Jag har så ont. Jag går ner mig djupare och djupare i den mörka kvicksanden som är mitt liv. Paniken slåss med ångesten och gör mig för matt för att orka bry mig. Jag försöker vara stark, men jag kommer att slå knut på mig själv i jakten på att hålla er utanför min smärta. Jag vill inte att ni ska veta eller förstå, för kanske får ni lika ont som jag då.

Nu måste jag bara få sova.

Det gör ont inombords. Jag försöker hantera allt, men det är så svårt. Jag riktigt känner hur tabletterna i burken talar till mig om lindring. Förklarar som för en treåring hur dom är lösningen på allt. Mina händer skakar av självbehärskning. Ni ska veta hur svårt det här är för mig. Jag vill inte lämna någon bakom mig, det är därför jag kämpar. För er skull.

Det som känns allra värst är att tårarna inte tar slut. Jag är så svag. Jag vet att ni alltid finns till för mig, men jag klarar inte av att be om er hjälp. Jag drar mig undan. Men jag behöver vara själv när jag mår såhär. Jag behöver få krypa undan i ett hörn och gråta ifred, jag står inte ut med att ni ska behöva se mina tårar mer.

Jag älskar er.

Mitt utseende får mig verkligen att vilja dö. Jag vill inte se ut såhär mer. Det är riktigt vidrigt. Jag är fast i en kropp som jag hatar, är det ett drägligt liv?

Jag är vidrig och äcklig. Man kan inte bete sig såhär. Trycka i sig som om världens ände var nära. Det är slut på allt trams nu. Ingen mer mat för min del, jag måste försöka gå ner i vikt igen. Jag klarar inte av att bli såhär förttjockad. Jag tycker inte om att gråtandes stå och äcklas över min spegelbild, för det är det jag gör. Varje dag.

Trasiga drömmar

Vad hände med alla mina drömmar? Vad hände med att resa runt i världen, uppleva saker, lära mig nya saker. Finna spänningen som det reslystna och rastlösa inom mig kräver att få uppleva. Så fort jag drömmer faller jag platt till marken. Det finns inte kraft kvar. Inte ens ren viljestyrka klarar av att få upp mig från hålet av hopplöshet. Har jag gett upp helt? Det återstår att se. Förhoppningsvis klarar jag av att räta på mig igen tills vännerna kommer hem igen. Fast Målla och Thunder får tyvärr ta mig som jag är. Förlåt. Jag lovar att försöka men, förlåt, jag har gått ner mig helt. Snart orkar jag inte hålla leendet uppe länge. Men jag ska nog klara mig genom det också. Jag har ju helt underbara människor som stöttar mig när det känns tungt. Som lockar med mat när jag inte vill äta och som plåstrar om mig om jag faller hårt.

Julångest

Jag vill må bra nu. Jag vill inte ligga i sängen med fruktansvärd ångest för att jag har ätit tillsammans med min familj. Jag går omvägar runt spegeln för att slippa se sanningen. Jag har gått upp i vikt. Mycket. Jag är inte ett dugg bekväm med det. Det känns hemskt. Jag vill inte se ut såhär, jag vill ju vara fin.

Jag mår så dåligt just nu. Snälla, snälla hjälp mig.

Svammel

Ibland plågar jag mig själv medvetet. Äter saker som är "förbjudna" eller lyssnar på låtar som får mig att gråta. Jag antar att det har med min självdestruktiva sida att göra. Nu är jag trött på det. Jag trycker på pause och hoppas att världen hänger med. Nu stänger jag in alla känslor igen och efter idag är det strikt diet igen. Jag borde skämmas över mig själv. Jag hatar mig själv. Mina känslor är för mycket och kroppsfixeringen får mig snart att skära bort stora delar av mig själv i ren desperation. Detta går inte.

Det är faktiskt vidrigt hur jag sitter och stoppar i mig.

Jolly good christmas

Han har varit tyst nu ett par dagar. Rösten i mitt huvud. Jag har kunnat äta tillsammans med mina vänner utan att känna den mörka ångesten. Men vapenvilan råder sällan länge och nu är han tillbaka. Berättar för mig hur äcklig jag är. Att jag borde ha låtit bli, ser jag inte vad all den maten har gjort med min kropp? Jag är förstörd igen. Alla tror att det är bra nu, eller inte bra kanske, men definitivt så tror dom att det är bättre. Det är det inte. Allt jag kan tänka på idag är all den förädiska julmaten. Jag klarar det inte. Han säger att jag inte får. Men hur ska jag kunna vara en god dotter och en väluppfostrad gäst om jag inte äter? Varifrån ska jag få orken att tackla alla frågor och kommentarer. Hur ska jag orka?

I huvudet hör jag hur han försöker locka mig att låta bli. Han bjuder på sagor om hur vacker jag kan bli om jag bara inte äter. Hur jag kommer att kunna älska mig själv igen. Han korrupterar mina tankar. Han får mig att tro att det han säger verkligen är sant. Jag vill inte äta, jag vill bli vacker igen.

Julen må vara en underbar tid, men för oss med ätstörningar och depressioner är det den värsta tiden på året.

Summering

För ett år sedan trodde jag att jag hade allt jag kunde önska mig. Det var snudd på en villa-volvo-vovve idyll eller i varje fall lägenhet-katt-sambo. Just nu för ett år sedan hade jag fullt upp med att planera vad som skulle bli den mest perfekta julafton någonsin. Jag som inte är något stort fan av tråkiga skit högtider skulle försöka omvända mig själv. Familjerna skulle vara samlade och allt skulle vara så jävla fantastiskt. Vi hade trevligt, det är inte det jag menar, men hade jag vetat vad jag vet idag hade jag kanske lagt ner lite extra, jag vet inte, energi? Jag vet inte riktigt vad det är jag svamlar om, men jag hade kanske tagit till vara på det som fanns så att jag kunde minnas det bättre nu.

Jag sov in det nya året sist. Jag är egentligen inte mycket för att festa och att vara full som en alika och skjuta en massa löjliga raketer är inte riktigt jag. Det senaste året har varit fullt av förändringar, val och möten med nya människor, både på gott och ont.

Jag gjorde slut med min sambo. Vi skildes som vänner och allt det där och det var nog det bästa som kunde hända. Missförstå mig inte, jag tror faktiskt att jag älskade honom, men vi var inte rätt för varandra. Han blir lyckligare med någon annan. Men fem år tillsammans, det betyder något. Det betyder att jag har förlorat både en kärlek och en vän och om jag ska vara ärlig så gör det lite ont. Jag ångrar ingenting, förlåt, men det gör jag inte. Men jag vill att du ska veta att jag aldrig kommer att glömma dig.

Jag träffade den där killen ni vet. Han som inte ville ha mig och som jag ville ha och som jag grät över och bla, bla, bla. Det känns faktiskt som om det är överspelat nu. Visst, min stolthet fick sig en törn och jag känner hur mindervärdskomplexen bubblar upp bara av tanken på att han ratade mig, men det är water under the bridge. Synd att vi inte kunde fortsätta vara vänner. Vad är du rädd för? Never mind.

Jag skaffade lägenhet. Min alldeles egna lägenhet. Det är blandade känslor, definitivt. På något vis känns det som om alla dåliga tankar har samlats där och det får mig att göra dumma saker ibland. Men den är min egen och ingen kan ta det ifrån mig. Men snälla, snälla tomten, jag har kanske inte varit så snäll, men snälla du ge mig en ny.

Ibland mister man en, men då kanske man även vinner en annan. Så har det varit detta året. Jag förlorade/lämnade en sambo/pojkvän/kärlek men jag vann något utöver det vanliga. Jag träffade några helt otroliga människor, några som jag älskar så mycket att det känns som om hjärtat liksom ska svämma över av känslor. Några som faktiskt helt ärligt har räddat livet på mig. En underbar tjej, som är mer lik mig än någon syster någonsin kunnat vara. Hon har en helt otrolig karisma och är så bedövande vacker att hennes leende får pojkarna att falla som furor. Jag önskar att hon får hitta någon som gör henne väldigt, väldigt lycklig för det fötjänar hon mer än väl. Jag älskar henne så fruktansvärt mycket. En kille som säger att jag är helt underbar även när jag är svullen och söndergråten. En kille som tycker om mig för den jag är och som kan läsa mig som en öppen bok. Att säga att jag älskar honom är ett understatement, för mina känslor för honom kan inte beskrivas i ord.

Min sjukdom har eskalerat under året och det känns värre än någonsin, fem resor till psyket borde bevisa det. Klippkort på akuten efter alla mina självskaderäder. Egentligen är jag ett hopplöst fall och att människor överhuvudtaget står ut med mig är ett under. Jag bara trasslar till allting hela tiden och sätter känslor i gungning. Jag är en vandrande katastrof, tack för att ni älskar mig ändå.

Min familj har förändrats. Jag har fått min mamma tillbaka. Jag trodde aldrig att jag faktiskt skulle säga detta. Men jag har saknat henne så mycket. Det har varit så svårt att inte ha henne hos mig. Att inte ha haft henne att fråga om råd. Jag har saknat henne så fruktansvärt mycket. Mamma, jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar dig.

Min lillasyster och jag har fått en helt ny relation. En som kommer att mogna och växa upp till något helt fantastiskt. Hon är helt enkelt underbar, torts att hon får en att vilja sätt stöldskydd på sina kläder.

Jag har träffat en del rötägg under året som har gått. Men jag antar att det är en del av livet. Jag har gått starkare ur varje möte trots att det varit väldigt självdestruktivt ibland. Jag må vara trasigt och skadat gods, men jag är den jag är och jag är faktiskt älskade för det. Dagar som idag kan jag faktiskt tro att jag duger.

