, fetast. Avskyvärd, ohjälpbar och totalt, totalt trasig.

Spegel, spegel på väggen där, Gud vad jag hatar dig!

Dom är överrallt. Mörka slemmiga kryp. Hjälp. Ta bort dom.

Så som sorgen gror

Jag skär mig inte längre. Inte så att det syns. No visible scars. Men såren är lika djupa. Dom skåror jag skär i mitt hjärta varje gång jag inte duger. Jag blöder. Om jag faller död ner just i denna stund är det för att mitt hjärta var sönderskruret av mina svek mot mig själv, av hatet och äcklet mot en kropp jag tvingas leva i, andas i. Plågas i.

Ja, jag må vara ytlig. Jag är självisk. Tänk på barnen som svälter, dom som inte har någon mat. Fan, vad tror ni? Klart att jag tänker, klart att jag bryr mig. Jag vill hjälpa, så gärna. Jag vill, ni måste tro mig.

Jag har så ont. Tårarna ligger i startgroparna, men det går inte. Jag kan inte.

Ett vrak utan tårar. Jag är inte ens värd er nedvärderande blick, jag är ingenting värd.

"Vad mysigt med någon som gör skidbackar i osten"

Det är meningen att rösterna i huvudet ska försvinna, inte sant? Inte multipliceras med sju miljoner. Inte ligga och lura bakom de vettiga tankarna. Inte få mig att känna mig trygg för att krypa fram och skrämma mig när jag ligger ensam i mörkret. Eller hur? Vilken tur att allt är bra nu då.

Down fuckin' deep

Jag har misslyckats. Fyra och en halv dag var kanon. Ingen mat bara vatten och jag var så stolt över mig själv. Idag slog det slint och jag har bara frossat och frossat. Äcklig är vad jag är. Trycker i mig tabletter för att slippa ta tag i mig själv, för att slippa tänka, slippa känna, slippa allt. Jag var ju så duktig, hur kunde jag förstöra allt.

Mitt liv är så rörigt just nu.

Jag försöker låta bli tanken på att skära mig, det är svårt, men det går. Problemet är att jag hittar andra metoder att göra mig illa på. Små, små saker. Jag slår emot väggarna med flit, låter läpparna torka ut och börja spricka. Jag låter mig själv förfalla för jag vill inte att det ska vara såhär. Det här är inte mitt liv. Jag är ledsen.

Jag kan inte. Det gör så ont. Allting känns som en mörk, klibbig dimma av ångest och smärta. Hur ska detta sluta?

Snälla stressa mig inte. Fråga inte vad jag ska göra sen, jag vet knappt vad jag ska göra imorgon. Fråga inte när. Fråga inte.

Jag är inte redo.

Mitt BMI (Body Mass Index) är 19,5 - alltså är jag normalviktig. Där ser ni. Jag är inte sjuk. Så låt mig äta om jag vill och låta bli om jag känner för det. Jag mår ju bra.

Tuppkamp

Tidig morgon igen. Vaknade och tittade på klockan, 03.56. Även på sömntabletterna sover jag dåligt. Ångesten tar plats i mina drömmar. Ångest över maten, pengar, spegeln, vågen och helt enkelt bara livet i allmänhet. Det tar verkligen på krafterna. Får hjärnan att krympa ihop till ett liten kladdigt boll av intelligens som knappt klarar av säga mitt namn. Fingrarna darrar konstant. Fryser om fötterna. Det finns ingen ende på dom negativa aspekterna i livet idag.

Men det vänder säkert.

Jag sparar varje andetag
I lådan av minnen,
där ligger skratt och tårar
Jag vill aldrig glömma
det formar och ändrar
pulserar min kropp
Allt jag älskar,
finns där.

I wanted to believe
that this could be.
But its's not.
I'm not strong enough.
I break myself down,
scratch my fingers bleeding
Clothes everywhere
Your toothbrush is not here anymore
It's just me.
Alone
Torn
I destroyed us
I infected us with that deadly virus,
and we can't go back
There is no cure,
for us.

En blick på vågens siffror.

51.7

Detta är fel. Det ska inte vara så. Jag kan inte komma överrens med dom siffrorna. Den summan är fel.

En blick i spegeln.

Jävla kossa.

Maraton

Allting kommer att bli bra nu. Ni behöver inte oroa er mer. Jag kommer att fixa det här. Jag klarar det här. Ni behöver inte tänka på det mer. Vi har nått målet.

Jag mår bra.

Jag känner mig så underligt utrensad på känslor. Jag vill känna mer. Jag vill att ni ska se mina tårar och allt som gör ont. Men det går inte, eller hur? Varför? För att varenda liten glädjestrimma eller hopplöshetsbubbla är inkapslad i vadd.

