Upp ett halvt kilo. Fan vad vidriga jag är.

Jag fick värsta rycket. Gick till konsum och handlade massor av choklad. Tryckte i mig alltsammans sen fick jag fullständig panik och gick och spydde upp allt. Eller jag hoppas att jag fick upp allt. Sen var jag givetvis tvungen att plåga mig själv ytterligare 30 minuter på steppern. Jag är sjuk. Jag klarar inte detta längre.

Svek

Jag sviker min bästa vän för att jag inte har råd att göra saker. Hur hemskt känns inte det. Jag känner mig som en idiot. Jag känner mig så hemsk, hon är ju min bästa vän. Jag har lovat att alltid vara där för henne och ändå blir det såhär.

Jag är så trött på att sjukdomen ska hindra mig i allt. Att jag inte har pengar, att jag inte kan äta som normala människor eller att jag helt plötsligt bara säckar ihop och orken tar slut. Jag är så trött på att vara ett vrak.

Ett vrak som sviker sina vänner.

Sometimes you need sombody to stand beside you in every stupid thing you put your mind into. Sometimes you need a shoulder to cry on or a pair of open arms to hold you tight. Sometimes you need someone to sit with you in the dark, listening to sad depressing music and not saying a word. Sometimes you need someone to tell you that you are special to them, that you are something. Sometimes you need a friend to walk with you for miles and miles, becouse you feel better then. Sometimes you need someone to hold your hair while you are throwing up everything you ate. Sometimes you need someone to be there even when you let them down. Sometimes you need some one to just listen to your selfhate without disturbing och telling you different. Sometimes you need someone to just be there, help you fuck the anxiety away. Sometimes you need somebody.

Sometimes, sometimes all you need is a friend.

Varför kan jag inte få vara vacker?

Idioti

Har precis ätit. Det finns bara ett ord som kan beskriva det.

ÅNGEST

Okej, jag hade fel, det finns fler ord; besvikelse, irritation och äckel.

Varför gör jag såhär med min kropp? Varför stoppar jag i mig saker jag inte behöver? Varför har jag så dålig självkontroll?

Det snurrar i huvudet. Helt plötsligt dyker det upp problem som inte finns. Allt är rörigt och förvirrat. Well, låter som en helt vanlig tisdag.

Det bara måste ha blivit någon förändring till på torsdag, annars vet jag inte vad jag tar mig till.

30 minuter på steppern. Men det känns inte nog. Fan.

Hetsa

Det tog inte lång tid att misslyckas idag. Vräkte i mig allt som fanns kvar sen helgen och sen stoppade jag fingrarna i halsen. Men jag har nog kommit rätt på det nu igen. Lite lunch och sen lite vila. Men sedan måste jag straffas. Så fort jag kommer hem blir det 30 minuter på steppern, lite kvällsmat och sedan 30 minuter till. Sen har jag förhoppningsvis klarat av att hålla ångesten borta för idag.

Ny vecka. Nya tag. Det är dags att sätta igång med träningen igen. Jag vill se resultat på torsdag så att jag inte tappar hoppet helt igen och börjar svälta mig igen. Det här med regelbundna måltider fungerar ju så bra nu. Jag ska klara detta. Det ska fan gå.

Dissapointment deluxe

Jag sitter här alldeles förstörd. Såg mig själv i spegeln och insåg att jag inte klarar detta. Att leva sunt, måste det innebära att jag ska se ut så här. Känna hur fettet dallrar. Sitta och gråta om kvällarna för att jag har blivit en grotesk avbild av vad jag brukade vara. Jag brukade faktiskt vara vacker. Jag var smal. Jag var nöjd. Jag tyckte om mig själv. Det gör jag inte nu, detta gör ont.

Min spegelbild är äcklig. Jag HATAR mig själv.

Jag har förstört allt.

Det är svårt att orka. Det är svårt att kämpa. Jag försöker hitta en så normal vardag som möjligt, men när ångesten tränger på vill jag bara gråta. Jag kan inte gråta här. Jag är fast i mitt eget helvete och jag har tappat bort nyckeln igen. Inte ens att skriva av sig funkar, allt blir ju bara kladd.

Jag är en misslyckad själ.

Let's face it. Jag kommer aldrig att bli smal igen.

Jag är rädd att jag inte ska hinna bli frisk och att ni ska åka utan mig. Jag vill ju bli frisk. Det är allt jag vill, men jag är så rädd att det ska ta för lång tid så att ni lämnar mig.

