"24"

Twenty four oceans
Twenty four skies
Twenty four failures
Twenty four tries
Twenty four finds me
In twenty-fourth place
Twenty four drop outs
At the end of the day
Life is not what I thought it was
Twenty four hours ago


Switchfoot - 24

Dödssynder

Jag är en verkligt hemsk människa ibland. Ja, jag erkänner. Men ibland orkar jag verkligen inte ens försöka vara annat än hemsk.

Idag har jag lyckats pricka av de flesta av dödssynderna, känns nästan som ett nytt personligt rekord.

Högmod
Antar att det var det jag i allra högsta grad upplevde när jag kom ut från SSK kontoret idag med papperna på min sondmatningsdelegation. Trodde aldrig att jag skulle klara det, men visst gjorde jag det. Har nog sällan varit så nöjd med mig själv.

Frosseri
Ja, tyvärr. Kommer att ångra mig bittert imorgon, men imorgon är en annan dag.

Lättja
Nja, inte egentligen. Jag sa inte att jag hade prickat av alla, eller hur?

Lust
Oh, yes baby.

Avund
En aning. Pyttelite. Men jag tänker inte berätta på vem.

Vrede
Vissa personer borde låsas in tills dom är 18, eller i alla fall på så lång tid som det tar för dom att kunna uppföra sig. Man slår inte på andra och inga fula ord på språk som ni tror att andra inte förstår, thats it. Ja, jag har drabbats av vrede idag.

Girighet
Nej, inte idag. Inte på länge faktiskt. Fast nu ljög jag nog. Oops..

Fem av sju. Definitivt nytt rekord.

Jag borde verkligen skämmas..

Synonymer

Depraverad: moraliskt fördärvad, förstörd, förfallen, osund, omoralisk, lastbar, demoraliserad

Varför känner jag mig hopplöst träffad av alla dom här orden?

Akvarium

Hade en helt underbar dröm inatt, bättre än någon jag har haft på mycket länge. Ville verkligen inte vakna, men det gjorde jag ju såklart ändå.

Släktband

Igår kom min lillasyster och hälsade på. Vi drack te och jag hjälpte henne med läxorna. Insåg ganska snabbt att starka och svaga verb är något jag inte alls kommer ihåg sen skolan. Kände mig ganska dum tills jag insåg att det faktiskt inte var så svårt när man väl kom igång. Jag undrar vem som lärde sig mest av oss två.

När läxorna väl var avklarade tog det inte lång tid innan hon fick spår på kameran och med den i högsta hugg satte den största divan av alla igång. Här skulle sminkas och fixas och olyckligtvis var det jag som blev hennes offer. När hon väl var klar såg jag ut att komma direkt från inspelningarna av Dallas. Sen skulle det fotograferas. Lydigt satt jag som hon placerade mig och led i det tysta. Jag står hellre bakom än framför kameran eftersom jag inte är ett dugg fotogenisk, i motsats till henne.

Egentligen är det lite orättvist hur generna från våra föräldrar blev fördelade mellan oss två. Jag är kort, lite mullig, ögon så ljusa att dom ser vattniga ut och har ett väldigt runt ansikte, kort sagt är jag en kopia av min mor, tyvärr. Min syster å andra sidan är lång, smal, har de finaste blå ögon som finns och kindben to die for.

Det där med att vara lik min mor kan vara fruktansvärt jobbigt. Inte nog med att jag påminns om en människa som har sårat mig mer än vad som kan beskrivas i ord varje gång jag tittar i spegeln, utan jag har också växt upp med att främmande människor (främmande för mig, men inte för min mor) har stannat mig i någon affär och sagt, att visst måste jag vara S dotter.

Halv nio följde jag med syrran till busstationen och såg till att hon kom med bussen. Det är alltid jobbigt när hon måste åka, men vi hade i alla fall en trevlig kväll tillsammans.

Kroppsideal

”Din faster var aldrig mullig som du när hon var i din ålder”. ”Du borde nog inte äta så mycket, det är inte bra för din figur”. ”Du borde verkligen sluta vara så lat och röra mer på dig, du börjar ju bli riktigt rund”. Att höra sådana saker var och varannan dag av människor som förväntas älska dig fungerar inte. Inte när man är fjorton år gammal. Till slut ligger man i en säng på sjukhuset, väger 42 kg och är för svag för att orka gå utan stöd.

Och då är det för sent, monstret har redan skapats. Människor som borde älska dig oavsett hur du ser ut har framkallat det monster som sitter i huvudet och dagligen berättar för dig hur hemsk du är, äcklig, vidrig, fet. Ett monster som tvingar dig själv att hata det du ser i spegeln.