Skinny girl

Don't mind my attitude,
it's the hunger talking.
No sorry,
I can't eat,
Becuse no one likes the fat chick

Sorry, I'm not always this bad
No, I'm not always this tired,
I just don't sleep well at night.
Please don't touch me there,
Hun, don't do that,
it's the wrong angle,
I look fat.
Please don't make me cry

I don't want to go to that party
I can't wear nothing of this
I could die for that piece of chocolate,
but no thanks, I don't want it.
It makes me fat
It makes me ugly
It makes me hate everything about myself.

If I don't eat
someone will surely love me
If I just get thin I will be adored
I will be perfect

Vilse

I dina ögon går jag vilse
hittar inte tillbaka
hittar inte hem
du förtrollar mig
men du måste släppa mig fri.
Ge upp mig.
Du måste ge mig en chans
du vill inte ha mig,
så ge mig till någon annan
Låt mig gå

Helt plötsligt finns inte orden där. Jag har inget att skriva. Jag vågar inte. Så många som läser, så många känslor som kan såras. Jag klarar inte av den pressen. Jag klarar inte av besvikelserna.

Fet
Tjock
Äcklig

Ser ni inte?

Fläsklägg

Nya blåmärken. Jag står inte ut att se och i mörkret är det lätt att man ramlar och slår sig. Mina händer skakar och det enda jag kan känna är avsky. Hata är ett starkt ord och jag vill sällan använda det, men det är faktiskt så att jag hatar mig själv och den stora otympliga, äckliga kropp som jag bär på. Hur länge kan man överleva med att hata allt vad man är? Hur länge står man ut med sig själv om det enda man känner är ilska och hat?

Jag mår inte bra idag. Kroppen känns tung och otymplig och jag vet att jag bär på en massa känslor som borde släppas ut men jag kan inte. Han har kommit ifatt mig igen. Jag trodde att jag hade ett försprång stort nog för att få må bra ett tag. Men han låter mig inte. Jag vill säga till honom att vara tyst, att sluta hålla på och kontrollera mina känslor. Jag vill må bra. Jag klarar inte av att hantera all den här ångesten. Det gör för ont inuti mig för att jag ska kunna hitta ett sätt att skrämma bort den på. Jag vill göra mig illa, jag vill skära bort allt det onda, men jag kan inte. Jag har gett bort rakbladen, jag har gett bort min frihet.

Bitterfitta

Jag är retlig och bitter idag. Missnöjd och frustrerad. Vill banka huvudet hårt i väggen och skrika högt. Det kliar i kroppen och händerna skakar. Jag har gett bort det enda som kan lindra ångesten, det enda som tar bort smärtan.

Så hur i helvete ska jag hantera det nu?

I heard there was a secret chord
that david played and it pleased the lord
but you don't really care for music, do you
well it goes like this the fourth, the fifth
the minor fall and the major lift
the baffled king composing hallelujah

Hallelujah

baby I've been here before
I've seen this room and I've walked this floor
I used to live alone before i knew you
I've seen your flag on the marble arch
but love is not a victory march
it's a cold and it's a broken hallelujah

Hallelujah

well there was a time when you let me know
what's really going on below
but now you never show that to me do you
but remember when I moved in you
and the holy dove was moving too
and every breath we drew was hallelujah

well, maybe there's a god above
but all I've ever learned from love
was how to shoot somebody who outdrew you
it's not a cry that you hear at night
it's not somebody who's seen the light
it's a cold and it's a broken hallelujah

Hallelujah

There's nothing I could say to you.
Nothing I could ever do to make you see.
What you mean to me.
All the pain, the tears I cried.
Still you never said goodbye and now I know,
how far you'd go.

Vinternätter

Jag ligger här i sängen och känner hur hopplösheten stiger. Varför är det alltid om nätterna att känns som tyngst? Jag är så trött, men inte ens tabletterna kan få mig att somna inatt. Tankarna är så många och svävande att jag liksom inte får grepp om en enda av dom. Min brist på självkontroll gör mig illamående och jag vill bara somna och glömma.

Mina ränder börjar blekna. Det gör mig så rädd. Vad är en zebra utan sina ränder? Vem är jag när jag inte mår dåligt? Vem är jag bortom ångesten och smärtan? Ni känner inte den människan. Ni ser bara till ytan och om inte den är trasig så tror ni genast att jag är hel. Ni har så fel. Jag försöker verkligen, ni ska bara förstå hur hårt jag kämpar för att må bra. Men det går inte. Jag kan inte må bra. Även om såren läker och ärren ljusnar är jag fortfarande trasig inuti.

Jag väntar bara på att ni ska tröttna och gå ni också.

Jag mår inte bra.

Så fruktansvärt tom..

Huvudet är så fullt av tankar att det känns som om det ska explodera. Jag låtsas som om dom inte finns, jag klarar inte av att konfrontera dom nu. Att röra på mig känns som en alldeles för stor prestation. Hela kroppen skakar och jag känner inte igen mig själv i spegeln. Är det såhär det ska vara? Är det såhär jag ska må?

Är det för alltid?

Gårdagskvällen var ett fiasko. Skulle vara så duktig men jag bara strulade till det. Så patetisk jag måste ha sett ut när jag låg och spydde över toalettstolen. Så misslyckad. Totalt värdelös. Jag får ju inte, jag vet ju om det och nu är det ännu värre. Jag har ju gett bort det enda som ger mig lindring, det enda som gör honom nöjd när jag har misslyckats så fatalt i hans ögon. Hans röst maler i huvudet men han berättar ingenting som jag inte redan vet. Jag vet ju hur äcklig och värdelös jag är.

Han behöver inte berätta det.

Det gör så ont.

Choklad

Var och handlade med Syster Yster. Jag skulle vara duktig. Gå och titta på hyllorna bara, och på sin höjd unna mig en Cola Light. När jag kom till kassan hade jag misslyckats och var inte duktig längre. Han skrek och gormade i mitt huvud men jag kunde inte låta bli. Jag betalade och gick ut med det vedervärdiga, med ångesten brinnande inombords. Jag tog Syster Yster i hand och gick hem. Hela vägen hörde jag hur han kallade mig saker. Jag försökte tränga bort det till en annan plats där det är lättare att konfrontera.

Men det är så svårt

Nu ligger det hemska vedervärdiga i byrån. Jag får inte äta det. Jag är ju duktig idag. Har inte ätit något alls och jag vill inte förstöra det nu.

Svältfödd

Jag har hört att första dagen ska vara värst. Egentligen borde jag veta, men jag har glömt. Jag hoppas att det är så. Jag står inte ut med några fler sådana här dagar. Ett eget personligt litet helvete utspelar sig i mitt huvud. Jag vet att det jag gör inte är bra, men han säger att jag måste.

Jag måste svälta mig för att vara vacker.

Den här gången ger jag inte upp. Den här gången måste jag vara stark. Jag måste klara det, jag kan inte fortsätta leva annars.

"Don't cry."
"Why?"
"Thats when they get you."
"Who gets you?"
"Those who steal away your dreams. Those who destroy your hopes and tear your love apart. They'll get you if you cry. So don't. Don't cry."

Han säger att jag är duktig, men jag vet också att jag brukar lyckas såhär långt. Det är kvällarna som är värst, det är då suget och hungern sätter in på allvar. Men nu är allt bra. Nu säger han att han är stolt över mig.

Nu är jag duktig.

I wanna be pretty like them.
Flip my hair and bat my eyes to make you notice me.
I wanna be the one your eyes catch,
even when I'm stuck in a crowd.
I wanna say and do all the right things,
to make you hold on to me.
I wanna be special and perfect
I want you to be proud to have me as your girl.

So I won't eat,
becuse I know you want your girls skinny.
I wont speak unless I've got something smart to say,
becuse I don't want to embarrass you.
I'll dress in colors that you like
and I'll stay out of fights.
I'll cover up my freckles and I'll dye my hair.

I'll be the girl of your dreams if you just hold on to me.

I'll lay awake at night to watch you sleep,
thinking this can be the last time.
Every kiss I'll cherish,
and your witty jokes I'll keep hidden in my memories.
I know you'll leave
Time will heal all the wounds,
and I'll rise again.

In my dreams I'll always be your girl.

Distance call

With a smile,
I capture your attention
Just for a second
and your eyes,
makes it hard to breath
I forget what to say
stumbling and fumbling
I turn around and walk away
I never seems to get the right answers
or even the correct questions
Just a word or two,
in my mind.
So really ,I just bring silence,
beating heart and,
butterflies everywhere
But do you even notice me?
when I turn back around,
you're gone..

Do you ever see,

Me?

Det känns bra. Riktigt bra. Att veta att du hade chansen, du hade mig. Men du missade det. Du gick miste om något underbart.

Bara så du vet.

Oreda

Är det något fel på mig? Har jag glömt bort hur man litar på någon så mycket att man kan älska dom? Har jag tappat bort kärleken någonstans på vägen? Jag vill ju bara kunna känna det igen. Någon känsla finns där och den är verkligen äkta, men var är kärleken? Jag vill kunna känna så starkt att jag inte kan andas, jag vill känna det igen. Men just nu är det bara som om något trycker lite över hjärtat.

Så mycket röra och inget rätt.


Jag älskar er, det får ni aldrig tvivla på.

Jag önskar bara att jag kunde få lov att känna mer.

Göra era känslor för mig rättvisa.

