Platt fall

Jag vet varför du inte vill vara med mig, varför du inte ens kan tycka om mig lite, lite. Jag är fet och äcklig och jag förstår att du inte vill ha mig nära. Jag förstår det nu och jag gråter bittra tårar över dig, för jag tyckte faktiskt om dig. Så dum var jag, eller hur? Du skrattar säkert rått åt mig nu. Att jag gick i fällan så lätt. Misslyckad, det är vad jag är. Jag får faktiskt skylla mig själv. Det var så idiotiskt av mig att tro att du någonsin kunde tycka om någon som jag.

Om ingen annan kan älska mig, hur kan ni då begära att jag ska kunna älska mig själv?

Örk

Usch, vad jag smakar illa i munnen. Får sluta låta bulimin ta överhanden. Ett fruktansvärt i-lands problem i mitt eget tycke.

The punisher

Snart måste jag gå och lägga mig, eller snart och snart, om någon timme i varje fall. Men istället tänker jag peta i mig en månadsförbrukning koffeintabletter och sitta uppe för att straffa mig själv. Har jag tur så kanske hjärtat stannar och jag dör imorgon när jag jobbar, helt enkelt för att min kropp inte orkar mer.

Nu ska jag sätta mig i soffa, titta på en massa tråkiga serier och pilla och dra i mina stygn för att straffa mig själv. Herre gud, varför måste jag vara så svag?

Up, it goes.

Jag hatar mig själv. Jag är så arg på mig själv för att jag är så fruktansvärt svag. Varför kan jag inte stå emot. Jag vet vad jag måste göra, jag vill inte, men jag kan inte rå för det. Tyvärr. Jag måste göra vad som krävs för att få behålla förnuftet.

Dags att dyka i toalettstolen.

Ingen bra matdag

Jag hatar mig själv. Jag kan inte äta någonting förrän allting går mig ur händerna. Kontrollen försvinner ut genom fönstret och sen sitter jag där igen och trycker i mig mina åtta munkar och fyra choklad. Jag kan inte. Jag vet ju om det, det är ju därför jag ska hålla mig till flytande för något annat reder jag int upp. Aldrig mer ska jag äta tillsammans med andra! Nej, tack, jag vill inte ha!

Dunka mig gul & blå

Sommarnatta på lördag. Det är delade känslor. Undrar hur det ska gå. Ingen mat, mycket sprit. Jag har en känsla av att det inte kommer att sluta särskilt bra. Men det märker jag på söndag, eller hur?

Klockan är fyra, kanske är dax att gå hem.
Det står nån vid min sida, ja jag vet inte vem.
Och ja jag tänkte, ja men du är väl okej.
Bara bara bara bara du vill följa med mig hem.
Viskar i ditt öra (Jag har inga trosor på)
Just det som du vill höra (Fan klockan är mycket ska vi gå)
Säg vill du vill du vill du vill du följa med mig hem? (För ja det är dax att gå)
Min säng är stor och det är ganska bra fjädring i den.
Så följ med mig hem, för jag behöver lite värme.
Ja, det ska jag få. Vi kan leka hela natten.
Dunka mig gul och blå.

I'm with stupid

Jag var tvungen att ringa och sjukskriva mig igår. Smärtan är olidlig. Såhär har det aldrig känts innan. Ibland undrar jag hur dum man får bli, jag verkar ju precis ha satt ett nytt rekord..

Banta

49,1. Ett helt kilo ner sedan igår. Det är på rätt håll. Fortsätter det såhär kommer jag att bli en väldigt lycklig flicka. Bara så ni vet.

Tre stygn

Jag gjorde det igen. Varför? För att jag är dum i huvudet, en komplett idiot. Jag orkade inte mer. Den gulliga läkaren sydde så fint. Ont gör det. Men jag få skylla mig själv, right? För att jag är så jävla dum.

Nu ska jag gå och lägga mig under täcket och hata mig själv, det är det jag är bäst på..

Kaos

Jag önskar att det hade regnat. Eller blixtrat och dundrat, det hade passat mitt humör. Inuti mig är det kaos. Varning för ras. Kras. Någonting är fullständigt krossat. Hör ni hur det skramlar? Det är fruktansvärt. Det slog mig nyss att jag är ensam. Jag har inte längre någon vid min sida som stöttar och hjälper. Jag står här ensam. Jag har blivit utbytt och det gör ont. Jag vet att det är fel, att jag får skylla mig själv men det gör faktiskt ont. Ni kan inte ana. Kommer jag att överleva detta eller jag trillar ner död på marken i morgon? Återstår att se. Håll tummarna..

Good days all gone out the window

Det finns inga bra dagar längre.

Miacastle

Varför tackar jag och tar en bit smörgåstårta hos mormor? Varför bakar jag den där jävla kakan? Varför äter jag det satans chokladet som ligger i kylen? Jag vet ju hur det blir, att jag gråtande springer in på toaletten och stoppar fingrarna i halsen. Det är det enda sättet jag kan hantera mat på. Varför kan jag inte bara hålla mig till det flytande som jag vet att jag kan låta mig själv få behålla? Varför måste jag trotsa allt och trycka i mig en massa skit som jag mår dåligt över sen? Jag måste bli mer diciplinerad. Ingen mat får komma över mina läppar. Jag måste förbjuda mig själv allt som tuggas annars kommer jag aldrig att bli frisk. Jag blir bara fetare och fetare, jag står knappt ut med min spegelbild längre. Jag hatar det här livet och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Jag hittar inte ut ur bulimiborgen. Jag är fast, en fånge som Rapunzel fast utan långt hår att kasta ner och utan en prins som kommit för att rädda mig. Här i borgen kommer jag att skta, sakta bli så fet att jag sprängs och i min dödsruna kommer det att stå att hatkärleken till maten tog mitt liv. Jag hatar det.