Månen ser på när jag gråter,
den enda som förstår.
Det är så banalt allting.
Plastigt
Alla mina drömmar krossas,
av det enda som inte borde spela någon roll

Att hitta mig själv,
så mycket svårare än jag trodde.
Det finns inte plats eller tid
Inte utrymme nog för mig att växa som människa.
Jag hör nog inte hemma här

Ett liv i tårar,
är det särskilt värdigt?
Alla mina drömmar krossas av folk som säger sig vilja mig väl
Allt mitt hopp försvinner
Min personlighet har smulas samman till damm vid mina fötter.

Jag har blivit en trasdocka,
I mina ögon och andras.
Jag kan inte lagas här.

Failure

Jag har misslyckats. Förstört allt. Rösterna skäller, jag mår dåligt och orken har tagit slut. Har stoppat i mig MASSOR av skit och nu mår jag som jag förtjänara. IDIOT. Tårarna vill rinna, men skammen hindrar. FETTO. Jag fick upp en del igen, men det hjälper inte. Jag kommer aldrig att bli smal och vacker. ÄCKEL.

Jag förtjänar det inte.

Jag förtjänar inte att må bra.

Sanningen gör så ont

En vän sa till mig att någonting i mina ögon har dött. Det var inte jag längre, ingen glimt av humor, inget lurande skratt, bara sorg och tomhet.

Pratade med en gammal kompis jag inte träffat på flera år, han frågade vad som hänt. Jag brukade ju vara så sprallig, glad och sprudlande. Vart har livsgnistan tagit vägen?

Men jag vet var jag ska hitta den igen. Den finns i vågens siffror och när dom är rätt, då kommer den tillbaka.

Min glimt i ögat kommer tillbaka den dagen jag är vacker igen.

Jag känner mig så trött. Misslyckad. Värdelös. Jag klarar inte av detta. Jag vill bli vacker, varför går det inte. varför kan jag inte få lov att vara smal.

Kan inte sova. Sömntabletterna hjälper inte mycket längre. Det gör inte så mycket för jag råkar tycka väldigt mycket om natten, men i natt jagar demonerna mig och jag blir rastlös. Dom vill se resultat, men vad kan jag ge dom? Jag försöker och jag kämpar verkligen. Jag gör verkligen det.

Jag gick hemifrån till svarte och tillbaka - 15,2 km. En ganska bra bit tycker jag. Mår jag bra? Nej det gör jag inte. Rösterna säger att jag fortfarande inte duger. Vad mer ska jag göra?

30 svettiga minuter på steppern. Är det nog? Har jag sonat klart kvoten för idag? 340 brända kcal. Duger jag nu. Måste jag göra mer. Jag offrar allt.

Mitt huvud är så fullt av förvirrade tankar just nu. Vad händer med mig?

Brotten jag måste sona

Det är så kallt. Det envisas med att vara ljust ute trots att jag bara vill gömma mig i mörkret. Jag undviker speglarna i huset för dom visar mig sanningen jag är för svag för att orka hantera. Allting i mitt huvud ligger och spänner. Jag kan inte koncentrera mig och jag kan inte slappna av. Jag straffar mig för något ohyggligt jag måste ha gjort. Långsamt tar jag livet av mig genom en av de värsta tortyrformer som finns. Jag svälter mig själv till döds.

Jag är så ful. Inuti finns något så hemskt att jag inte vågar möta det. Jag är en sådan fruktansvärd och hemsk människa. Jag måste straffas. Jag måste lida. Jag måste dö.

Olyckskorp

Spegel, spegel på väggen där, jag drar snart sju års olycka över mig. Jag vill krossa dig för att du förstör mina drömmar. För att du stjäler allt mitt hopp. Jag vill låta skärvorna riva upp djupa sår. Så att det syns utanpå precis vilken smärta du orsakat mig inuti.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som fulast i värden är. Vem som är äckligast, fetast. Avskyvärd, ohjälpbar och totalt, totalt trasig.

Spegel, spegel på väggen där, Gud vad jag hatar dig!

Dom är överrallt. Mörka slemmiga kryp. Hjälp. Ta bort dom.

Så som sorgen gror

Jag skär mig inte längre. Inte så att det syns. No visible scars. Men såren är lika djupa. Dom skåror jag skär i mitt hjärta varje gång jag inte duger. Jag blöder. Om jag faller död ner just i denna stund är det för att mitt hjärta var sönderskruret av mina svek mot mig själv, av hatet och äcklet mot en kropp jag tvingas leva i, andas i. Plågas i.