"Jag mår bra nu"

Jag mår bättre, jag mår nästan bra. Är det då meningen att jag ska börja skriva om trevliga saker här? Ska allt vara solsken och hallonbåtar nu? Det finns ju fortfarande saker jag mår dåligt över och oavsett hur bra jag mår så är mina tankar nästan alltid dystra.Varför? Jag vet inte, det bara är så, jag bara är så.

Jag tänker fortfarande på att göra djupa ränder i mina armar när jag mår såhär men jag har gett bort rakbladet. Ja, jag vet att det finns fler rakblad i världen, men det var en symbolisk handling. Jag vill fortfarande kräka upp maten och jag får fortfarande ångest varje gång jag stoppar något i munnen, men jag försöker åtminstone låta bli. Jag försöker låta mig själv bli frisk.

Jag gör mitt bästa.

Jag försöker.

Det är för er skull..

Crash, boom, bang

Hon klarar det inte längre. Hon mår så dåligt. Hon plågar sig själv, låter sig knappt äta något och ändå visar vågen bara mer och mer. Hon orkar inte. Vill inte se allt äckel i spegeln. Hon duschar med ljuset släckt för att slippa se.

Hon kan inte ha det såhär längre.

Hon vill inte.

Hon är trött på att ligga i sängen och låta livet passera utan att hon är delaktig. Hon är trött på demonerna som finns i hennes huvud och som tvingar henne att straffa sig själv. Ingenting hjälper henne längre.

Är hon förlorad nu?

Hennes drömmar är borta. Hon har inga ambitioner. Hon vill ingenting. Hon säckar ihop totalt för hon orkar inte lägga ner energi på sig själv. Det är för jobbigt. Hon ser hur folk tittar i affären och hon förstår dom. Liksom hon, ser också dom ett vrak utan chans till förbättring. Hon ser sliten och trött ut, precis det hon är. Håret är glanslöst och hon vet att hopplösheten lyser i hennes ögon. Det har tagit platsen från den glimt och lyster som alla brukade säga att dom såg där. Hon gör alla besvikna.

Leendena är få och framtvingade. Självförtroendet är kört i botten och tårarna rinner. Hon saknar den tjej hon brukade vara. Eller som hon iallafall lyckades få vara i dom bra perioderna. Hon som var glad och sprallig, med glimten i ögat och hon var omtyckt av alla.

Nu är hon trasig.

Sår överallt, röda blodiga märken. Hon hatar sig själv så mycket. Hon blir sviken om och om igen. Av sig själv och av andra. Dom lämnar henne ensam kvar. Hjärtat har krossats för länge sedan och inget superlim i världen kan laga det. Hon vill ge upp, men inte ens det klarar hon av. Hon är så trött på allt som går emot henne. Hon orkar inte med fler nederlag.

Hon är jag och jag vill inte längre.

Usch.

Mat.

Värdelöst.

Jag hatar mig själv.

Inte ett vettigt inlägg

Allt känns fel. Jag mår inte bra. Det är för mycket allting. När ska det vända? Jag vill må bra nu. Inte sen, jag har inte tid att vänta. Ont överallt. Jag vill sova bort allt det onda, men inte ens det går. Jag kan ju inte somna.

Varför?

Dina ögon berättar en historia
Svek
Kärlek
och löften.
Jag ser dina drömmar,
där jag inte finns
Detta är sista natten jag får vara med dig
sista natten dina ögon säger att du älskar mig
Imorgon kommer sanningen ifatt oss.
Jag lämnar dig med tårar i ögonen som du inte får se.

Du förstår inte hur ont det gör
Hur mitt hjärta faller i tusen bitar
Jag klandrar dig inte för dina svek och brutna löften
Du hade inget val.

I mina drömmar finns du kvar
vi ligger sida vid sida
I taket speglas mina drömmar om oss
du får inte se
Avgrunden öppnar sig för mig när jag ser framtiden för dig
med någon annan
inte jag
Hon


I dina ögon såg jag sanningen
i dina ögon såg jag allt.
Dina ögon var det som räddade mig

Demon in my view

Han förstår inte. Förstår inte att jag aldrig kommer att bli som henne. Jag passar inte in i mallen. Jag kan inte förändras till den han vill att jag ska vara. jag är ett misslyckande, en dålig plan men han väljer att inte förstå. Istället pressar han mig, tvingar min kropp till saker jag inte vill, inte kan, inte förstår. Jag kan inte tvätta bort mina märken eller byta färgen på mina ögon. Min kropp kommer aldrig att se ut sådär och mitt hår kommer aldrig att bli lika långt och blont. Varenda vaken minut, varje sekund ägnar vi åt att kämpa mot varandra. Han vinner alltid och lämnar mig i trasiga stycken. Trots att han får rätt går jag inte att förändra och han låter mig lida för det.

Idag är det mina sår som står i fokus. Aldrig kan jag få honom nöjd, det var ju han som tvingade dit dom. Han säger åt mig att jag inte får lov att sova. Han straffar mig. För mycket mat och såren som fortfarande ömmar är anledningen. Tusen tårar kan inte få honom att ändra sig så det är inte lönt att visa dom. Jag gråter i smyg.

Varför kan jag bara inte få lov att må bra?

Rösten i huvudet vägrar att lämna mig ifred idag. inte ens för en sekund är den tyst. Du är värdelös, hör du det? Jag blundar och försöker tänka bort den. Du kan ju för fan inte lyckas med någonting. Lägg av, jag vill inte höra mer. Inte höra mer? Du förtjänar ingen tystnad, sanningen ska straffa dig. Snälla, lämna mig ifred, jag har ju inte gjort något. Inte gjort något? Du är fet. Du är ful. Du är totalt jävla misslyckad, när ska du ta och fatta det? Jag vågar inte lägga mig ner och försöka sova, jag vill inte vara ensam med honom. Han gör mig illa.

Utmanad!

Eftersom jag är på sjukt dåligt humör idag efter på tok för lite sömn får ni faktiskt ta det som det blir. Here goes favoriter för tillfället blandat med det enda skräp som finns på mammas dator;

01. McFly - Too Close For Comfort

02. Takida - Give Into Me

03. Finch - Letters To You (acustic version)

04. Death Cab For Cutie - I Will Follow You

05. Adema - All These Years

Sorry Wingman. Ingenting nytt. Förlåt.

Är helt groggy i huvudet. Sömntabletterna har börjat verka för länge sen och ändå sitter jag här och klottrar. Jag borde må jättebra idag. 2 kilo minus och familj och vänner som älskar mig. Men jag mår skit. Jag kan inte sluta gråta över ingenting och hela kroppen känns tom och tung i en väldigt konstig kombination.

Egentligen ljuger jag. Jag vet ju vad det är som är så fel. Min brist på kontroll och rösten i mitt huvud som säger att jag aldrig kommer att duga om jag inte lyssnar på honom. Jag är trött på att lyssna nu. Jag vill att han ska släppa mig fri nu men istället känner jag hur hans grepp hårdnar och jag blir så svag. Allt jag vill är att göra honom nöjd, inte förrän han är det och tystnar kan jag få vara mig själv igen. Han älskar mig och vill mig väl, men han gör mig sjuk i sin jakt på perfektion. Han har makten att slå på och av ångesten som gör min kropp randig. Som ett sjukt spel han njuter av. Han finner sin lycka i att se mig plågas såhär och när jag hatar mig själv mest och gråter över alla fula ärr då är det han som tröstar mig, förmanar mig att om jag bara hade låtit bli att äta hade dom inte behövts finnas där.

Jag önskar att jag hade styrka nog att knuffa ner honom från pedestalen som jag hjälpt till att bygga åt honom. Men jag vet att när äcklet stiger och jag inte står ut, då är han min enda vän. Den enda som kan älska vraket som ligger utslagen och blödande på badrumsgolvet.

Jag är så rädd att jag aldrig ska klara mig utan honom. Att han ska få mig att vända ryggen åt dom som älskar mig för att han försöker få mig att förstå att ingen verkligen kan älska någon som jag. Jag vill att han ska försvinna, låta mig stå på egna ben, men jag vet att jag är för svag. Hur ska jag någonsin kunna visa mig ute igen utan att han först har döljt auran av äckel och svaghet som jag utstrålar? Jag behöver honom. Jag hatar honom. Men utan honom är jag ingenting.

Hur ska någon någonsin kunna älska mig för den jag är? Jag vågar inte släppa in er. Jag är så rädd att förlora er. Det kvittar att ni säger att ni aldrig kommer att gå, att ni alltid kommer att stanna kvar hos mig. Det har sagts förr och då var jag dum nog att plocka fram den riktiga flickan under alla lager av förklädnader. Var finns dom nu? Dom som liksom ni lovade att aldrig försvinna?

Jag är ledsen, men det är han som gör dom sista valen. Han vet vad som är rätt för mig. Jag älskar er.

Snälla försvinn från mitt huvud, jag vill inte ha dig här längre. Du gör mig illa. Jag tror inte på dig längre. Låt mig vara.

Jag önskar att jag fick slippa fri.

Utan honom är jag ingenting. Han älskar mig när ingen annan står ut. Jag vet att han bara vill mig väl, men skulden gentemot honom är tung att bära. Alla svek, alla gånger jag borde ha vetat bättre. Hur kan han fortfarande älska mig? Jag är ingen duktig flicka längre. Jag gör allt för honom, jag gör mitt bästa för att göra honom stolt.

Jag vill inte längre.

Han ligger tätt intill om nätterna och fyller min hjärna med sina besvikna ord. När fingrarna hjälper maten att försvinna sitter han och hejar på. Det är han som styr rakbladet i min hand.

Hjälp.