Orka

Inte för att det kommer att göra någon förvånad, men idag mår jag inte alls bra. Det var längesedan jag hade en bra dag. Jag önskar att det kunde hända oftare. Att jag kunde få lov att bara leva och vara glad som alla andra. Istället låser jag in mig i lägenheten, sitter och gråter på sängen och vägrar öppna när någon ringer på dörren. Jag vill ju inte må såhär. Jag vill ju faktiskt vara glad och orka göra saker.

Orka vara något annat än en sur och jobbig tjej som är så totalt besviken på livet att hon har glömt bort hur det känns att skratta. Inte ett sådant skratt jag visar utåt varje dag, utan ett hjärtligt och glatt skratt. Så som jag kunde skratta förr.

Anledningen till att jag inte orkar göra någonting är att jag inte äter särskilt mycket, nästan ingenting alls faktiskt. Jag vet att det är därför, ändå kan jag inte ändra på det. Jag gör det för att nå perfektion. För att tillfredställa ett sjukt ideal. Jag kan inte ändra mig. Det går inte hur gärna jag än vill. Omöjligt.

Ljugarebänken

Ni frågar hur jag mår. Jag svarar att jag mår bra. Det värsta är att ni verkligen tror på det, det som bara är en lögn. Jag vill vilseleda er för att ni inte ska ta på er skulden. För att ni inte ska må dåligt för min skull, fast jag vet att det är fel. Om allt är bra behöver ni ju inte hjälpa mig och det är så långt ifrån sanningen som man kan komma. Jag yrar i nattmössan just nu. Men jag vill bara att ni ska veta.

Nästa gång jag säger att jag må bra, så tro mig för guds skull inte. Jag ljuger mig blå för att inte såra er. Ok?

Solokvist

Ni vet dom nätterna när man känner sig så ensam och svag. Dom drabbar ju oss alla någon gång ibland. Mig drabbar det varje kväll. Då önskar jag bara att jag hade någon att krypa upp i soffan hos. Bara tanken på att slippa vara ensam värmer mitt hjärta. Det är ju det man inte vill när man mår såhär. Vara ensam. Man vill ha någon som förstår, tycker om en för den man är. Älskar en trots alla ens brister och fel. Någon som finns där bara för dig och som du kan finnas där för.

Fuck..

Nätterna är värst..

When night falls

Så var det dags igen. Måste sitta uppe hela natten för att straffa mig för allt jag har ätit och druckit ikväll. On top of it har jag fått en elak hicka och jag är så trött. Men jag måste vara vaken. Måste straffa mig själv. Tänker inte berätta för er vad jag har ätit idag och sedan tvingat upp igen, för jag tror att ni faktiskt förstår. Nu är det dags att gå ut i köket och värma lite vatten. Varma koppen och jag ska sitta uppe i natt, kanske gråta en skvätt över hur olyckliga vi är, men vi har i alla fall varandra. Bara så ni vet. Jag är själv, men inte ensam.

Hah, gick ni verkligen på den lätta?

Suckers!

Hatkärlek

Med vänner som dig,
behövs inga fiender
jag duger aldrig
och du vänder mig ryggen
när jag behöver dig
är du borta.

Om du inte kan stötta så försvinn.
Lämna mig
och jag klarar detta själv.
Tror jag
det finns folk som bryr sig
så gå
och såra mig inte mer.

Det regnar inuti

Jag orkar inte tänka idag. Hungern har lamslagit mig. Jag är nära till tårarna hela tiden. Vill egentligen bara krypa upp i soffan och låta tårarna rinna och bara tycka så fruktansvärt synd om mig själv. Men jag kan inte, jag får inte lov att bryta samman. Jag måste hålla mig stark för er skull. Därför lyssnar jag nu på Thousand Foot Krutch och låter tårarna rinna inombords. Dom är bra. Riktigt jävla bra.

Plåster

Idag gör det fruktansvärt ont i själen. Det får mig nästan att tvivla på att jag orkar ta mig igenom detta helvetet. Utan stöd går det absolut inte, så jag är nog dömd på förhand..

Off limit

Efter onsdag nattens hetsätning vågar jag inte längre tillåta mig själv att äta någon mat. I alla fall ingen fast föda. Varje gång jag äter något slår det slint och jag vill bara ha mer och mer och sedan måste jag stoppa fingrarna i halsen. Kommer aldrig att fortsätta gå ner i vikt om jag håller på så. Så just för tillfället lever jag på varma koppen och cola light. Ingen idealisk kost, men det är det enda som funkar för mig just nu.

Just nu skulle jag kunna döda för en pizza, men jag vet att jag inte får.

Schkål

Imorgon är det torsdag. Idag är det är onsdag. Jag skiter i vilket. Super tankarna under bordet, dom illvilliga tankarna som snurrar runt varje vaken minut, jag vill inte ha er här, försvinn. Lämna mig ifred! Sluta göra mig illa. Jag orkar inte bry mig längre. När jag är full gör det inte lika ont. Berusad känner jag inte av livets hårda örfilar. Du är dum, försvinn. Ge mig kärlek, annars kan det vara. Jag är trött på att det gör ont. Jag dövar smärtan och samvetet i en och samma flaska. Bittert, men skänker underbar glömska.

I natt är det bara jag och flaskan och vi finner trygghet i varandra.

Självömkan

Jag blir mer och mer inåtvänd för varje dag som går. Jag märker dom drastiska förändringarna själv. Jag märker hur jag skrattar och ler i andras sällskap, men det är bara ett spel. Ingenting är på riktigt längre. Jag spelar en roll för er, för att ni inte ska förstå hur dåligt jag mår. Jag vill inte att ni ska känna skuld. Jag vill inte att ni ska dra er undan för att ni inte förstår hur det är för mig. Hur jag lider. Jag vill ha er hos mig, ni får inte lämna mig för ensam är jag ingenting. Jag är så svag och det gör så ont varje gång jag faller. Varje gång jag straffar mig själv gör det så ont. Jag har insett att jag aldrig kommer att bli vacker och det gör väldigt ont. Men jag klarar allt, bara inte ni straffar mig också..