Ja, jag må vara ytlig. Jag är självisk. Tänk på barnen som svälter, dom som inte har någon mat. Fan, vad tror ni? Klart att jag tänker, klart att jag bryr mig. Jag vill hjälpa, så gärna. Jag vill, ni måste tro mig.

Jag har så ont. Tårarna ligger i startgroparna, men det går inte. Jag kan inte.

Ett vrak utan tårar. Jag är inte ens värd er nedvärderande blick, jag är ingenting värd.

"Vad mysigt med någon som gör skidbackar i osten"

Det är meningen att rösterna i huvudet ska försvinna, inte sant? Inte multipliceras med sju miljoner. Inte ligga och lura bakom de vettiga tankarna. Inte få mig att känna mig trygg för att krypa fram och skrämma mig när jag ligger ensam i mörkret. Eller hur? Vilken tur att allt är bra nu då.

Down fuckin' deep

Jag har misslyckats. Fyra och en halv dag var kanon. Ingen mat bara vatten och jag var så stolt över mig själv. Idag slog det slint och jag har bara frossat och frossat. Äcklig är vad jag är. Trycker i mig tabletter för att slippa ta tag i mig själv, för att slippa tänka, slippa känna, slippa allt. Jag var ju så duktig, hur kunde jag förstöra allt.

Mitt liv är så rörigt just nu.

Jag försöker låta bli tanken på att skära mig, det är svårt, men det går. Problemet är att jag hittar andra metoder att göra mig illa på. Små, små saker. Jag slår emot väggarna med flit, låter läpparna torka ut och börja spricka. Jag låter mig själv förfalla för jag vill inte att det ska vara såhär. Det här är inte mitt liv. Jag är ledsen.

Jag kan inte. Det gör så ont. Allting känns som en mörk, klibbig dimma av ångest och smärta. Hur ska detta sluta?

Snälla stressa mig inte. Fråga inte vad jag ska göra sen, jag vet knappt vad jag ska göra imorgon. Fråga inte när. Fråga inte.

Jag är inte redo.

Mitt BMI (Body Mass Index) är 19,5 - alltså är jag normalviktig. Där ser ni. Jag är inte sjuk. Så låt mig äta om jag vill och låta bli om jag känner för det. Jag mår ju bra.

Tuppkamp

Tidig morgon igen. Vaknade och tittade på klockan, 03.56. Även på sömntabletterna sover jag dåligt. Ångesten tar plats i mina drömmar. Ångest över maten, pengar, spegeln, vågen och helt enkelt bara livet i allmänhet. Det tar verkligen på krafterna. Får hjärnan att krympa ihop till ett liten kladdigt boll av intelligens som knappt klarar av säga mitt namn. Fingrarna darrar konstant. Fryser om fötterna. Det finns ingen ende på dom negativa aspekterna i livet idag.

Men det vänder säkert.

Jag sparar varje andetag
I lådan av minnen,
där ligger skratt och tårar
Jag vill aldrig glömma
det formar och ändrar
pulserar min kropp
Allt jag älskar,
finns där.

I wanted to believe
that this could be.
But its's not.
I'm not strong enough.
I break myself down,
scratch my fingers bleeding
Clothes everywhere
Your toothbrush is not here anymore
It's just me.
Alone
Torn
I destroyed us
I infected us with that deadly virus,
and we can't go back
There is no cure,
for us.

En blick på vågens siffror.

51.7

Detta är fel. Det ska inte vara så. Jag kan inte komma överrens med dom siffrorna. Den summan är fel.

En blick i spegeln.

Jävla kossa.

Maraton

Allting kommer att bli bra nu. Ni behöver inte oroa er mer. Jag kommer att fixa det här. Jag klarar det här. Ni behöver inte tänka på det mer. Vi har nått målet.

Jag mår bra.

Jag känner mig så underligt utrensad på känslor. Jag vill känna mer. Jag vill att ni ska se mina tårar och allt som gör ont. Men det går inte, eller hur? Varför? För att varenda liten glädjestrimma eller hopplöshetsbubbla är inkapslad i vadd.

Jag ligger bara här och fortsätter drömma om att vara vacker igen. Vi möts, det vet du att vi gör.

Ibland delar vi med oss

Du har ont. Jag kan se det i dina ögon. Där finns något jag inte ser varje dag. Du låter mig se. Är det för att du vet att jag förstår? Att jag aldrig kommer att lämna ut dig. Precis som du behåller mina problem och vårdar dom som någonting särskilt, lägger dem bland minnen och små, små ljusglimtar av liv, så gör också jag med dina. Dina hemligheter finns med mig och inte ett ljud överträder mina läppar.