Idag har jag dom att tacka för att jag har så dålig självbild som jag har. Det är deras fel att jag inte kan ha en sund relation till mat och det är i högsta grad deras fel att jag dagligen tvingar mig själv, pressar mig själv att försöka gå ner ytterligare ett hekto. Tvingar mig att hata mig själv.

Ibland undrar jag om detta någonsin kommer att förändras. Kommer jag någonsin att kunna älska mig själv igen?

John Blund

Har haft ett antal helt fantastiska drömmar den senaste tiden. Mr Sandman must really love me. Fast jag kanske är värd det efter alla jobbiga drömmar som infann sig för ett tag sedan. Jag förtjänar kanske att sova gott om nätterna nu.

Synd bara att det inte verkar som om drömmarna tänker slå in, någonsin.

Morfar

Min morfar och jag hade en väldigt speciell relation när jag var liten. Nu är det många år sedan han gick bort och innan dess träffades vi inte på ett par år. Jag minns inte så mycket av honom längre, jag minns inte hur han såg ut eller hans röst, däremot minns jag precis hur han luktade, en alldeles speciell doft. Morfar. Varje gång jag känner något som påminner om morfars doft känns det som om jag är sex år gammal igen och steker falukorv med honom hemma i köket. Då känns det som om hjärtat nästan svämmar över av kärlek till en man jag knappt minns.

När han låg för döden fick jag inte träffa honom. Min mor ville inte att jag skulle behöva komma ihåg honom från en säng på sjukhuset, kopplad till en massa slangar. Kanske hade hon rätt, men det gjorde så ont då, att jag inte fick säga adjö, att jag inte fick berätta för honom hur mycket jag älskade honom.

Ibland när jag är nere vid havet tänker jag på honom och då känns det som om han är vid min sida. Där, på den platsen han älskade mest.

Ro

Alla har gått hem till sitt, på tv:n visas gamla repriser av någon serie som nästan ingen minns. Klockan är långt över midnatt och det är alldeles tyst i lägenheten. Enstaka bilar hörs nedanför sovrumsfönstret, men inga röster, inga skrik. Går en sista runda och låser dörren, släcker alla lampor. Sen när jag sitter där på sängkanten i mörkret, på en plats där jag jag känner mig lugn och trygg, då är det min stund. Den bästa på hela dygnet.

Min stund.

Vodkashots

Det sitter tre personer i vardagsrummet och dricker. Alla dricker, utom jag. Jag kan inte dricka längre. Jag har tappat intresset helt och ärligt talat är jag rädd att det ska hända igen. Att jag helt tappar kontrollen och vaknar dagen efter utan ett enda minne och blåmärken över hela kroppen. Det har hänt fler gånger än jag vill tänka på.

Så egentligen är det väl lika bra att jag låter bli.

Det är ju faktiskt ganska skönt att inte må dåligt dagen efter.

Glashus

Jag tänkte skriva igår. Jag tänkte skriva i förrgår också, men det gick inte. Tankarna var liksom för sköra för att jag skulle kunna lämna ut dom såhär. Privata. Jag är för skör just nu och det innebär att jag inte orkar. Jag orkar nätt och jämnt stiga upp ur sängen på morgonen. Knäna vill inte riktigt bära och huvudet bultar. Men det är vädret. Eftersom det är jag som bestämmer, väljer jag att skylla på vädret. Jag får. Jag hatar regn och jag hatar kyla så det måste helt klart vara det som gör att jag knappt orkar existera för tillfället.

Jag antar att det blir bättre när Maj börjar närma sig, kanske orkar jag vakna till liv då.

Eller så slutar det regna och jag piggnar till tidigare.

Jag behöver en aning solsken.

Ljusterapi

Jag längtar efter sommaren, sol och värme. Brunbrända ben, solglasögon och fräknar på näsan. Jag längtar efter att kunna sitta ute på balkongen om kvällarna och filosofera. Jag längtar efter att vakna av att solen lyser in genom sovrumsfönstret, fuktiga badkläder i badrummet och sand i skorna. Längtar efter öl i plastmuggar på stranden och doften av varm, fuktig asfalt. Längtar efter att få gå barfota i gräset.

Jag behöver sommar och jag behöver det nu!

Play..

Det känns som om masken sakta spricker och trillar av. Den mask jag drar på varje morgon för att ingen ska få komma tillräckligt nära för att kunna trampa på mig, Såra mig, krossa mitt hjärta. Det är slut nu. Masken ska aldrig mer få åka på. Det är dags att visa mitt rätta jag, på gott och ont. Här är jag - take it or leave it. Ni ska inte kunna trampa på mig mer.