Stöttning

Jag hatar känslan av att vara lämnad ensam. Känna sig otrygg och ledsen. Övergiven. Jag vill bara att någon finns där för mig. Torkar mina tårar, håller om mig när jag är rädd. Jag är så trött på att slåss mot alla demonerna själv. Jag behöver någon. Jag är inte kräsen, det är fritt fram att ta kontakt. För hur det än är, så är två starkare än en och jag är svag.

I himlen finns det plats

Jag har fastnat djupt i Mia träsket. Riktigt djupt. Jag står med gyttja och äckel upp till fotknölarna och jag ser ingen väg ut ur det. Jag behöver stöd och hjälp som jag inte vet om jag kan få. Allting är så rörigt och hopplöst att jag inte orkar annat än att sitta i sängen och gråta. Något jobb är det knappt tal om, jag orkar ju knappt ta mig dit om dagarna, än mindre göra någon insats. Ibland önskar jag bara att jag fick sluta min dagar, för jag orkar inte kämpa mot alla ätstörningar mer. Det tar för mycket kraft och ork. Det suger musten ur mig och jag kan inte hantera det längre.

Liten gråter

Det gör fortfarande ont. Väldigt ont..

Anorexia Nervosa

Idag har mina rop på hjälp äntligen hörsammats. Jag är anmäld till anorexi-teamet och förhoppningsvis skulle jag få komma till så fort som det bara går.

Har varit med mamma hela dagen och jag har precis ätit en massa middag som jag fortfarande funderar på om jag ska låta mig själv behålla. Jag tror inte det. Jag måste ju gå ner i vikt för att dom ska vilja hjälpa mig. Det är nog bäst att jag går och stoppar fingrarna i halsen och tar en kopp te. Jag är sjuk, jag vet.

Varför

Så försvann den sista strimman hopp. 19.32 kastade J in handduken och gav upp mig. Eller vi hade ju inte ens varandra, men det kändes som om jag förlorade en stor bit av mig själv och hoppet flög raka vägen ut genom fönstret. Det gör ont. Tårarna slutar inte rinna.

Varför måste det göra så ont?

Varför måste jag känna mig så ensam?

Varför spelar ingenting längre någon roll?

Varför hänger jag upp mig så på någon annan?

Varför gråter jag över någon som inte är intresserad?

Varför tvingar jag mig själv att lida på detta viset?

Varför är jag så blåögd och naiv?

Varför inser jag aldrig sanningen innan det är för sent?

Varför fattar jag aldrig någonting?

Varför har jag rätt att fortsätta leva såhär?

Fett, fett och äckel

Jag kräker numera totalt ljudlöst. Det är inget jag tvingar mig själv till utan det bara blir så. Ni må tycka att det är för mycket information, men det bekommer mig inte.

Var och åt med mamma och hennes sambo innan. Det var jättegott och för en gångs skull ått jag mycket utan att känna dåligt samvete, må dåligt på annat vis eller vilja kräka upp det igen. Sen kom bakslaget. J hade inte tid med mig. Inte idag heller. Det tog för hårt. Det gjorde ont och nu har jag precis legat med huvudet i toalettstolen. Nu förknippar jag den maten med att han inte vill ha mig, så nu kommer jag aldrig att kunna äta det utan att stoppa fingrarna i halsen. Jag känner mig som något groteskt och äckligt och jag står knappt ut med mig själv. Jag ville så gärna att han skulle tycka om mig, tycka om mitt sällskap så som jag uppskattar hans. Men icke. Det är nog dags att ge upp nu och det gör fruktansvärt ont. Det som sårar mest är att han inte vill ha mig för att jag är fet. Det är slut nu, jag orkar inte mer. Min kropp ska inte få något mer att äta, det blir flytande hädanefter. Jag står inte ut i min egen kropp så jag förstår att andra inte ens vill ta i mig med tång.

Jag kommer inte att få någon hjälp imorgon. Dom kommer att titta på mig och säga att den feta kossan behöver minsann ingen hjälp. Hon äter ju för mycket, inte för lite. Hon har ingen ätstörning, hon är bara grotesk.

Jag vill inte mer nu...

Tröst

Jag sitter inne på min säng och frossar, stoppar i mig allt jag kan hitta. Mer, mer. Sen skruvar jag upp ljudet på stereon och går in på toaletten. Fingrarna långt ner i halsen. Allt ska upp. Precis allt. Lyssnar försiktigt om någon har hört. Vill inte mötas av konstiga blickar när jag kommer ut. Jag tvingar min kropp att släppa ifrån sig godsakerna jag precis har lockat den med. Mitt beteende är vedervärdigt, folk tycker att jag är äcklig, det har jag fått höra till leda. Jag vet vad alla tycker och tänker, men jag behöver inte höra det. Jag behöver ert stöd. Håll mig i handen och krama mig när jag gråter. Lyssna när jag behöver prata, ljug inte och säg att jag är fin. Hjälp mig - ensam klarar jag aldrig kampen mot maten. Snälla bara håll om mig. I natt behöver jag dig mer än någonsin.

Kaffemoster

Det blev faktiskt en bikini redan igår, trots att jag inte riktigt var värd den. Riktigt lysande grön är den, man blir riktigt glad av att ha den på, tills man inser att man ser ut som en fet gris oavsett vad man tar på sig, då slås man platt mot marken igen. Varför kan komplexen inte bara försvinna. Jag orkar inte med dom längre.

Fikade för en stund sedan, försökte intala mig själv att jag bara skulle ha kaffe. Det gick inte, det blev en, två, fyra små bitar fläta. Jag skulle kunna sparka mig själv så arg jag blev. Så fort mamsen och hennes sambo hade stuckit sprang jag in på toaletten och försökte kräka upp allting. Jag skiter i om ni inte förstår mitt beteende. Passar det inte så försvinn. Jag orkar inte tassa på tå, det är såhär jag mår.