Jag ligger bara här och fortsätter drömma om att vara vacker igen. Vi möts, det vet du att vi gör.

Ibland delar vi med oss

Du har ont. Jag kan se det i dina ögon. Där finns något jag inte ser varje dag. Du låter mig se. Är det för att du vet att jag förstår? Att jag aldrig kommer att lämna ut dig. Precis som du behåller mina problem och vårdar dom som någonting särskilt, lägger dem bland minnen och små, små ljusglimtar av liv, så gör också jag med dina. Dina hemligheter finns med mig och inte ett ljud överträder mina läppar.

Du kan lita på mig. Ge mig din sorg.

You are pulling those strings again
You are bringing me to my knee
Crying on the sidewalk
You are pulling
I don't want you to
Don't make me shead those tears
You are not allowed

Not allowed

Virrigt vrak

Är det inte meningen att jag ska vara en förebild för min lillasyster? Jävligt bra förebild, totalt nerknarkad på tabletter. Jag äter inte och jag sover knappt, när vi går ut och röker får hon hålla mig i handen eftersom min balans är totalt påverkad av alla mediciner. Ett fnittrande vrak som när som helst kan bryta ihop i tårar. Jag vill ju vara bra för henne. Jag vill vara någon hon kan se upp till, inte någon som hon känner att hon måste ta hand om. Det är ju hon som ska föreställa lillasystern i den här familjen.

Jag försöker ändra på mig, men bilden om vad jag borde vara har etsat sig fast i huvudet. Rösten säger att jag inte får ändra på något, att det går bra nu. Att nu är jag duktig. Jag måste ta alla tabletterna för att inte tänka på hur hungrig jag är. Jag hatar att må såhär. Jag slits mellan en önskan att vara bra för henne och att vara bra för mig själv. Jag är ju duktig nu, jag är ju faktiskt det. Jag är på väg mot mitt mål.

Jag är ett vrak, men snälla, hata mig inte för det.

"At this moment there are six billion, five-hundred and two million, eight hundred and sixty seven thousand one hundred and twenty people in the world-give or take a few. And sometimes all you need is one. For better or for worse."

Tysta tårar faller
när nattens mörker ligger tungt
över själ och hjärta
kärleken är stor
men störst är sorgen.

En kniv i mitt hjärta
ett rakblad mot min arm
blodet flyter
sakta sakta
små steg mot friheten
där stjärnorna alltid lyser.

Minns du mig än
flickan du sa dig älska
var alla ord tomma
beviset av ditt svek
gå inte
jag är ju här.

Regnet faller
tårarna spolas bort
tomheten finns kvar
bränner som eld
bara smärtan kvar
blodet som rinner längs min arm.

Jag är borta nu
jag dog
dog av svek och brustna löften
du är fortfarande kvar
leverutan mig
känner du dig ensam.

Tänker du på mig än
har minnet av mig bleknat
är flickan du sa dig älska glömd
in i döden älskade hon dig
alltid älskade hon dig
älska henne nu.

"Just because her eyes don't tear doesn't mean her heart doesn't cry, and just because she comes off strong doesn't mean there is nothing wrong."

- real eyes . realize . real lies -

I'd rather die thin than live fat..

I rosa sockervadd,
ger jag upp mitt liv.
Så lätt att somna in.
Jag tittar på tabletterna i min hand.
Räddningen bort från livet.
Mina handleder gråter röda tårar.
Var inte ledsen.
Här finner jag frid.
Jag hade inget val
Jag klöstes med svarta naglar,
men han tog min kraft,
min livsgnista,
och hur kan jag leva förutan

Tiden är bruten.
Mörka moln.
En ensam skimmrande stjärna.
Hur kan jag åtrå dig så?
De kalla vindarna river,
får min hud att rodna,
mina ögon att tåras.
Jag vill vara dig nära.
Jag älskar dig som ingenting annat.
Du är dyrast i världen.
Kom, led mig hem,
jag orkar inte mer,
låt mig få somna in i din trygga famn.
Blek alla blåmärken,
läk alla sår.
Jag är din i evighet.
Jag älskar dig så


Ditt namn är Döden.

Jag vill gråta, men tabletterna har blockerat dom. Istället byggs allting upp inombords till en gigantisk klump av svart kletig ångest. Jag känner hur hela kroppen rullar ihop sig som en boll och längtar efter att få släppa efter. Låta gråten få lov att ta plats och tårarna rinna. Allting jag skriver blir så krystat och fel. Orden hamnar fel, ingenting låter som sanningen längre. Jag är så rädd. Framtiden känns som ett mörkt hotande moln, jag vågar inte släppa fram all rädslan eftersom jag är rädd att jag aldrig ska hitta ut ur den igen.