Han är den ende för mig. Min allra bästa vän, det är ju bara för att hjälpa mig som han gör allt det här mot mig. han härdar mig, får mig att bli starkare, bättre. Han vill ju bara att jag ska vara en duktig flicka, inte låta mig själv förfalla så som hans tidigare flickor gjort. Jag är ju speciell för honom, han älskar mig och bara mig.

Hjälp mig härifrån, jag orkar inte mer nu.

Han beundrar skårorna på min kropp, nickar uppfodrande mot smärtan i min hals. Ibland får jag honom att bli så nöjd. Han klappar mig på huvudet och säger att jag är underbar, att jag är hans lilla docka och att han är så stolt över mig.

Och jag vill bara dö..

Förlåt.

Jag vet att jag inte borde ha gjort det. Jag borde ha varit starkare, jag borde ha stått emot och framförallt borde jag inte tillåtit mig att njuta. Jag borde aldrig ha stoppat det groteska i min mun och njutit av känslan av att magen sakta fylldes. Men jag var duktig, jag gjorde rätt som lät fingrarna i halsen leda bort det äckliga från min kropp. Jag fick mig tillbaka på den rätta vägen men det räcker inte. Jag är svag och äcklig.

Förlåt.

Jag lovar att gottgöra dig. Du älskar mig och jag borde inte ha gjort dig så besviken. Jag svek dig. Jag vet att du har rätt.

Snälla förlåt mig.

Too close for comfort

I never meant the things I said
To make you cry
Can I say I'm sorry
It's hard to forget
And yes I regret
All these mistakes
I don't know why you're leaving me
But I know you must have your reasons
There's tears in your eyes
I watch as you cry
But it's getting late

Remember when we scratched our names into the sand
And told me you loved me
But now that I find
That you've changed your mind
I'm lost for words
And everything I feel for you
I wrote down on one piece of paper
The one in your hand
You won't understand
How much it hurts to let you go

Was I invading in on your secrets
Was I too close for comfort
You're pushing me out
When I'm wanting in
What was I just about to discover
I got too close for comfort
Driving you home
Guess I'll never know

All this time you've been telling me lies
Hidden in bags that are under your eyes
And when I asked you I knew I was right
But if you turn your back on me now
When I need you most
But you chose to let me down, down, down
Would you think about what you're about to do to me
And back down...

Trasiga tankar och ångestfyllda tårar

Det var ju min tur att må bra nu. Vad hände egentligen? Vad fick dom euforiska känslorna från igår att bytas ut mot detta vredgade självhat? Jag trodde att jag hade lyckats mota bort den envisa rösten i huvudet som tvingar mig att spy upp allt jag äter. Rösten som hela tiden påminner mig om hur värdelös jag är, hur svag jag är som äter när jag är så medveten om hur äcklig jag är. Den som hela tiden maler och pikar och får mig att ligga sömnlös om nätterna fylld av ångest för att jag inte klarar av att vara någonting annat, något som faktiskt duger.

Tankarna snurrar och tårarna rinner men jag låter ingen se.

Jag har fullt av människor runt omkring mig som älskar mig och vill mig väl. Varför gör då kommentarerna från andra så svidande stickande ont? Varför blir jag sårad av någon som jag borde lagt bakom mig för så längesedan. Varför känner jag mig så förvirrad och ledsen när den som jag vill inte hör av sig? Varför bryr jag mig om dom när det finns så många andra?

Mellan hårda pärmar,
skrivs min historia
Förflutet möter framtid.
Har jag någon sådan?
Vita rockar utan ansikten,
dömer
analyserar
Svarta ord skriker ut diagnoser;
SUICIDBENÄGEN
SJÄLVSKADEBETEENDE
ANOREXI
BULIMI
BORDERLINE

Bakom orden finns en liten rädd flicka.
Aldrig får hon låta någon se.
Hon är ju stor.
Hon måste vara stark.
Får inte vackla eller tveka.
Rösterna i hennes huvud tystnar aldrig.
FET
MISSFOSTER
ÄCKLIG
Tårarna rinner
VÄRDELÖS
Fingrar i halsen
MISSLYCKAD
FUL
Hennes inre trasas sönder mer och mer för varje ord.
IDIOT
TJOCKIS
AVSKUM

Ångesten river
Klöser
Självföraktet stiger
Ont
Hon har så ont
Hur mycket mer ska hon behöva orka?
När tar det slut?

Let's play pretend.
I love you, and you want me.
All those sad songs are history,
when we play.
All I have to do is close my eyes,
and there you are again.
You lay here,
closer than anyone.
I can feel your breath in my hair.
I listen carefully to the sound of your voice.
When we play pretend,
you promise that you'll never leave,
but when I open my eyes you're gone.
Frustrated I cry myself to sleep.

I want you here.
I need you here
I wish you were here.

Wanna play pretend?

Änglar borde inte gråta.
Dom borde inte ligga i en blödande hög på golvet,
inte leva på tabletter
eller ha ångesten som enda vän.
Deras vingar borde inte ha förvandlats till trasiga blödande klumpar.

Änglar ska inte önska att dom fick dö.
Deras öron borde inte få höra lögner
eller alla dessa falska ord.
Deras fingrar ska inte behöva formas till klor,
när paniken stiger inombords.

Änglar ska inte behöva slåss mot matmonster
eller behöva svälta sig själva.
Dom borde inte åka ambulans
eller matas med aktivt kol.
Droppnålar skulle inte fått lov att sarga deras ömtåliga hud.
Inte heller skulle dom på darriga och svaga kattungeben,
behöva be om hjälp till toaletten.

Änglar ska inte behöva vara rädda för de ensamma mörka nätterna.
Deras hjärtan får inte krossas
och deras armar borde inte få vara randiga av djupa blödande sår.
Dom ska inte veta hur lidande känns
eller veta vad tårar är.
Ord som självmord och intox ska inte få finnas i deras vokabulär.



Änglar ska le leende av tusen stjärnor.
Älska som om dom aldrig blivit sårade.
Änglar ska skratta och vara lyckliga.
Deras vingar ska vara vita som vinterns första snö.



Men verkligheten är ond och sanningen är svart.
Vi lever livet som en enda hatfylld lögn.
Våra vackra änglar dör för sina synders skull
Dom bryts ner och deras själar förstörs.
Dom begravs ensamma i den mörka kalla jorden
och tillslut finns ingen kvar som minns dom.
Ingen kvar som älskade dom.

Så säg inte att jag är en ängel.
Jag vill inte leva så.

När jag ligger ensam i sängen om nätterna, inbäddad i det mjuka mörka, då släpper allt. Masken av idel leende och skratt trillar av. Tårarna blöter ner kudden och gammalt smink lämnar svarta fläckar efter sig på tyget. Ingen förstår hur fruktansvärt starkt jag hoppas och önskar att jag bara kan få lov att sluta ögonen och aldrig någonsin vakna mer. Ingen kan förstå hur jobbigt det är att aldrig få slippa tankarna på döden och rädslan för att någon ska förstå hur illa det är och stoppa mig. Ingen förstår hur mycket jag älskar och hatar ärren på mina armar. Det kommer inte att ta lång tid nu, valet är gjort. Jag måste sluta tänka på alla runtomkring. Jag måste tänka på mig själv. Jag är egoistisk och självisk, hata mig för det och sörj mig när jag är borta, men snälla gör ert bästa för att försöka förstå. Jag orkar inte längre.

You laugh, cuz you cant see,
all the hurt and the pain I hide underneeth .
Underneeth this shell of happiness,
this armour of smiles
You took me in, said our love was real.
But you aint holding on too tight,
and you let me slip away
Now I'm just lost in this misery.
Trapt in a space in between.
Will I ever get back, the control of myself.
And the ability to build it up strong.

Hela jag gör ont. Det gör så ont. Det är svårt och andas och det spänner i kroppen. Min blick är alldeles suddig. Det hugger som knivar. Det känns som om någonting sliter min själ i små, små bitar. Jag trampar på glas. Ångesten måste ut. Jag orkar inte längre. Jag klarar inte av detta. Jag står inte ut. Huvudet pulserar av alla vidriga tankar. Jag hatar giftet som pumpas in i min hjärna. Förorenar allt.

Bort.

Försvinn.

Snälla, snälla, lämna mig ifred.

Jag ger upp nu, jag kommer aldrig att bli frisk. Jag blir bara sjukare och sjukare och allt gör så ont. Jag vill inte vara den jag är, jag vill inte vara någonting.

Det är meningen att jag ska bli bättre. Varför hjälper ingenting?

Jag vill inte ha ont längre. Jag står inte ut!

Finns det ingen framtid för mig?

Jag är rädd.

Matmonster

Så fort jag mår dåligt hamnar maten i fokus igen. Jag hatar hur den kontrollerar mitt liv. Ångestmonstret i huvudet ställer för höga krav. Förvrider huvudet på mig. Jag står inte ut med att vara nära någon annan, vill inte att dom ska äcklas av min kropp på samma vis som jag gör. Jag tar ett ofrivilligt avstånd från alla jag bryr mig om.

Jag lider.

Alla negativa tankar och komplexen håller på att kväva mig. Jag vet att det jag gör inte är bra för mig, jag är inte dum. Ingen människa kan leva med ett kaloriintag på under 350 per dag. Jag vet vad jag gör mot min kropp, hur jag skadar mina organ och rubbar alla balanser, men det finns inget jag kan göra. Matkontrollen har mig i sitt grepp igen. Jag sitter fast som i ett skruvstäd. Jag vet att för varje dag som går då jag svälter mig såhär, tar jag ett steg närmre döden.

Jag trodde att jag var på bättringsvägen. Alla trodde det. Hur kommer detta att sluta?