Frukost - en daglig kamp

Sitter här med min frukost, 1dl lätt yoghurt och en halv dl nyckelhålsmärkt musli och trots att jag vet att det jag äter knappt är nog för att hålla en sparvunge vid liv kommer ångesten krypande. Det har gått så långt att jag nästan bara kan äta flytande mat, allt annat äcklar mig. Jag känner mig som ett groteskt monster varje gång jag tvingas äta något som behövs tuggas, något som är stekt i fett, eller helt enkelt innehåller för mycket av allt.

Av ren överlevnadsinstingt var jag tvungen att äta en köttbulle och en sked omelett på jobbet igår annars hade jag med största sannolikhet svimmat av där och då. Det värsta är när någon inte förstår mig och mitt "sjuka" beteende. Jag vill inte att ni ska dömma. Jag behöver er förståelse och er kärlek för att kunna bli frisk. Det är inte så lätt för mig heller, det förstår ni väl? Det är ju inte lätta att leva på ett sätt som man svskyr. Inte lätt att tvingas leva i "fel" kropp. Den skulle ju ha varit smal, så är det ju bara.

Bikini ångest

Idag, som alla dagar förut, börjar resan mot ett smalar jag. Sitter här med min kopp te och förvånas över att jag faktiskt både har ätit frukost och klarat av att låta bli att tänka på söta goda saker. Tillräckligt med viljestyrka så ska det nog gå.

Sitter här och pillar på ett hål i mina trasiga jeans och önskar mig smal. Det går inte så bra, men kanske om jag håller maten inom strikta former så kan jag bli nöjd en dag snart. Så fort jag har gått ner till 46 ska jag faktiskt unna mig en bikini från Gina Tricot, en bandeau i vitt eller svart. Det kan jag väl vara värd när jag har kämpat så hårt, trots att jag inte har några pengar. Allt ska ju egentligen gå till lägenheten nu, men jag blir knäpp om jag inte får belöna mig själv när jag har varit duktig. Kanske kan jag våga mig på att publicera en bild på bikinin när jag nått målet. Fast å andra sidan kanske jag inte vågar det. Får vänta tills jag har blivit smal nog och brännan har fastnat.

Att ligga på botten

Sitter och äter frukost, bara lite, lite så att jag inte ska gå upp i vikt. Jag hoppas verkligen att vågen behöver nya batteri för dom siffrorna som blinkade idag fick mina ögon att tåras och äckelkänslorna att spridas i kroppen. Jag vet ju att jag måste skärpa mig om jag någonsin ska bli vacker.

Jag förstår inte varför kroppen envisas med att vara hungrig, jag vill ju inte ha något att äta. Måste verkligen kämpa med mina små regelbundna mål och det håller på att ta död på mig. Vågen måste ändra sig snart annars orkar jag inte mer.

Ska till KG idag och prata ut. Måste be henne att dom väger mig, jag får stå ut med skammen, jag har inget val. Jag måste få veta.

Det var längesedan jag pratade med henne och det behövs verkligen. Alla tankar som snurrar runt i huvudet håller på att ta livet av mig. Det är ju därför jag behöver hjälp, inte sant?

Lobotomy, oh please..

Önskar ibland att jag kunde få byta ut min hjärna mot en lite nyare, lite friskare modell. Den får gärna vara en aning sundare och helst ska den sluta analysera allt in i minsta partikel. Jag vill inte att den ska hänga upp sig på killar hela tiden, vad är meningen med det? Jag vill ha en hjärna som förstår sig på och kan älska mig för den jag är.

Eftersom jag nog aldrig kommer att få det så hoppas jag att jag en dag faktiskt kan nöja mig med det jag har.

Smile, it confuses people

Idag har jag unnat mig för mycket. Men det är ok. Imorgon däremot är det nya tag som gäller. Skärpning om jag får be. Hårt, hårt ska jag hålla mig själv.

Det värsta är att nu de senaste dagarna när jag faktiskt har ätit har jag varit så glad. Jag har orkat vara snäll och trevlig och skratta och vara lycklig. Det känns hemskt att förbjuda mig själv dom sakerna, fast jag vet att jag måste.

IKEA - the promised land

Idag har jag och mamsen shoppat loss på IKEA. Det är riktigt mycket man faktiskt behöver när man flyttar ifrån någon och har noll i bagaget. Men nu har jag i alla fall en aning mer.

Jag älskar IKEA. Har alltid gjort. För mig är det att kliva in i en annan värld och hade det inte varit för allt folk hade det känts som att komma hem. Inte till mitt hem då för det ser inte alls ut så, ni skulle bara veta. Nej, jag menar just känslan, fast det kanske ni förstod. Längtar tils jag har nycklarna till mitt eget och äntligen kan köpa det sista och göra mitt eget lilla bo. Där kommer jag att vara i tryggt förvar från alla elaka pojkar och hatiska ord. Jag längtar verkligen.

Nu sitter jag med nytvättat hår och väntar på lite action eller trevligt sällskap. Det verkar som om jag inte kommer att få något av det ikväll. Tyvärr. Det blir inga smaskiga hemligheter skrivna här imorgon.

Fast å andra sidan;

I don't kiss and tell..

Fairytale gone bad

Någonstans i min fantasi hade jag planerat in att vara riktigt lycklig nu. Ni vet, villa, volvo och vovve. Living the american dream. Babylycka och sånt skit. Så blev det inte.

Nu sitter jag här, alone och bara väntar på att dagarna kommer och går. Deprimerad och övergiven. Fantastisk kombination. Tur att mina små rosa hjälper mig genom dagarna med förnuftet i behåll. Eller nästan i all fall.

Om jag hade varit en fågel så hade jag varit en dårfink, inget snack om saken.

Det här blev inget bra inlägg, men frågan är om jag orkar göra något åt det.

Nej, jag trodde väl inte det.

19.12

Så var det dags igen. Kroppen säger ifrån att den inte mår bra och tårarna bara forsar. Det gör så ont att inte kunna vara nöjd med sig själv. Varje vaken minut önskar jag att jag kunde få vara någon annan. Jag önskar att jag kunde få lov att vara smal igen.