Du kan lita på mig. Ge mig din sorg.

You are pulling those strings again
You are bringing me to my knee
Crying on the sidewalk
You are pulling
I don't want you to
Don't make me shead those tears
You are not allowed

Not allowed

Virrigt vrak

Är det inte meningen att jag ska vara en förebild för min lillasyster? Jävligt bra förebild, totalt nerknarkad på tabletter. Jag äter inte och jag sover knappt, när vi går ut och röker får hon hålla mig i handen eftersom min balans är totalt påverkad av alla mediciner. Ett fnittrande vrak som när som helst kan bryta ihop i tårar. Jag vill ju vara bra för henne. Jag vill vara någon hon kan se upp till, inte någon som hon känner att hon måste ta hand om. Det är ju hon som ska föreställa lillasystern i den här familjen.

Jag försöker ändra på mig, men bilden om vad jag borde vara har etsat sig fast i huvudet. Rösten säger att jag inte får ändra på något, att det går bra nu. Att nu är jag duktig. Jag måste ta alla tabletterna för att inte tänka på hur hungrig jag är. Jag hatar att må såhär. Jag slits mellan en önskan att vara bra för henne och att vara bra för mig själv. Jag är ju duktig nu, jag är ju faktiskt det. Jag är på väg mot mitt mål.

Jag är ett vrak, men snälla, hata mig inte för det.

"At this moment there are six billion, five-hundred and two million, eight hundred and sixty seven thousand one hundred and twenty people in the world-give or take a few. And sometimes all you need is one. For better or for worse."

Tysta tårar faller
när nattens mörker ligger tungt
över själ och hjärta
kärleken är stor
men störst är sorgen.

En kniv i mitt hjärta
ett rakblad mot min arm
blodet flyter
sakta sakta
små steg mot friheten
där stjärnorna alltid lyser.

Minns du mig än
flickan du sa dig älska
var alla ord tomma
beviset av ditt svek
gå inte
jag är ju här.

Regnet faller
tårarna spolas bort
tomheten finns kvar
bränner som eld
bara smärtan kvar
blodet som rinner längs min arm.

Jag är borta nu
jag dog
dog av svek och brustna löften
du är fortfarande kvar
leverutan mig
känner du dig ensam.

Tänker du på mig än
har minnet av mig bleknat
är flickan du sa dig älska glömd
in i döden älskade hon dig
alltid älskade hon dig
älska henne nu.

"Just because her eyes don't tear doesn't mean her heart doesn't cry, and just because she comes off strong doesn't mean there is nothing wrong."

- real eyes . realize . real lies -

I'd rather die thin than live fat..

I rosa sockervadd,
ger jag upp mitt liv.
Så lätt att somna in.
Jag tittar på tabletterna i min hand.
Räddningen bort från livet.
Mina handleder gråter röda tårar.
Var inte ledsen.
Här finner jag frid.
Jag hade inget val
Jag klöstes med svarta naglar,
men han tog min kraft,
min livsgnista,
och hur kan jag leva förutan

Tiden är bruten.
Mörka moln.
En ensam skimmrande stjärna.
Hur kan jag åtrå dig så?
De kalla vindarna river,
får min hud att rodna,
mina ögon att tåras.
Jag vill vara dig nära.
Jag älskar dig som ingenting annat.
Du är dyrast i världen.
Kom, led mig hem,
jag orkar inte mer,
låt mig få somna in i din trygga famn.
Blek alla blåmärken,
läk alla sår.
Jag är din i evighet.
Jag älskar dig så


Ditt namn är Döden.

Jag vill gråta, men tabletterna har blockerat dom. Istället byggs allting upp inombords till en gigantisk klump av svart kletig ångest. Jag känner hur hela kroppen rullar ihop sig som en boll och längtar efter att få släppa efter. Låta gråten få lov att ta plats och tårarna rinna. Allting jag skriver blir så krystat och fel. Orden hamnar fel, ingenting låter som sanningen längre. Jag är så rädd. Framtiden känns som ett mörkt hotande moln, jag vågar inte släppa fram all rädslan eftersom jag är rädd att jag aldrig ska hitta ut ur den igen.