Detta skrämmer mig.

Friends forever?

Idag är en riktigt dålig dag. Ångesten är på topp och tårarna rinner för minsta lilla. Jag är ett vrak. Jag önskar att jag kunde lägga mig under täcket och bara försvinna.

Jag har förlorat en av mina bästa vänner. Det gör ont.

Hur kunde du göra såhär mot mig? Du har varit min vän så länge och du betyder så mycket för mig, hur kan du bara kasta bort det?

Är inte vår vänskap mer värd en så? Du har svikit mig. Du har gjort mig illa.

Det gör ont.

Same old story

Ny vecka, nya dagar och timmar att kämpa. Hålla modet uppe och huvudet högt. Inga tårar. Bara idel leende och falska skratt. Nya besvikelser ska mötas och nya svek ska uppdagas. Kriget mot maten och hatet mot kroppen trappas upp. Ångesten bygger bo i min själ. Kärleken är komplicerad och döden finns ständigt i mina tankar.

Livet suger..

Horoskop

Sagittarius:

It's time to cut someone out of your life. It will be sad and painful, but they are doing you no good and you can't let them continue to hurt you..


Är det dags nu? Måste jag verkligen släppa dig? Kan jag?

Jag vill inte, du var så viktig för mig, du fick mig att må så bra.

Twisted

Jag är konfunderad. Allt är komplicerat. Helt plötsligt känns det som om jag inte förstår någonting. Jag vet inte vad du vill. Jag vet nog inte ens vad jag vill, men det är fan inte det här. Jag vill mer. Jag vill veta.

Det är inte såhär det ska vara. Det är inte rätt. Fattar du inte att jag vill ha dig? Ska det vara så jävla svårt att förstå?

You keep fuckin' up my mind!

Svala fingrar mot min ryggrad.
Mitt medvetande höljt i dunkel.
Kyssar längs mitt nyckelben.
Förföriskt.
Underbart.
Du får aldrig lämna mig
Stanna
Andas samma luft som jag,
följ mig in i åtråns dimma.
Med mörka ögon,
ser du in i min själ.

Vinterkyssar

Återfall

Jag orkar inte. Jag visste att det skulle bli såhär. Det blir alltid såhär. Jag har bra timmar, dagar ibland till och med hela veckor, som den senaste tiden, sen dalar allt och livet blir ett helvete igen. Det värsta är att ju bättre tiden innan har varit desto hårdare slår jag mig när jag går in i ångestväggen igen. Hitting rock bottom.

Hade jag inte haft syrran här hos mig hade jag legat på sängen och gråtit som ett barn. Jag vill inte skrämma henne, därför sitter jag här och låter tårarna sakta rinna nerför kinderna istället.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte.

Ångesten är för mycket, krälar som slemmiga maskar i min kropp. Jag vet precis var rakbladet ligger, det som lindrar och botar smärtan. Jag ser det för mitt inre. Jag får inte, jag vet, men snart finns det inget annat val.

Jag trodde att jag var bra nu, varför ska jag då slungas tillbaka till allt det mörka. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Ligger och tittar på månen
Där ute på himlen lyser den stor och rund
Tanken på att du ser samma måne skänker mig en aning ro
Sedan önskar jag att du låg hos mig
och jag gråter bittra tårar
Jag önskar att du kunde försvinna ur mitt huvud
Jag önskar att allt vore annorlunda,
att det inte var såhär

Du får mig att gråta tårar som jag trodde jag hade gömt
Du får mig att tänka tankar som jag trodde jag hade glömt
Jag önskar dig nära men det är inte lönt
För dig är jag bara ett minne, bortglömt

Ensamheten är ingenting för mig
Tomt och ödsligt
Jag behöver så mycket, mycket mer
Närhet
Ömhet
Kärlek

Dig

Sitter här med färg i håret igen. När ska jag bli nöjd? När ska det bli som jag vill ha det? Börjar undra om det är ett omöjligt projekt jag har gett mig på. Det är ju inte ett helt omöjligt scenario när det handlar om mig.

Poängen

"Tänk dig att en kille rusar gatan fram."
"Va?"
"Tänk dig ett en kille rusar gatan fram."
"Jaha, okej."
"Han springer allt han orkar för att hinna med en buss ett par hundra meter längre bort, fastän den redan blinkar att den ska svänga ut igen."
"Okej."
"Den här killen springer så fort han någonsin kan - med vilt viftande armar och småmynt som ramlar ur fickorna."
"Jaha."
"Men när han fortfarande har minst hundrafemtio meter kvar snubblar han över en liten hund som råkar stå ivägen. Han ramlar. Ett misslyckande. Bortkastad möda. Kavajen har fått en reva när han slog emot marken. Där framme har bussen helt ovetande svängt ut och han har missat den."
"Okej."
"Tänk dig nu att killen är du och bussen är poängen. Du har missat poängen!"

Ibland behövs det inte mer än såhär för att jag ska skratta så att jag nästan kiknar. Ibland krävs det så oändligt mycket mer.

Pausmusiken har tystnat och det stormar i mitt huvud.
Din röst som säger så hemska saker går på repeat.
Att du inte kan älska mig,
att jag aldrig kommer att bli din,
att jag aldrig mer får vara nära igen.
Jag vill inte vara såhär osäker.
Det är meningen att vi två ska vara en,
men istället flyter jag runt i ett vakuum.
Dörren stängdes framför mig och jag kan inte andas.

Du klippte mina vingar,
men ändå kan jag omöjligt hata dig.

Jag vill att mina känslor ska försvinna.
Jag vill inte känna såhär.
Jag vill inte älska dig längre.

Jag vill inte.
Jag vill inte.
Jag vill inte mer.

Stormvarning

Ibland önskar jag bara att ni kunde se mig för den jag verkligen är. Jag vet att det är svårt och jag hjälper ju inte direkt till genom att låtsas vara något jag inte är och aldrig kommer att kunna bli. Jag önskar att ni genom mina dolda signaler till ert undermedveta kunde förstå vem jag är.

Det är krig i mitt inre ikväll igen. Den jag vill vara försöker långsamt ta livet av den jag är, men kampen är jämn och ingen utav sidorna vacklar det minsta. Det verkar som om jag får dras med den jag är ett tag till framöver.

Jag vill bara att det ska sluta blåsa inuti..

Idag äcklar jag mig själv så fruktansvärt mycket. Jag önskar att jag bara kunde få mig själv och mitt liv på rätt spår igen.

"Får jag berätta om alla gånger jag har fantiserat om att du har legat hos mig, legat bredvid mig? Nu menar jag inte sex. Jag menar att ligga tätt intill dig - det är det som känns som det allra högsta. Och om alla gånger jag har drömt om att uppleva en natt med dig igen, en sådan natt då allting omkring oss suddas ut eftersom hela världen finns i dina ögon.
Och när sängen svävar upp i luften och ut genom fönstret, när den sveper med oss ut i rymden som en flygande matta med lakanen fladdrande i kanterna, så märker vi det inte ens.Vi blickar upp mot stjärnorna och natten är alldeles för kort för allt som vi vill säga till varann. Vi tittar ner mot den futtiga jorden och försöker föreställa oss alla miljoner människor som ligger i sina sängar och sover, och vi undrar hur dom kan sova när det finns så mycket att hålla sig vaken för. Jag vill aldrig somna mer. Jag vill aldrig bryta förtrollningen.
Men mitt i alltihop kommer det för mig att jag inte får åtrå dig för mycket, för om jag gör det kommer du att försvinna. Men samtidigt som jag uppfinner en sådan obönhörlig naturlag förnimmer jag den del av dig som jag inte kan se och som jag aldrig kommer att få veta någonting om, den del som gömmer sig bakom glansen på samma sätt som den mörka sidan av månen. Kommer den att räcka till, denna intenoghet? Och därför kramar jag dig lite grann för hårt för att inte ramla ner. Det är så långt till marken."


Det var det som hände, du försvann för att jag åtrådde dig för mycket. Du försvann och jag föll, det gjorde ont, så ont. Ibland ser jag dig och då tänker jag att om jag bara hade hållit mig vaken dom nätterna med dig, hade tiden jag fick med dig varat lite, lite längre.

Men ändå vet jag att dom aldrig hade kunnat vara enda tills nu.

Första hjälpen

Jag ger upp det här med livbåtar helt och hållet nu.

Det har kommit ett par i min väg. Dom båtarna med plats över har jag inte velat sätta mig i. Jag har inte varit intresserad alls av att bli räddad. Jag klarar mig själv, jag är självständig och allt det där andra tramset man drar till med när man är rädd för att komma för nära någon eller för att någon annan ska komma för nära. Jag ville inte ha någon hjälp.

Så kom den där båten jag verkligen ville vara i. Jag blev tillsagd att komma ombord bara för att inse att när jag väl var där fanns det ingen plats över ändå.

Jag ger upp..

Idag är ytterligare en sådan dag då jag bara känner för att gråta..

Killen med stort K

Tänk om jag hade träffat honom en natt, mannen i mitt liv. Allt hade bara varit så perfekt, liksom ödesbestämt. Det skulle vara han och jag, så uppenbart. Tänk om han sett något i mig som alla andra missat. Han hade kanske kunnat förstå att jag inte går att laga, men kanske hade han kunnat älska mig ändå. Vi hade tillbringat hela natten tillsammans, inget sexuellt, bara vi två, närvarande för varandra.

Sen hade han lämnat mig. Tagit ett plan härifrån, över atlanten.