Prinsessan av ångest

Ibland tar bara orken slut och jag vill inte leva längre. Då funderar jag på att ta livet av mig och hur jag skulle gå till väga. Problemet är att jag har förstört alla chanser till att någonsin bli lycklig igen och det skrämmer mig och det gör mig så fruktansvärt trött. Jag är trött på alla tårarna nu. Jag vill inte gråta längre. Hör ni inte att jag inte orkar längre. Jag vill inte mer, det gör alldeles för ont.

I need a sunny day

Varje kväll klockan sju är det som om någon hade tryckt på en knapp. Ensam sitter jag i sängen och tårarna bara flödar. Inget vettigt finns i tankarna, bara sorg. Sorg och oro inför framtiden. Det är förmodligen då jag känner mig som mest ensam och jag skulle vilja krypa ihop i soffan tillsammans med någon. Det är bara det att det inte finns någon annan här. Det är bara jag. Alldeles, alldeles ensam. Tårarna slutar inte rinna förrän den sekund då jag somnar alldeles förbi av trötthet. Jag vill bara känna närhet till någon. Jag vill inte vara här ensam. Jag behöver någon. Jag vill kunna torka tårarna och le igen.

Bekännelser 13/5

Ikväll är ytterligare en av kvällarna i mängden då jag mår riktigt, riktigt dåligt. Det känns som om hela världen har rasat samman och jag står kvar och gråter i ruinerna. Tanken på att gå och lägga mig ensam i en stor och kall säng får ögonen att tåras på nytt. Insikten om att en helt ny vecka börjar imorgon får mig att trasas sönder inombords. Jag orkar inte. Jag orkar inte med att det kommer att ske miljoner olika saker som jag inte orkar ta itu med under den närmsta veckan.

Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig i natt med någon tätt intill mig och vakna imorgon med ett leende på läpparna. Det kommer inte att inträffa. Jag har nämligen skrämt bort en av de få människorna som finns som faktiskt orkade med mig. Han blev förmodligen trött på att jag var så ärlig om hur jag mådde. Förmodligen tröttnade han på att jag var så klängig. Förlåt, jag behövde bara någon att söka tröst i. Jag sumpade det. Som vanligt.

Idag har jag ätit alldeles för mycket, jag kommer aldrig att gå ner i vikt om jag fortsätter på det här viset. Jag önskar att jag kunde få ut allt äckel genom att gråta för jag orkar inte gå och stoppa fingrarna i halsen. Jag är så trött på att det osunda har mig i sitt grepp. Jag vill bara leva normalt. Äta normalt. Njuta.

Nej det blir jag och tankarna i sängen i natt och det betyder att jag inte lär få mycket sömn. Att ligga sömnlös, det är mitt straff för att jag är en ovärdig människa. Det är straffet för att jag inte kan få er att älska mig.

Tidsmaskin

Så var det morgon igen. Ännu en dag att hinna göra miljoner galna och idiotiska saker på. För det är ju, de facto, det jag sysslar med mest. Skickar galna sms som helt enkelt bara är "för mycket". Äter för mycket/dricker för mycket och bär mig åt som om jag vore femton igen. Jag har nog aldrig vuxit upp på riktigt. Eller jo, det vet jag ju faktiskt att jag har gjort, kanske är det bara så att jag önskar att man kunde få vara femton igen. Det var så lätt med killar, någon hyra behövde man inte oroa sig för och det enda problemet i världen var hur man skulle få studiebidraget att räcka till både den där fantastiskt ursnygga tröjan OCH cigaretter månaden ut. Det var så lätt och nu är allt så svårt. Kanske gör jag det svårare än det är. Men det är så det är för mig.

Law and order

Nu har jag lovat mig själv en massa saker som jag verkligen måste hålla, därför skriver jag den här, svart på vitt och en massa annat sånt tjafs, ni vet.

• Inte skicka fler meddelande till J.

Skickade ett sms till honom idag och det måste vara det sista jag skickar. OM inte han skickar först, för då får jag givetvis lov att svara. Det ligger till såhär; Jag är klängig, förlåt jag vet. Jag kan inte hjälpa det, det råkar ju faktiskt vara så att jag tycker om honom pytte, pytte, pytte lite och då kan jag inte låta bli att skicka och berätta precis vad jag gör hela tiden. Mest pga att jag är en stor idiot som kommer att sumpa jättebra sex för att jag är för mycket på. Mer om detta vid ett senare tillfälle, det gör mig major upprörd.

• Aldrig mera frossa.

Oavsett vad jag äter och oavsett hur snuskigt gott det är, så får jag aldrig mer svulla det i mig. Jag får lov att unna mig skaer ibland, men sanningen är att om jag äter för mycket av det goda vill jag bara plåga mig själv med 48 miljoner sit-ups efteråt. Eller något ännu värre.

• Aldrig mera falla för en fiskpinne-varelse.

Face the facts, killar är fiskpinnar. Torra på utsidan och endast innehållande golvskrap. Ja, jag har blivit bränd one to many times, men det är slut nu. Jag klarar mig själv, tro aldrig annat. För jag är stark nu och fiskpinnar är för loosers, bara så ni vet.

• Inte gråta över att killar är svin.

Det är naturens lag så varför gråta över något man aldrig kommer att kunna förändra. Jag tror faktiskt att man kan låta bli att gråta över dom om man bara försöker hålla sig stark och kall. Som jag försöker nu. Men jag misslyckas gång på gång, för tyvärr kan dom vara lika oemotståndliga som en hundvalp, men dom biter lika hårt om man är oförsiktig. Och det är då det gör ont.

Nu ska jag hålla mig till dom här nya lagarna. Jag ska göra ett tappert försökt. Jag vill inte vara för mycket, jag vill bara kunna vara mig själv och någon dag kommer någon av er att älska mig för det. Hoppas jag..

Ensamhet

Att vara ensam var inte så kul som jag trodde. Det känns ensamt helt enkelt, fast vad hade jag väntat mig. Tur att jag har möjlighet att försvinna in i min egen värld en stund..