Tankarna i mitt huvud gör så ont. Orden i mitt huvud sätter samman oförklarliga meningar. Allt jag känner är förlust och ensamhet. Jag har så många omkring mig, men det känns som om jag sitter på en öde ö och er hjälp inte når över dom miljoner oceaner som skiljer oss åt. Min kropp skakar och rörelserna är ryckiga som hos en heroinmissbrukare. Mina tabletter är det enda som hjälper. Men dom vadderar in varje intryck till en kladdig sockervaddsklump och förstärker mina självdestruktiva känslor och suddar ut dom som jag borde ha för att överleva.

Barmhärtighet är en dygd

Om ni hade haft en hund och veterinären tittar på er med totalt allvar i blicken och säger att er hund, er ögonsten, den ni älskar mest i hela världen, har ont dygnets alla timmar, skulle ni då inte vara barmhärtiga nog att låta den få somna in? Inte skulle ni vara själviska nog att låta hunden fortsätta leva och ha så fruktansvärt ont, lida så obeskrivligt mycket? Ni skulle släppa taget. Ni skulle fortsätta älska er hund för alltid, men ni skulle låta honom/henne slippa lida mer. Eller hur?

Jag är er hund.

Släpp taget. Jag älskar er. Glöm mig aldrig. Klandra mig inte. Jag led och ni var barmhärtiga nog att låta mig slippa ur mitt lidande.

Memoria

Jag trodde verkligen att jag hade glömt allt. Jag har ju kämpat så hårt för att gå vidare och lägga alla minnen bakom mig, men så fort jag tittar ut genom fönstret och ser all snö rusar minnena om dig tillbaka med ljusets hastighet. Jag var sjuk och du var hos mig. Jag blundar hårt, försöker tränga bort allt, men då kommer ett nytt minne upp till ytan. Jag är ute och går i snön, det är kallt och vått men jag bryr mig inte, jag är ju på väg hem till dig. Blundar och ännu ett minne kommer fram, Massor av tända ljus, vi ligger i soffan, du får mig att känna mig betydelsefull, viktig. Jag klarar inte av alla dessa minnen. Minnen som blir starkare och starkare för varje minut som snön faller. Jag vill bara plocka bort dom. Få sinnesfrid igen. Lämna mig ifred!

För egentligen är det inte dig jag vill ha. Du är bara en vän nu, jag har inga andra känslor för dig. Det jag saknar så fruktansvärt mycket är alla känslor jag kände då. Hopp, glädje, spänning, trygghet och så oändligt mycket mer. Jag känner mycket nu också, men inte som då, för det var positiva känslor. Jag saknar det.

Förstår ni?

Moments in time

Har du någon gång fantiserat om att hoppa från taket på en väldigt, väldigt hög byggnad? Jag har. Har du någonsin funderat på att skaffa en pistol, hålla mynningen tätt intill sidan av ditt huvud, låta ditt finger sakta krama avtryckaren och sen bara göra den där lilla snabba rörelsen som får en kula att fara med extremt hög hastighet, rätt in i ditt huvud, rakt in i hjärnan, göra ett stort hål i motsatt sida av ditt huvud och dränka golvet med blod och hjärnsubstans? Jag har. Har du någon gång tänkt tanken på att knyta en snara, hänga upp den över en bjälke i stallet, trä snaran över huvududet, lägga den tillrätta kring din hals. Att känna doften av hö och häst precis innan du sparkar undan pallen du står på? Jag har. Har du någonsin funderat på att ställa dig på en tågräls och bara vänta. Vänta tills där kommer ett tåg i sådan hög hastighet att när det träffar dig får din kropp att ändra form till en stor blödande massa? Jag har. Har du fantiserat om att leta upp alla tabletter du kan hitta, lägga dom i din hand och svälja ner med en flaska vatten och sedan bara lägga dig i sängen och vänta på att somna in? Jag har.

Mår jag bra? Absolut inte. Skulle jag vilja må bra, skulle jag vilja att alla dom här tankarna försvann? Jag vet inte. Jag orkar inte tänka på så mycket annat just nu. Allt jag vill är att lugnet ska infinna sig. Att jag ska få andas fritt igen. Slippa den tryckande, kvävande ångesten som förlamar min kropp och får mig att ligga gråtandes i en hög på golvet. På måndag ska jag be om hjälp. Jag ska berätta än en gång vad som pågår i mitt huvud. Vad mina tankar består av. Jag vill ha hjälp. Snälla.

Jag snubblar när mörkret omger mig. Mina knän skrapas blodiga när jag faller till marken. Trasiga naglar och jordiga fingrar. Jag letar efter dig. Nyss var du nära, nu är du så långt borta och jag kan inte hitta dig. Tårar fläckar mina kinder. Jag saknar dig.