Tänk om jag sedan lite då och då hade tänkt på honom. Tänkt att han var mannen i mitt liv och undrat varför han försvann ifrån mig. Jag hade på avstånd kärat ner mig så fullkomligt i en illusion av den där killen jag träffade bara för en natt. Jag hade förlorat mig totalt i minnet av honom.

Tänk då om han sedan en dag hade hört av sig. Ett mail blinkar i inkorgen och det är från honom. Inte ett ord från honom på så fruktansvärt lång tid och nu, nu finns han liksom nära igen. Han skriver att han har tänkt på mig och försökt få tag på mig, men jag hade flyttat/bytat nummer/blivit döv/gått med i en sekt. Tänk om han då skriver att han ska fria till sin flicka, någon annan än jag, och att han ber mig önska honom lycka till!

Mannen i mitt liv tänker fria till någon som inte är jag. Jag förlorar honom igen.

Jag hade blivit helt förstörd..

Doktorn kan komma

Usch, jag håller på att bli sjuk. Huvudet dunkar och det känns som om jag har svalt en fotboll. Helst skulle jag vilja lägga mig under täcket med solglasögon på bara för att ögonen är så känsliga. Hela kroppen ömmar och jag önskar att jag hade någon som kunde hålla om mig och ge mig lite värme i allt det kalla.

Stackars mig.

Ibland står jag helt enkelt inte ut med mig själv..

"Det var strejk på postverket"

Tro fan det..

Det verkar inte bättre..

Enkel biljett

Jag skriver mycket om att bli lämnad. Att jag blir lämnad. Egentligen är det nog inte riktigt sant. Helt plötsligt har jag insett att det nog är jag som går. Allting blir för mycket och jag vågar inte längre. Jag är för rädd för att bli lämnad för att stanna kvar.

Från början var det inte jag som lämnade och det gjorde så ont och det tog så fruktansvärt lång tid att försöka läka mig själv att jag är livrädd för att det ska inträffa igen.

Jag är skadat gods för all framtid och jag kommer inte att stanna kvar. Jag kommer att gå innan du gör det.

Mc Steamy

Jag drömde om mannen i mitt liv i natt. Ni vet han som alltid kommer att vara nära, som aldrig går och som får dig och hela ditt liv att stråla på något egentligen väldigt löjeväckande bubbelgumrosa sätt. Jag drömde om honom. Han var hos mig. Han räddade mig från mitt gamla liv och tog med mig på ett äventyr jag aldrig trodde kunde vara möjligt. Jag vet jag svamlar. Men det var så helt fantastiskt underbart.

Jag minns inte hans ansikte, bara hans en aning skrovliga hand i min och tryggheten han skänkte.

Jag var så lycklig, var jag tvungen att vakna innan jag fick reda på vem han var? Ödets ironi, I guess.

Lördagen blev en succé över förväntan.

Jag är en tjuv, så jag snor H's lista så att ni kan fylla på med ännu mer onödigt vetande om mig;

UTSEENDE

[x] Ibland tycker jag att jag är ful. (oftast handlar det om att jag känner mig så otillräcklig och så fruktansvärt jävla fet.)
[x] Jag blir lätt brun.
[x] Jag skulle vilja att mitt hår var av en annan färg. - Jag vet inte vad jag har för hårfärg *ler*
[x] Jag har vänner som aldrig har sett min naturliga hårfärg.
[ ] Jag har en tatuering.
[ ] Jag har haft/har tandställning.
[x] Jag har glasögon/linser. - I'm blind as a bat.
[x] Jag skulle kunna plastikoperera mig.
[x] En helt okänd person har sagt att jag är snygg.
[x] Jag har mer än två piercingar. - En i naveln, hade en under, men den fick jag låta växa igen, en i tungan och ett par i öronen.
[ ] Jag har fräknar, på sommaren.

EGENSKAPER

[x] Jag är omtänksam. - Hoppas jag
[x] Jag är generös. - Snälla, säg att jag är det.
[ ] Jag har lätt för att bli svartsjuk.
[ ] Jag är snål.
[x] Jag är fåfäng. - Väldigt!

FAMILJ

[x] Jag har svurit åt mina föräldrar.
[x] Jag har rymt hemifrån.
[x] Jag har blivit utslängd hemifrån.
[x] Jag har minst ett halvsyskon.
[ ] Mina biologiska föräldrar är ihop. - Inte en chans!
[ ] Jag har ett syskon som är under ett år gammal.
[x] Jag vill ha barn nån dag.

SKAMLIGHETER

[ ] Jag har sagt "lol" i en riktig diskussion.
[x] Jag kan fortfarande börja gråta av Disneyfilmer.
[ ] Jag har pissat på mej av skratt.
[ ] Jag har fört konstiga grisljud när jag skrattat.
[x] Jag har gråtit av skratt.
[x] Jag har skrattat tills någon form av dricka har kommit ut ur näsan.
[ ] Mina byxor har gått sönder på en offentlig plats.

ERFARENHETER

[x] Jag har tappat bort mig i min hemstad.
[x] Jag har sett en fallande stjärna. - Har sett många, men inte fan är jag lyckligare för det.
[x] Jag har tryckt på alla knappar i en hiss.
[x] Jag har sparkat en kille mellan benen.
[x] Jag har lekt sanning eller konsekvens.
[ ] Jag har druckit en hel liter mjölk på en timme.
[x] Jag har medverkat i ett skådespel. - Väldigt ofrivilligt!
[x] Jag har träffat någon från internet i det verkliga livet.
[x] Jag har fångat en snöflinga på min tunga.
[x] Jag har suttit på ett tak på natten.

FÖRHÅLLANDEN

[x] Jag har varit på en blind date.
[ ] Jag har blivit dumpad oftare än jag själv har varit den som dumpar.
[x] Jag saknar någon/några just nu.
[x] Jag är rädd för att bli övergiven.
[x] Jag har varit kär i någon som inte var kär i mig.
[ ] Jag har sagt att jag älskade någon och ljugit.
[x] Jag har sagt att jag inte älskade någon och ljugit.

ÄRLIGHET

[x] Jag har gjort något som jag lovat någon annan att inte göra.
[x] Jag har gjort något som jag lovat mig själv att inte göra.
[x] Jag har smugit ut utan lov.
[x] Jag har ljugit om var jag är för mina föräldrar.
[x] Jag har en hemlighet som ingen vet.
[x] Jag har fuskat i ett spel.
[x] Jag har struntat i ett prov. - Jag har t.o.m fuskat på ett eller annat prov.

RANDOM

[ ] Jag kan sjunga så bra att andra kan lyssna på det.
[ ] Jag har lätt för att öppna mig för nya människor.
[ ] Jag ser på nyheterna.
[ ] Jag dödar inte insekter.
[x] Jag svär ofta.
[x] Jag sjunger i duschen. - När ingen hör.
[ ] Jag är en morgonperson.
[ ] Jag tvinnar mitt hår mellan mina fingrar.
[x] Jag är bra på att baka.
[x] Jag vet hur man skjuter.
[ ] Jag är kär i kärleken.
[x] Jag skrattar åt mina egna skämt. - Ibland är jag så rolig att ingen annan förstår.
[ ] Jag äter snabbmat varje vecka.
[x] Jag tror på spöken.
[x] Jag kan inte sova om det finns en spindel i rummet.
[ ] Jag är väldigt kittlig.
[ ] Jag älskar mörk choklad.
[x] Jag spelar dataspel och/eller TV-spel.
[x] Jag är bra på att minnas ansikten.
[x] Jag är bra på att minnas namn.
[x] Jag har ingen aning vad jag vill göra med resten av mitt liv.

Det är stjärnklart inatt, ännu fler minnen flyter upp till ytan..

It came to soon

Våra verkligheter ser olika ut. Vardagarna som flyter in i varandra är inte samma. Ibland önskar jag att jag kunde få dig att se, bara en aning, hur min verklighet tyr sig. Inte för att det hade spelat någon roll, men kanske hade du kunnat förstå. Hela min verklighet är som en hög dåliga måndagar som liksom bara kväver min livslust. Dåliga dagar som löser av varandra. Det finns bra dagar också. En hel del på sista tiden. Det är bra. Men det är också jävligt dåligt. Ju bättre dom bra dagarna är desto sämre blir dom dåliga. Snart har jag snurrat in mig så i det gröna garnet att jag aldrig kommer att hitta ut. Men så är det i kväll. I natt.

Det känns som om snön borde ligga djup. Jag känner mig tillbaka kastad till en natt i mars förra året. Jag vill inte minnas. Jag vill att bilderna ska lämna min näthinna. Jag tänker på änglar i snön, men det hjälper inte. Jag ser lågorna från värmeljusen kasta skuggor på väggen. Det är varmt och ombonat. Eller en sen natt hemma hos någon jag känner väl. En tom ölburk är av stort intresse. Värmen från någons ben. Värmen från vänskap. Jag vill inte. Vill inte se mer. Det där hade jag ju låst in och kastat bort nyckeln till.

Vad är detta? Walk down memorylane night?

Maria Mena sjunger om måndag morgon och att hon sover för att drömma, vilket är hela skillnaden mellan dig och mig. De tomma utrymmena i min själ låter sig för en gång skull fyllas av den ro som musiken skänker. Bara för en stund.

Egentligen är jag nog ganska trött. Det är nog det som gör att det känns som om hjärnan fått fnatt. Vatten och sömn så är jag förmodligen mig själv imorgon igen. Den som klarar av att dölja allt för er. Den som ni tycker så mycket om. Den som mår bra.