Monster

Gick precis förbi min spegelbild och fick en chock version extrem. Det är nog tur att jag ska vara hemma idag för det finns nog inget som kan råda bot på den figuren. Eller ansiktet för den delen, så mycket smink existerar inte i denna lilla byn.

Tv night

Valmöjligheterna för kvällen ter sig oändliga, ingen tycker visst att jag ska vara ensam ikväll. Betyder det att dom har gått samman i kampen om att ta hand om mig eller beror det helt enkelt på att mitt sällskap uppskattas? Jag vet ju vad jag hade för planer ikväll, men eftersom dom uteblev så väljer jag nog att sitta ensam ikväll.

Jag har inget emot sällskap om det finns någon därute som känner sig manad.

Nattliga möten

Stjärnorna och jag hade väldigt trevligt. Jag har inte ett dugg ont i huvudet idag och knappt någon ångest alls över kvällen. Förutom ett och annat sms som inte borde ha skickats iväg. Men hey, erkänn, vem skickar inte konstiga sms på fyllan? Vem känner sig inte ensam och fruktansvärt, fruktansvärt kåt när man sitter där ensam med sin öl i något mörkt hörn? Vem vill inte ha någon som sitter tätt intill och viskar ömma ord som kommer att ha fallit i total glömska dagen efter. Vem vill inte det? Säger ni motsatsen så ljuger ni, så är det bara.

Idag mår jag alltså oförskämt bra, (ok, jag kunde ha mått bättre om jag hade fått som jag velat med en viss person igår, jag nämner inga namn) tvättar lite sedan förra helgens bravader och snart är det lunch. Livet är bra underbart ibland.

Stjärnorna och jag

I natt är det bara jag, en flaska vin och månen på en romantisk date. Jag och stjärnorna ska dansa ikapp till tonerna av vinden genom trädens lövverk. Jag ska glömma allt för en natt och bara leva. Det behöver jag. Verkligen.

Närhet

Jag behöver få vara nära någon i natt. Behöver få känna att jag inte är alldeles ensam. Jag behöver någon annan att söka tröst i, om så bara för en natt.

Bortskämd?

Någon kallade mig precis för bortskämd. Jag? Skulle inte tro det. Varken på ömhet eller känslor har jag varit bortskämd av min respektive och det tål att berättas, för när han slänger något sådant i ansiktet på mig behöver han få tillbaka. Jag har varje dag under fem års tid varit osäker på om han verkligen älskade mig och det anser jag är basic i ett förhållande.

Jag insåg inte förrän nu på sista tiden hur dåligt jag har mått i detta förhållandet. Hur dåligt vi har fått varandra att må. Känslor har vi inte varit särskilt bra på att visa och ömhet har det knappast funnits någon, den var jag tvungen att söka på annat håll.

Sorry, men du var visst inte rätt för mig. Jag njuter inte av att lämna ut dig, men det du precis sa fick mig att bli sårad och ledsen och här får du ditt straff. Vi fick inte varandra att må bra. Jag kände mig inte tillräckligt älskad och det saknade jag. Jag hittade lyckan på annat håll, hoppas att du förstår det och att du finner detsamma någon gång.

Jag vill ju bara vara älskad, är det så svårt att förstå?

Jag vill att ni ska tycka om mig.

Synd bara att jag är så fruktansvärt ensam just nu. Men jag antar att jag får skylla mig själv.

Utgång

Så blev det utgång ikväll igen. Inget planerat och ingenting som jag egentligen ville, men nu känner jag mig ganska manad. Ut och skaka rumpan lite, det kan väl inte vara helt fel. Hitta någon gullig kille att slafsa mule med. Ja, jag har mycket konstigheter för mig, vänta bara, I'll keep it coming..

Letter to you

Idag slog det mig med full kraft. Jag har liksom gått och väntat på det, men nu kom den. Insikten om att det faktiskt inte gör ett dugg ont att du har en annan, om du nu har det. Jag tror inte ens att det skulle göra ont att se dig med någon annan. Kanske skulle det svida en aning , men inte göra så brännande, förlamande ont som det gjorde när du lämnade mig. För denna gången var det ju tvärtom, det var jag som lämnade dig.

Jag tror helt och fast att det var rätt beslut att ta. It wasn't meant to be us. Det som gör ont nu, är att jag är så ensam. Du har andra, jag har ingen. Jag sitter här ensam kväll efter kväll och gråter. Ja, GRÅTER, för att jag känner mig så fullständigt vilsen och otrygg i mitt liv som det ser ut just nu. Jag är rädd, hör du det? Jag är rädd eftersom inget blev som jag ville att det skulle bli. Allting är upp och ner.

Kommer jag någonsin att få rätsida på allt igen?

Kommer jag att få tillbaka kontrollen över mitt liv?

Kommer jag att älskas igen?

Sämst klädda kvinna 2007

Idag är jag en vandrande modekatastrof. Jo visst, det är sant. Här sitter jag framför datorn osminkad och med håret i en tvätta-och-smörja-in-ansiktet-och-gå-och-lägga-mig-knut. På mig har jag stora svarta mysbyxor storlek för stora, en grå over-over-oversized t-shirt och en stor oformlig stickad tröja. Underbart, men hiskeligt fult.


Ladies and gentlemen, the award for worst dressed female, goes to... ME!

Våroväder

Det här vädret får mig att slängas in i en depression deluxe. Det bara regnar, blåser och är kallt, jag tyckte jag såg i kalendern att det är dags för vår nu. Men inte är den här, våren. Det känns som om jag gick och lade mig i ide en av de första vårdagarna och vaknade till liv igen lagom för att se hösten storma in över landet. Detta är sjukt. Jagmår inte bra när det regnar. Jag mår bra när det är varmt så att jag slipper frysa och solsken gör mig glad. Ljusterapi gott folk, det är vad jag behöver. Ge mig vår nu!

Förbjuden frukt

Jag är så hungrig, jag vill äta. Jag är så sugen på någonting sött. Jag vill så gärna bara ha någonting. Men jag kan inte. Varför kan jag inte låta mig själv njuta av någonting? Varför måste jag tvinga mig själv att gå hungrig?