Mina rörelser är sävliga och jag är disträ, men inom mig är det som om jag sakta men säkert blommar igen. Jag känner hur jag långsamt kommer till liv igen och när jag möter min spegelbild kan jag nästan skymta ett leende. Det är inte säkert att detta milda tillstånd av eufori tänker hålla i sig, men jag vet att oavsett vad som händer kan jag inte låta mig själv trasas samman till oigenkännlighet igen. Just nu tänker jag kämpa för mig själv. Jag måste få låta mig själv försöka vara lycklig.

Oavsett vad som krävs.

Kritik..

Idag försökte jag luta mig mot någon annan för att försöka samla lite kraft. Det hjälpte inte. Det fick mig bara att känna mig svag för att jag inte klarade av att hantera allt själv.

Jag borde sluta lämna ut mig själv på det här viset.

Pause..

Det är inte bara vädret som är förvirrat. Jag är förvirrad. Helt borta.

Har tydligen drabbats av höstdepression i Januari.

Fast det känns inte riktigt så. Det är fel. Jag kan inte förklara det. Mitt inre är i uppror. Känner mig inte hemma i mig själv längre. Hos mig finns bara två olika lägen just nu. Antingen är jag så rastlös att jag näst intill klättrar på väggarna samtidigt som jag har ont. Fruktansvärt ont. Inuti, överallt. Eller så hamnar jag i ett totalt chockartat tillstånd där jag bara sitter/ligger stilla någonstans och gråter. Känner mig tom.

Återkommer när jag mår bättre.

Blogger..

Blogger hatar mig idag.

Uppmuntran..

Jag ock Jönsson var ute och gick en sväng innan, kallt och ruggigt och jag kände mig verkligen inte på topp. Då mötte vi G, en av byns lokala "celebriteter". Tvunget skulle han ju stanna och snacka. Helt plötsligt vänder han sig till mig och utbrister;

- Du är så söt att man skulle kunna äta upp dig och då ska vi inte börja prata om dina urgulliga smilgropar.

Jag blev så sjukt tacksam mot G för att han sa så. Jag behövde verkligen få höra något sådant idag. En sådan komplimang gör det definitivt lättare att stå ut i vinterrusket.

Dreamland returns..

I natt hade jag den där hus-drömmen igen.

Fast den här gången var den mycket tydligare än förut. Kändes mycket verkligare.

Konstigt.

Minderårig..

När jag väl kom iväg till jobbet idag mådde jag mycket bättre. Eller, jag kunde stå på benen i alla fall, det är ju alltid nått.

Jag får alltid så roliga reaktioner när jag är på jobbet, eller nästan, den där gången när jag fick höra att mitt namn hade passat bättre på en hund kändes det ju inte så roligt. Men det var ju trots allt en reaktion. Ibland får man vara glad för det lilla.

Jag och K satt i skrubben och skrev i lite dokumentationer innan jag skulle gå hem när nattsjuksköterskan knackade på dörren. Hon kom in och rapporterade vad hon skulle, sen vände hon sig till mig.

- Hej, vi har nog inte träffats? Det är jag som är E.
- Nähä, det har vi kanske inte (presenterade mig för henne en fem sex gånger i somras, men uppenbarligen var jag inte intressant nog att lägga på minnet, i alla fall presenterade jag mig igen).
- Jaha, är du praktikant här eller? Från högstadiet?
Praktikant?! Högstadiet?! Ursäkta, men säger man så? Jag tror inte att hon hade uppskattat om jag hade frågat om hon var praktikant, än mindre om hon var från högstadiet, men jag borde ha gjort det bara för att hämnas.
- Nej, jag jobbar här, jag är vikarie.
- Jaha (lång paus) du ser väldigt ung ut.
Tack för den, nu är jag för ung för att ha ett jobb också och för att göra det ännu värre tror hon att jag är ungefär lika gammal som min lilla syster. Tyckte att det var ganska kul ändå, men man undrar ju om det är den uppfattningen alla får om mig. Då är det ju inte lika kul.

Börjar få ont i huvudet igen, så det är väl lika bra att försöka sova. Förhoppningsvis mår jag ännu bättre imorgon. Jag är kanske rent av frisk..

Frossa..

Jag undrar om jag håller på att bli sjuk. Fantastisk timing i så fall eftersom jag ska jobba ikväll.

Fryser och svettas om vartannat, illamåendet sitter i halsen, jag har ont bakom ögonen och är alldeles darrig i knäna.

Vill bara gå och lägga mig.

Godmorgon..