Spöknatta

Snart är det dags för kvällen jag har bävat för. Kläderna åker av och kostymen på, för en natt är jag någon annan. Nervositeten får det att bildas en klump i halsen och jag känner hur den imaginära svetten bryter fram i pannan. Det kommer aldrig att gå. Det här klarar jag aldrig. Snälla hjälp mig, någon. Snälla.

Bildbevis har utlovats till de närmsta.

Herregud, vad ger jag mig in på. Huhu, jag vill inte vakna på söndag.

Beware the stare of Mary Shaw
She had no children, only dolls
And if you see her in your dreams
Be sure you never, ever scream

Onda drömmar

Jag drömmer mardrömmar. Om mina nära och kära. Hur dom vänder mig ryggen, går ifrån mig. Det skrämmer mig.

Jag förtjänade bättre, eller vänta, var det du som förtjänade bättre? Nu är jag förvirrad igen. Fast vad jag har förstått har vi det ganska bra på olika håll. Ibland blir det bra ändå fast det inte blir som man hade tänkt sig. Nu är jag trött, ska trilla i sängen och vila en stund. Jag är en sådan obotlig latmask.

Blommande maskrosor i slutet på oktober. Vart är världen på väg?

Statement

Jag revolterar. Fast egentligen är det bara inför mig själv jag gör det, ingen annan bryr sig och speciellt inte den människan det är riktat åt. Egentligen är det himla löjligt, men jag kan inte hjälpa det. Detta är mitt sätt att frigöra mig själv från de senaste fem åren.

Han tyckte så bra om mina långa, fina och målade naglar.
Så jag kapar dom, filar ner dom till max.

Han hatade tanken på att jag skulle sätta en piercing i tungan, det var äckligt och fult.
Så jag går och gör det.

Han tyckte om mitt mörka hår och var inte så förtjust när jag lekte med tanken att bli blond.
Så jag blonderar mig.

Han kommer inte att märka ett dugg, hur frigörande är det?

Ystad - Lund - Hörby

Imorgon bär det av. Jag behöver komma bort från allt och känna av värmen hos mina vänner. Tankarna blir för djupa här på hemmaplan. Efter besöket hos sjukgymnasten sätter jag mig på bussen mot Lund. Där ska jag möta underbara H och fika och skvallra. Det var ett bra tag sen sist. Har saknat henne riktigt mycket. Sen ska jag vidare mot Hörby, där jag hoppas att M möter upp. Sen ska vi göra Hörby riktigt, riktigt osäkert, min dödskalleälskande prinsessa och jag.

Vad som ska händer i helgen? Det får jag berätta på söndag kväll..

Jag mår så fruktansvärt illa..

Mörker

Det är faktiskt jävligt jobbigt att kämpa. Alla har vi våra personliga sorger och ofta kryper dom fram från det undermedvetna nu när det går mot mörkare tider. Vi är många som mår dåligt just nu. Vi borde bilda klubb. Dom närmsta åtta-tio månaderna kommer att bli ett rent helvete.

Orkar vi verkligen kämpa?

Beslutsångest

Usch, vilka hemska beslut man måste fatta ibland. I flera timmar har jag suttit på sängen och bara låtit tårarna rinna. Vad är rätt och vad är fel? Vilket val ska jag göra. Jag vet att det finns så många som stöttar mig, men det är ju ändå jag som fatta det slutgiltiga beslutet.

Varför nu?

Har jag inte tillräckligt ändå?

Kraftuttryck

Just nu sitter jag och försöker komma på massor med svordomar. Hemläxa från sjukgymnasten för att jag lättare ska kunna sätta ord på min ilska. Det går inte så bra. Jag tycker att det är tråkigt. Skittråkigt.

Jag måste spy

Jag mår illa. Från det att jag stiger upp på morgonen och fram till kvällen mår jag illa. Ser jag en överkörd katt måste jag springa till närmsta buske och kräka. Doften av hårspray och kaffe får det att vända sig i magen. Det är jobbigt. Det känns inte längre som att det är min egen kropp jag lever i. Jag hoppas att det vänder snart.

Det är bevisat, blondiner har roligare..

Blondes have more fun, right?

Lifetimes

She's sick of being late, she knows she's second rate
She wonders if you'll stay, and love her anyway
She's crawling back again, it's such a bitter end
She knows she don't belong, she screams a children's song

And it ain’t no way, to live a lifetime
Ain’t no way, to live at all
Ain’t no way, to live a lifetime
It just ain’t no way darling, to live at all

112

Igår kom jag till akuten. Jag blödde ner golvet och sov på en bänk i väntrummet.

Jag försökte ta livet av mig. Jag misslyckades. Jag har misslyckats med att leva mitt liv, med att bli lycklig, jag har misslyckats med det mesta. Allt faktiskt. Men det största nederlaget är ändå när jag misslyckades med att ta livet av mig. Inte nog med att jag inte klarar av att göra någonting rätt, jag kan inte ens lyckas ta livet av mig. Jag lyckades knappt orsaka så mycket skada att det blev mer än två stygn.

Misslyckad..

Och så var det över

Så. Nu är det borta. Jag tvingar bort det onda. Jag lägger besvikelsen åt sidan. Du är bara en människa. Jag är en människa. Det ska inte vara vi, du förstår jag ska hitta någon annan. Någon som kan tycka om mig för den jag är. Respektera och uppskatta mig.

Du var bara tillfällig sinnesförvirring från min sida. Lustigt, inte sant? Du har en fin personlighet, du är trevlig, sympatisk, omtänksam och du ser inte alltför dum ut, men hey, det finns miljoner människor som passar in på den beskrivningen.

Jag önskar dig lycka till och hoppas att du blir lycklig.

Och du, jag hoppas att du förstår vad du gick miste om..

Rootless tree

This one's for you, and you only..

Fuck you, fuck you, fuck you
And all we've been through
I said leave it, leave it, leave it
There's nothing in you
And did you hate me, hate me, hate me, hate me so good
That you just let me out, let me out, let me out
Of this hell when you're around
Let me out, let me out, let me out
Hell when you're around
Let me out, let me out, let me out

Cuts of life

Nej jag gör inte det för nöjes skull. Jag gör inte det för att få sympati eller för att jag på något vis tror att det imponerar på någon. Jag gör det för att det är det enda sätt jag känner till. Det är det enda sätt för mig att lätta på den ohyggliga smärtan som brinner inuti. Det får er att må dåligt, jag vet det. Men tänk då hur dåligt jag mår och hur fruktansvärt det måste kännas för att jag ska göra sådana hemska saker med mig själv.

Destruktivt. Javisst, det är jag fullt medveten om. Ge mig andra sätt att hantera livet på och jag lovar att försöka. Tills dess tänker jag fixa det på mitt eget sätt.

I'm making big mistakes..

Tacksägelsedagen

Jag antar att jag borde vara tacksam över något. I själva verket finns det mer för mig att inte vara än att vara tacksam för. Däremot är jag väldigt tacksam för de underbara människor jag har runt omkring mig och som verkligen tycker om mig för den jag är. Trots alla mina fel och brister.

Jag är så tacksam att jag har er vid min sida när det blåser upp till storm eller jag gör mig själv illa om nätterna.

Jag är tacksam.

Accidental babies

Det är såhär det är..



Well I held you like a lover
Happy hands and your elbow in the appropriate place

And we ignored our others, happy plans
For that delicate look upon your face

Our bodies moved and hardened
Hurting parts of your garden
With no room for a pardon
In a place where no one knows what we have done

Do you come
Together ever with him?
And is he dark enough?
Enough to see your light?
And do you brush your teeth before you kiss?
Do you miss my smell?
And is he bold enough to take you on?
Do you feel like you belong?
And does he drive you wild?
Or just mildly free?
What about me?

Well you held me like a lover
Sweaty hands
And my foot in the appropriate place

And we use cushions to cover
Happy glands
In the mild issue of our disgrace

Our minds pressed and guarded
While our flesh disregarded
The lack of space for the light-hearted
In the boom that beats our drum

Well I know I make you cry
And I know sometimes you wanna die
But do you really feel alive without me?
If so, be free
If not, leave him for me
Before one of us has accidental babies
For we are in love

Do you come
Together ever with him?
Is he dark enough?
Enough to see your light?
Do you brush your teeth before you kiss?
Do you miss my smell?
And is he bold enough to take you on?
Do you feel like you belong?
And does he drive you wild?
Or just mildly free?

What about me?
What about me?

I don't need to be fixed

Ok, jag förstår att du inte kände att du orkade. Jag kan vara för mycket ibland. Jag har för många problem, jag är en aning för trasig. Problemet är bara att jag inte behövde bli lagad av dig. Jag behövde inte att du skulle lägga ner kraft och energi som du inte kände att du hade på att "fixa" mig. Jag behövde ditt stöd, en axel att gråta ut mot och en famn att vila i. Det var vad jag behövde. Då hade jag långsamt kunnat bli starkare och modigare. Då hade jag till slut hittat kraften att laga mig själv.

Jag antar att det var det du inte förstod. Men det gör inget. Jag förstår.

Jag är så besviken på mig själv just nu..

Saturday in hell

Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag inte får. Men ikväll är det så svårt att låta bli. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont, jag står inte ut. Du får inte tycka illa om mig för att jag inte kan hantera det på något annat sätt.

Jag vet att jag är svår och att du aldrig kommer att kunna älska mig. Det är det som gör att smärtan bli överväldigande. Jag önskar att drömmar kunde bli verklighet för då hade jag sluppit detta. Nu är det inte så och verkligheten är värdelös.

Nu ska jag gå och tillbringa lite tid under sängen med att göra mig illa och hoppas att du kan förlåta mig för att jag är så svag.

I'm the one who failed you..

I want you to give me a reason to stay. A real reason. Please give me a reason.