Tankarna i mitt huvud gör så ont. Orden i mitt huvud sätter samman oförklarliga meningar. Allt jag känner är förlust och ensamhet. Jag har så många omkring mig, men det känns som om jag sitter på en öde ö och er hjälp inte når över dom miljoner oceaner som skiljer oss åt. Min kropp skakar och rörelserna är ryckiga som hos en heroinmissbrukare. Mina tabletter är det enda som hjälper. Men dom vadderar in varje intryck till en kladdig sockervaddsklump och förstärker mina självdestruktiva känslor och suddar ut dom som jag borde ha för att överleva.

Barmhärtighet är en dygd

Om ni hade haft en hund och veterinären tittar på er med totalt allvar i blicken och säger att er hund, er ögonsten, den ni älskar mest i hela världen, har ont dygnets alla timmar, skulle ni då inte vara barmhärtiga nog att låta den få somna in? Inte skulle ni vara själviska nog att låta hunden fortsätta leva och ha så fruktansvärt ont, lida så obeskrivligt mycket? Ni skulle släppa taget. Ni skulle fortsätta älska er hund för alltid, men ni skulle låta honom/henne slippa lida mer. Eller hur?

Jag är er hund.

Släpp taget. Jag älskar er. Glöm mig aldrig. Klandra mig inte. Jag led och ni var barmhärtiga nog att låta mig slippa ur mitt lidande.

Memoria

Jag trodde verkligen att jag hade glömt allt. Jag har ju kämpat så hårt för att gå vidare och lägga alla minnen bakom mig, men så fort jag tittar ut genom fönstret och ser all snö rusar minnena om dig tillbaka med ljusets hastighet. Jag var sjuk och du var hos mig. Jag blundar hårt, försöker tränga bort allt, men då kommer ett nytt minne upp till ytan. Jag är ute och går i snön, det är kallt och vått men jag bryr mig inte, jag är ju på väg hem till dig. Blundar och ännu ett minne kommer fram, Massor av tända ljus, vi ligger i soffan, du får mig att känna mig betydelsefull, viktig. Jag klarar inte av alla dessa minnen. Minnen som blir starkare och starkare för varje minut som snön faller. Jag vill bara plocka bort dom. Få sinnesfrid igen. Lämna mig ifred!

För egentligen är det inte dig jag vill ha. Du är bara en vän nu, jag har inga andra känslor för dig. Det jag saknar så fruktansvärt mycket är alla känslor jag kände då. Hopp, glädje, spänning, trygghet och så oändligt mycket mer. Jag känner mycket nu också, men inte som då, för det var positiva känslor. Jag saknar det.

Förstår ni?

Moments in time

Har du någon gång fantiserat om att hoppa från taket på en väldigt, väldigt hög byggnad? Jag har. Har du någonsin funderat på att skaffa en pistol, hålla mynningen tätt intill sidan av ditt huvud, låta ditt finger sakta krama avtryckaren och sen bara göra den där lilla snabba rörelsen som får en kula att fara med extremt hög hastighet, rätt in i ditt huvud, rakt in i hjärnan, göra ett stort hål i motsatt sida av ditt huvud och dränka golvet med blod och hjärnsubstans? Jag har. Har du någon gång tänkt tanken på att knyta en snara, hänga upp den över en bjälke i stallet, trä snaran över huvududet, lägga den tillrätta kring din hals. Att känna doften av hö och häst precis innan du sparkar undan pallen du står på? Jag har. Har du någonsin funderat på att ställa dig på en tågräls och bara vänta. Vänta tills där kommer ett tåg i sådan hög hastighet att när det träffar dig får din kropp att ändra form till en stor blödande massa? Jag har. Har du fantiserat om att leta upp alla tabletter du kan hitta, lägga dom i din hand och svälja ner med en flaska vatten och sedan bara lägga dig i sängen och vänta på att somna in? Jag har.

Mår jag bra? Absolut inte. Skulle jag vilja må bra, skulle jag vilja att alla dom här tankarna försvann? Jag vet inte. Jag orkar inte tänka på så mycket annat just nu. Allt jag vill är att lugnet ska infinna sig. Att jag ska få andas fritt igen. Slippa den tryckande, kvävande ångesten som förlamar min kropp och får mig att ligga gråtandes i en hög på golvet. På måndag ska jag be om hjälp. Jag ska berätta än en gång vad som pågår i mitt huvud. Vad mina tankar består av. Jag vill ha hjälp. Snälla.

Jag snubblar när mörkret omger mig. Mina knän skrapas blodiga när jag faller till marken. Trasiga naglar och jordiga fingrar. Jag letar efter dig. Nyss var du nära, nu är du så långt borta och jag kan inte hitta dig. Tårar fläckar mina kinder. Jag saknar dig.