Ond cirkel

Idag kan ni vara stolta över mig. Idag har jag faktiskt ätit en hel muffins utan att kräka upp den igen. Vet ni varför? Jag stoppar den i munnen, tuggar och sen spottar jag ut den igen. Så, nu vet ni min största hemlighet.

Berätta inte för någon att ni vet.

Det är bara såhär jag kan älska mig själv..

Kortslutning

Jag får dig att må dåligt säger du, på dåligt humör. När? Jo, när jag klagar på mig själv och när mina ätstörningar kommer så nära dig att du måste se dom. När du inte kan ignorera dom längre får jag dig att bli på dåligt humör och må dåligt. Så hur tror du att det är för mig då? Lever jag något liv med endast solsken och äckliga jävla påfåglar? Nej, det gör jag inte. Jag mår dåligt, mer än du någonsin kan ta till dig och förstå!

Men du får gärna försöka ignorera det, ignorera mig. Jag mår dåligt men du mår sämst, det finns ingen ände på mina brister och fel. Det var väl tur att jag gjorde slut då, så slipper du lida av mitt sällskap. Eller?! Bara gör dig själv en tjänst och tänk över vårt förhållande. Har jag någonsin varit riktigt frisk från mina ätstörningar? Nej det har jag inte. Vad är det då som gör att du stör dig på det så mycket idag?

Är det inte i själva verket mig du stör dig på?

Är det inte i själva verket jag som är jävligt besvärlig.

Det är i själva verket så att du inte förstår mig..

Skinny girl

Dont mind my attitude,
its the hunger talking
No sorry,
I can't eat
Cuz no one likes the fat chick

Sorry, I'm not always this bad
No, I'm not always this tired,
I just don't sleep well at night
Please don't touch me there,
Hun, don't do that
It's the wrong angle,
I look fat
Please don't make me cry
I don't want to go to that party
I can't wear nothing of this
I could die for that piece of chocolate,
but no thanks,
I don't want it
It makes me fat
It makes me ugly
It makes me hate everything about myself.

If I don't eat,
someone will surely love me
If a just get thin
I will be adored
I will be perfect

Matvrak

Nu har jag ätit massor. Smör och ost och vitt bröd. Jag har inte stoppat fingrarna i halsen och nu känner jag mig så svullen att jag skäms. Jag vill inte vara såhär. Jag vill inte känna sådan här avsky inför min egen kropp. Jag är trött på det.

Eftersom jag inte kan stoppa fingrarna i halsen (mitt ex säger att jag får honom att må dåligt då. Stackars honom, för jag mår ju bra, eller hur?) är det bara te som gäller resten av kvällen och 50 minuter pilates. Måste sona för mina synder annars kommer jag inte att kunna somna. Och imorgon är en annan dag och då kör jag hårt igen. Ska jobba och sen ska jag ut och gå en lång runda innan jag går hem. Jag måste, sen är det pilates som gäller på kvällen. Jag måste få sluta hata min kropp nu.

Mattillåten?!

Jag var rastlös, behövde få något att sysselsätta tankarna med så jag började baka en kaka. Jag skulle inte äta av den, bara straffa mig själv med att den finns och jag inte får. När kakan är i ugnen står jag där med skålen i ena handen och sleven i andra.

Ja, jag krängde i mig så mycket smet det bara fanns.

Ja, jag gick raka vägen in på toaletten och spydde upp det igen.

Ja, jag är sjuk och behöver hjälp.

Det som förut har krävt en massa energi och tanke går nu per atomatik. Efter att jag har ätit så måste jag spy upp det. Så är det bara, det finns inget annat val för mig.

Ni älskar alla den olyckliga

Nu är det slut. Jag ska aldrig mera knysta ett endaste ord om hur dåligt jag mår på insidan. Leendet ska på och detta kommer att vara min ventlil, för över mina läppar kommer inte ett ljud. Det är verkligen slut nu. Jag ska anpassa mig. Vara duktig. Aldrig skära mig igen, inte hetsäta och stoppa fingrarna i halsen. Nej, för det är usch och fy, så gör man bara inte Trollungen. Skärpning på torpet, vet du vad. Lova andra att vara duktig, lova dig själv att aldrig berätta. Var tyst och le som en duktig flicka, för nu är du äntligen den, den som dom andra vill att du ska vara. Nu duger du äntligen. Nu älskar dom dig.

When I look into his eyes,
I see something I’ve never seen before.
It sends this feeling trough my body,
A feeling undefined.

I see the feelings inside of me reflecting in his eyes
I see words with no need to be spoken.
Emotions never considered.



I want to watch his lips form every word ever spoken.
Watch him say those words,
The words that make me burn inside.
Make me feel whole again.


And it ends…

When trying to recover
My blue-eyed self couldn’t find nothing
But another you, needed to be alone
All I heard was;

Girl don't be too much.
Girl, please leave me be.
Girl, don’t be needy.
Girl, be anything but you.


I tried to be perfect
But I couldn't be
Nothing but myself
And clearly
Clearly that wasn't enough for you

And it ends…

När molnen gråter

Psykfall
Version
Extrem
Dör inombords
Hon skär djupa sår
i molnen
för att lindra
en sorg

En sorg
som kräver lindring
I en annan person
I hans kropp
I hans själ
Hon kan inte
läka själv
Ensam står hon kvar

Psykfall
Version
Extrem
Dör inombords
Hon skär djupa sår
i molnen
för att lindra
en sorg

En sorg ingen förstår

...

Jag borde inte få lov att leva. Jag bara klantar till allting. Förstör och river sönder, mig själv och andra. Jag ger upp. Jag orkar inte. Jag orkar inte fortsätta genom livet och bara bli sårad och framförallt såra andra. Jag är trött på det nu. Jag behöver semester från mig själv.

Helvete!