Vaknade i morse av att hela sängen skakade, fruktansvärt mycket. Som i den där scenen i Exorcisten ungefär. Tog ungefär fyra minuter innan jag förstod att det bara var i mitt huvud allting skakade och snurrade. Herregud vad illa jag mådde.Trodde att jag skulle svimma, trilla av sängen och slå huvudet i golvet, men yrseln lade sig innan det hann inträffa.

Nu mår jag aningen bättre, inga fler blodtrycksfall på en stund och om jag inte rör mig i någon hastighet utöver en snigels kan jag hålla illamåendet i schack. Hoppas bara att allt går över tills jag ska jobba, annars kan det inträffa att jag måste kräka i en buske på vägen dit.

Nej, får nog gå och vila en stund om jag ska kunna känna mig som en människa på jobbet.

Tequila!

"Here's to the husbands who've won you, the losers who've lost you, and the
lucky bastards who've yet to meet you. Cheers!"

"Darling, why spend anymore time on that horse's ass when Mr. Tie-Me-Up-Tie-Me-Down is standing right over there?"

"Can you believe Kat gets to shag this guy? No, really, you should send God a bottle of wine or a quiche or something. "

Tre skäl till att "The wedding date" gör mig på bättre humör när jag är deppig.

By the way..

Ibland krävs det så lite för att få perspektiv på tillvaron, ibland krävs det så oehört mycket mer..

Papperskorg..

Har förkastat så många inlägg idag att jag är alldeles förvirrad. Oavsett vad jag skriver känns det som att jag lämnar ut mig själv för mycket. Det går inte. Inte idag.

Humörsvängningar..

Jag mår sjukt dåligt idag. Ena sekunden mår jag så jävla bra, nästan gråter jag så mycket att det gör ont i magen. Sjukt. Helt vansinnigt. Hela jag fylld till bredden av känslor. Mycket mer än vad jag klarar av. Känslomässig berg-och-dalbana. Mår dåligt. Mår bra. Dåligt. Bra. Dåligt. Vill inte mer.

Extreme Behavior..

Hinder - Lips of an angel.

Repeat.

Hinder - Lips of an angel.

Repeat.

Repeat.

Repeat.

Kan inte låta bli, jag bara måste. En gång till.

Repeat.

Hinder - Lips of an angel

Dreamland takes over..

Fyra dagar i rad har jag drömt samma sak. Jag är någonstans, jag vet inte var, framför ett hus i rött tegel, ett högt hus som sitter ihop med en massa andra höga hus i samma tegel. Dörren är röd och lite rundad uppe i kanten. Det är där jag hör hemma. Det känns så. Jag vet precis hur det ser ut inuti och att det är där uppe på andra, nej tredje våningen som någon eller något väntar på mig. Det är där jag borde vara.

Läskigt..

Reflektion..

När jag har druckit två öl och ser min spegelbild i fönsterrutan är jag vackrast.

Sorgligt..

Kaleidoscope..

the first,
shimmering moment
of life,
like a diamond
in the sea,
glittering
in the noonday
sun,
brightly lit
and glowing
flame,
a brand new name,
a shining light,
the gentle twist
and darkest night
comes
for the first
time,
then happy rhymes
and gentle songs,
hearts that belong
until one stands
alone,
from brightest
dawn
to deepest dusk,
from morning sun
to twilight dreams,
fantastic schemes,
and lives
that sometimes
go awry,
such shining
hopes,
such sudden turns,
from bright
to dark
from grim
to grand
from joy
to sorrow,
always waiting
for tomorrow
and a twist
of faith,
a ray of hope...
with the faintest
sleight of hand,
the alteration
of all life's
schemes
and all its scope...
all with one tiny turn
of life's kaleidoscope.

Runaway..

När jag var liten bråkade jag och min mamma jämt. Hon fick mig alltid att känna att jag inte betydde något för henne och att hon inte älskade mig (kan faktiskt inte minnas en enda gång då hon faktiskt sa att hon gjorde det..

Jag kommer särskilt ihåg en gång när jag var riktigt liten, jag var nog ungefär fem år gammal och vi hade haft ett jättegräl. Jag kommer inte ihåg vad grälet handlade om, men det spelar egentligen ingen roll. Jag sprang upp på mitt rum med tårarna rinnande nerför mina kinder och slängde mig på sängen. Det enda jag kunde tänka på just då var hur elak hon varit och att hon inte kunde tycka om mig särskilt mycket om hon gjorde så. Jag bestämde mig för att rymma. Jag tog min lilla ryggsäck och packade ner min kudde och ett inramat fotografi av mamma (det var det enda som fick plats) för oavsett hur ledsen jag var just då var hon ändå den personen som var viktigast för mig och jag behövde få ha henne nära. Jag rusade ner för trappan och skrek att om hon ändå inte ville vara snäll mot mig så behövde jag inte vara kvar hos henne, smällde igen ytterdörren och sprang ut. Jag orkade inte springa särskilt långt utan stannade snart och satte mig ner. Tårarna bara rann och efter en stund ville jag inte vara kvar ute, det var kallt och mörkt och jag ville vara hos mamma oavsett hur elak hon hade varit. Men mest av allt ville jag att hon skulle komma efter, krama om mig och säga att hon älskade mig och ville att jag skulle komma hem till henne igen.

Ibland kan jag önska precis detsamma idag..

Men hon kom inte då..

Och hon kommer inte att komma nu..

Vinterirritation.

Jag hatar vintern. Jag verkligen hatar den. Det beror egentligen inte på kylan, det är faktiskt ganska uppfriskande ibland när det är kallt, det beror på alla lager av kläder man behöver ha på sig för att inte frysa ihjäl. Oavsett vad jag tar på mig ser jag lika hemsk ut, tjock och oproportionerlig.

Jag ser inte ut som Sienna Miller när jag stoppar ner jeansen i mina stövlar och sveper in mig i min over-size halsduk, jag ser ut som en femåring som klätt ut sig i mammas kläder. Jag hatar alla jackor, halsdukar och mössor som endast får mig att se kufisk ut. Egentligen ser jag väl inte så mycket bättre ut på sommaren,men allt känns bättre då. Då kan man ta på sig en kort kjol och fuska till sig lite längd på benen och man behöver inte bylta på sig en massa tröjor så att man ser ut som michelingubben. Och lite solbränna ser ju inte helt fel ut det heller.

"Det är fint att vara lite blek på vintern". Det må så vara, men att se ut som ett vandrande lik är ingen hit. "Vinter-rosiga kinder ger ett friskt intryck". Ja, om man inte råkar se ut som en snorig barnunge. Och on top of it all så ser man bara allmänt risig och tråkig ut.

Nej, kyla och vinter är inget för mig..

Våra bästa år..

Jag hatar att bara gå hemma om dagarna.. I början var det lite skönt, att bara vara ensam och inte ha någonting alls planerat.. Nu känns det totalt jävla värdelöst.. Orkar i princip inte göra ett dugg.. Sover länge, förflyttar mig från sängen till datorn, vidare till soffan, vidare ut på balkongen ett par gånger i timmen för att röka och sen tillbaka.. Katterna ligger och sover omkring mig som små lurviga bollar.. Jag är varken lurvig eller någon boll, men jag kan tänka mig att jag utstrålar samma brist på energi som dom..

Arbetslöshetstv är det enda som kan sysselsätta en i brist på annat.. Tråkiga skitserier som gått i evighet och bara blivit sämre för varje säsong.. Tv-shop som bara uppmuntrar människor som inte har några pengar att köpa på sig ännu mer skrot på avbetalning.. Jag börjar bli bitter..

Balkongen nästa..

Sinnesro..

Onsdag kväll.. Sitter här framför datorn i en morgonrock en sådär åtta storlekar för stor.. Varm och mjuk.. Den är mörkblå, fast det spelar ju egentligen ingen större roll.. Håret är fortfarande fuktigt sen jag kom ut ur duschen.. Känner mig varm och mjuk.. Precis som morgonrocken..

Känner mig så avslappnad att jag knappt orkar tänka.. Tankarna flyger runt men inget riktigt fastnar för att analyseras.. Så skönt.. Idag mår jag bra..

Nytt år..

Jaha, då var det nytt år igen.. Känns som om jag inte riktigt orkar bry mig, än.. Fast jag kan ju alltid hoppas att det blir bättre än det förra, eller i alla fall inte sämre än det där året då allt gick åt helvete.. Det får gärna bli en repris av det året då jag mådde så jävla bra, eller det året då allting gick som det skulle.. Fast egentligen spelar det nog inte så stor roll vad jag vill, jag tror att året blir precis som allting annat runt omkring mig, en jävla röra som faktiskt visar sig bli ganska ok när allt väl rett upp sig..

Det är ju så jag känner mig inombords.. Som en jävla röra.. Det känns som om jag består av två motpoler som dras ifrån varandra och sliter itu mig inifrån.. Ingen härlig känsla, men jag börjar vänja mig..

Slängde iväg ett par nyårslöften som jag ska försöka hålla.. Brukar aldrig lyckas, så nästa år hoppas jag att jag låter bli..