Var nere och skulle handla cigaretter innan. Kommer in i affären, går en sväng och när jag kommer till kassan ska jag betala för mina cigaretter OCH en jävla glass. Hur hamnade den i min hand, vad hände. Betalar snällt och ler artigt. Hatar mig själv i sådana ögonblick. Hatar min brist på självdiciplin. Sen gick jag raka vägen hem och lade den i frysen. Jag ska inte äta den. Jag kan inte tillåta mig själv att göra det. Den måste innehålla minst 200kcal och det kommer inte in i min mun. Nu känner jag hur begäret sakta vaknar och jag vill ha, jag vill ha, men jag får inte. Jag får inte äta för då måste jag straffa mig själv. Den ska ligga där till datumet går ut och jag kan slänga den, för aldrig i livet att jag misshandlar min kropp med glass.

Mot toppen

Idag går det åt rätt håll. Än så länge i alla fall. Vem vet vad det slutar med, jag vill inte ens veta. Vill bara leva i euforin en liten stund till, vill inte behöva tänka på alla om och måsten. Jag orkar inte bry mig om att någon i min omgivning verkar ha druckit ättika till frukost. Idag är det jag som är viktigast för mig. Jag ska unna mig en massa härliga saker efter att jag har städat och diskat, det behöver jag. Den här dagen kommer att bli bra, det känner jag.

Äckel

Om jag lever imorgon
Är det en annan dag
Om jag lever just nu
Är det inte för länge.
Jag lever
Andas.
Bitterheten lämnar smak på min tunga,
Lämnar mig äcklad
Avskyvärd
Fullkomligt vidrig
Jag är
En mask i mörk jord
Ett svin bland pärlorna.

Passion

Ingen kommer någonsin
Att vara mer
Än vi två tillsammans.
Lidelse
Ögon som glittrar
Själar i förening
Brinner som eld.
Ren åtrå
Lyser upp natten
Kastar skuggor på min vägg.

Det är någonting inuti mig som brister
Varje gång du viskar mitt namn.
Min hand längs din nakna rygg.
Mitt inre
Skört som glas
Du rör vid mig
Försiktigt.
Smeker min själ med mjuka
Fingertoppar.

Du är allt jag inte kan vara.
Ömhet personifierad.
Glöm mig aldrig
Snälla
Aldrig
Får du glömma mig

Djävulsk reklam

Överallt skriker skyltarna åt mig; lösgodis 3.90hg! Extrapris på glass! Ta fem choklad för en tjuga! Jag hatar det. Lämna mig ifred. Överlåt er snuskiga reklam till de andra människorna. Dom som kan stoppa vad som helst i sina munnar utan att gå upp ett hekto. Låt dom få det. Jag kan inte. Jag vill inte. Låt mig vara!

Jag vill inte stoppa i mig ert äckliga godis. Vill inte äta någon glass. Jag vill bli smal. Smal och snygg. Snälla lämna mig ifred. Jag orkar inte stå emot längre.

44

Idag tog det mig exakt 44 minuter att äta min frukost bestående av en halv fullkornsbulle extrem och en kopp te. Kanske beror det på att magsäcken hålle på att vänja sig vid att bara få små, små portioner. Kanske beror det på någonting helt annat. I vilket fall som helst är jag nöjd.

Man kan aldrig bli för smal

Om allt detta kretsande kring mat får mig att dö, så får det faktiskt vara så. Jag står inte ut med att vara fet, ful och äcklig. Jag vill älska mig själv igen. Om då en av komplikationerna blir att jag avlider, may so be it. Jag kan inte bry mig mindre. För åtminstone då, kära vänner, dör jag med ett leende på mina smala läppar.

Liten finns kvar

Jag har börjat träffa min mamma igen. Det känns bra. Inte alls som jag trodde. Jag insåg hur mycket jag faktiskt har saknat att ha henne i mitt liv. Jag är fortfarande rädd för att bli sårad. Det är nog mitt öde och jag får skylla mig själv för att jag är så naiv.

Jag har tvingat mig själv att glömma hur det kändes att ha någon i mitt liv på det viset. Det gjorde för ont att tänkas på. Innerst inne är jag fortfarande fem år och det enda jag vill är att du ska hålla om mig och försäkra mig om att monstert under sängen bara existerar i min fantasi. det enda jag vill är att få höra att du älskar mig för den jag är.

Så snälla du. Såra mig inte igen. Mitt hjärta och min själ är för ömtåliga för att krossas i bitar igen.

Den onda vikten

Gick in på toaletten, drog fram vågen och ställde mig på den. 51,4 minus kläder. Det innebär att jag har gått upp 1,4kg. Jag vill dö. Orkar inte leva i denna äckliga kroppen längre. Jag vill inte längre. Jag orkar inte. Snälla någon, gör slut på mitt lidande.

Hatkärlek

Ibland sitter jag och funderar på om jag inte skulle sluta äta helt, då kanske jag verkligen klarar av att nå målvikten. Idag är en sådan dag. Idag tänker jag på allt jag inte borde stoppa i mig, vilket är allt från rädisor till choklad och jag känner hur ett enormt sug börjar byggas upp inuti. Jag sitter här med mitt te och försöker få demonerna att försvinna. Jag vill inte ha er här. Försvinn.

Min enda dröm, mitt enda mål är att få vara smal. Då kanske jag kan älska mig själv. Vara lycklig. Jag vet att det är idiotiskt att tänka så men hjärnan vill inte hålla med.

Hjärnan kräver att jag ska leva på mindre än 200kcal om dagen för att kunna älska mig själv.

Hjärnan tycker att jag är äcklig och att jag inte borde få leva längre.

Hjärnan är min fiende.

Jag är min största fiende.

*poff*

Jag har tydligen tappat min lilla skara läsare under internetupphållet. Det känns sorgligt. Snälla ni, kom tillbaka, jag skriver om vad ni vill, bara ni inte lämnar mig ensam här i blogghelvetet!

Jag saknar er.

Kanske jag borde skriva en kontaktannons för att få er tillbaka.

Kanske borde jag bara ge upp.