"Do you know what it feels like, to have your heart broken into a million pieces. Do you know what it feels like, lying in a cold and empty bed, night after night, without someone to hold your hand. Do you know how it feels to fall flat on the floor, with a pain so intense you wish you could just die. Do you know, what it feels like whan love has turn its back on you. Do you know. Do you eally, really know. Can you understand the emptiness. The tears. Can you really relate to what it feels like when happiness disappears.

I do.."

Oh please, hit me

Du sliter sönder mig inombords. Allting du någonsin sagt spelas upp i mitt huvud om och om igen. Minsta lilla ord analyseras. Varenda beröring återupprepas i mina drömmar. Så patetiskt. Så fruktansvärt löjligt och väldigt, väldigt onödigt. Jag behöver inte det också just nu. Jag behöver inte tänka mer. Jag behöver inte må sämre.

Varenda dag kämpar jag för att orka stanna kvar. Jag kämpar för att inte önska att jag nästa gång jag korsar en väg ska bli överkörd av en långtradare och dö. Jag kämpar hårdare än vad som kan anas. Jag försöker verkligen.

Ännu en natt ensam på tältsängen. Jag kan inte beskriva med ord hur värdelöst det känns.

Person

Alla människor har en person. En viktig sådan. Den människa som ska meddelas om någonting händer, man råkar ut för en olycka eller dör. Den människa som alltid finns vid ens sida, i vått och torrt. Som stöttar en när livet känns meningslöst och tomt. Som är den som saknar en om man skulle försvinna.

Vem är min person?

Vem skulle överhuvudtaget märka om jag försvann spårlöst? Vem skulle ens bry sig om jag dog? Var finns min person? Finns det någon åt mig?

Hope floats

Idag är ytterligare en sådan dag då jag mest känner för att ligga på havets botten. Låta livet sakta försvinna. Känna hur kroppen blir tyngre och lungorna fylls med vatten. Att sakta ge upp och känna hur man äntligen slipper den molnande värken inombords.

Det sägs att efter regn kommer solsken. Jag vet att det bara är en lögn. I mitt liv skiner inte solen längre. Det är bara grått och deprimerande. Som en oljemålning av ett stormigt hav.

I was yours to hold - but you threw me away

Det senaste året har ingenting blivit som jag hade tänkt mig. Jag levde i ett förhållande där ingen av oss var särskilt lyckliga. I själva verket gick vi bara och trampade på varandra. Gjorde varandra illa i jakten på den enskilda lyckan. När jag äntligen tog mod till mig att gå därifrån trodde jag verkligen att jag hade hittat någon som kunde få mig att må bra igen. Någon som gjorde mig glad och fick mig att tänka på annat när jag mådde som sämst. Egentligen är det väl tack vare honom som jag tog mig i kragen och började leva igen. Jag trodde att jag betydde något för någon igen. Men ack som jag bedrog mig. Smärtan i att känna att man inte är bra nog och att man inte duger eller räcker till kan få den starkaste att bryta ihop i sina beståndsdelar.

När man väl har börjat lita på sin förmåga att orka ta sig an livet igen och man än en gång bryts ner, då är det svårt att finna kraft att lita på någon igen. Trots att det egentligen inte är någons fel, man kan ju inte hjälpa vad ens hjärta känner, vill man hata den andra för att ha orsakat en så fruktansvärt mycket smärta. Men man kan inte. Det är ju ingens fel. Ingen är skyldig till den andras olycka.

Även om man hade fått en ursäkt hade det inte hjälpt. Ett krossat hjärta läks inte av; Förlåt. Lidandet mildras inte av; Jag kommer alltid att vara din vän. Smärtan försvinner inte. Aldrig någonsin.

Någon gång i framtiden minskar smärtans styrka, men aldrig glömmer man helt ett svek.

Det är inte ditt fel och jag kommer aldrig att anklaga dig. Det var jag som var dum nog att tro på en illusion jag själv byggt upp. Jag gjorde misstaget att tro att lyckan kommer enkelt.

Jag är ett misslyckat vrak och jag har mig själv att skylla.

Jag återkommer till livet när jag orkar ta tag i sorgen igen, tills vidare tänker jag parkera mig själv i sängen och låta tårarna rinna fritt. Glömma bort den verklighet jag lever i och som gör så ont. Som är så ensam.

Att låta någon uppta mina innersta känslor kommer jag aldrig att tillåta igen. Kärlek är ett avslutat kapitel för mig.

Looking for my knight in shining whatever..

Lågvattenmärke

Jag är ingen god dotter. Jag är i själva verket en väldigt hemsk sådan. Delar ut besvikelser som om vore dom trumfkort. Jag förtjänar inte de underbara människor jag har runt omkring mig när jag bara begår fatala misstag hela tiden. Det är inte rätt mot dom. Det är inte rätt mot någon.

The dark envy

Jag är svartsjuk, och jag hatar det. Det är den värsta känslan som finns och jag vill bara skaka av mig den som en hund efter ett bad. Men det går inte. Känslan klamrar sig fast som en blöt filt över mitt hjärta och gör det svårt att andas.

Jag vet, jag borde skämmas, men Gud, jag vill verkligen också ha dom där skorna..

Heartbroken?

Man vill alltid ha den man inte kan få, nå, that's the way of life. Det kommer att hända mer än en gång och det gör lika jävla ont varje gång det sker, så det är lika bra att man ser till att vänja sig. Det är bara att ta sig i kragen, sluta gråta över spilld mjölk och plocka upp skärvorna efter det brustna hjärtat och fortsätta framåt. Man har inget val helt enkelt.

Vart var det nu jag hörde hemma nu igen?

Kära vän

Herregud gumman, vakna upp. Att ge mig nålstick där det svider mest hjälper inte ett dugg. Du kallar mig hård och okänslig, så är det inte. Jag är bara härdad. Jag är inte heller så negativ som du vill ha det till, det kallas att vara realist. Det är dags att du öppnar dina ljusblå och verkligen ser världen för vad den är. Din alternativa verklighet har inte ett dugg med sanningen att göra. Det är nog dags för dig att växa upp och ta ett steg bort från din överdrivet beskyddande omgivning och lära dig ett och annat om livet.

Förlåt, men det är ju så det är.

Ett kilo lättare - eleven to go..

Jag kan inte förändra någonting

Gör inte misstaget att fästa dig vid mig. Det är inte lönt. Du gör dig själv en otjänst och drar på dig onödig sorg. Du förstår, jag har inte tänkt stanna kvar här mycket längre. Verkligheten är för tung för mig att hantera. Jag vill inte vara den som sviker, ty sviken har jag blivit alldeles för många gånger, därför varken kan eller tänker jag ge dig några löften. Du gör bäst i att glömma mig redan nu. Ju mindre plats jag tar i ditt liv, desto mindre blir tomrummet när jag lämnar dig.

Se detta som ett tecken på min styrka och inte som en svaghet, ty jag är modig nog att lämna det jag inte vara med om längre. Jag är redo att ta steget bort från det som gör så ont, det som kväver hela mitt inre väsen.

Jag kommer aldrig att bli nöjd och jag kommer aldrig att få ro, så vad är meningen med att kämpa, jag kan ju inte leva mitt liv för någon annans skull.

Jag tänker inte längre fästa mig vid någon, det ligger nämligen i människans natur att svika förr eller senare. Jag gör mig själv och mina nära en tjänst. Ni ska inte behöva straffas för att jag inte kan vara den ni önskar att jag vore. Jag gör lidandet kort och jag förebygger alla mina misslyckande.

Jag låter människor starkare än mig ta min plats.

Nya äventyr väntar, I can't wait!

Jag måste läka mina sår. Är det så? Måste jag komma över och gå vidare från allt det svåra? Måste jag glömma och förlåta? Tänk om jag inte kan.

Konståkning

Jag ska börja måla. För att få ut alla tankar och frustrationer inombords. Jag tänkte mig något i stil med två svarta streck och en röd prick, det illustrerar verkligen det som finns inuti mig. Jag kanske borde ge det ett försök.

Glädjebesked

Fick ett sms nyss:

"Hmm.. Fy för "normalt" folk, med ica-kassar fyllda av potatissallad, kassler, brustna drömmar, och blek framtid.. I sina vita tubsockor, fyllda av missnöje och avundsjuka, stirrar de med livlös, matt, men dömande blick på mig, för.. Jag "ser ju inte olycklig ut!" "Vilken kuf!" Måhända passar jag inte in, men det leende du lämnat kvar på mina läppar, den dimmigt drömmande blicken, den puls som får deras att invänta sin dödsförklaring, doften av dig över hela mig, ett hån då stanken av avsaknad kärlek inte längre är den enda lukt som fyller kupén.. De har rätt.. Jag passar inte in! Jag har inte förlorat allt.. Jag är på god väg att ha allt, allt de önskar sig!"

Det gör mig så lycklig..

Fan också. Det ville jag inte höra.

Jag lovade dig ingenting vackert.
Ingenting jag inte är.
Jag stryker pärlor av svett från din panna.
Du fylls av allt du inte kan hantera,
ge det till mig.
Lid inte i tysthet, ensamhet.
Låt mig få vara dig nära.
Alltid.

Har lyckats bli av med två kilo, det känns underbart.

What happend with all those dreams?

Det känns lite förvirrat idag. Jag vet inte riktigt vad det är som snurrar i huvudet och jag orkar inte sätta mig ner och analysera det. Jag är trött på att tänka en massa. Jag vill bara slappna av och flyta med ett tag. Slippa tänka på sånt som gör så fruktansvärt ont.

Hade någon frågat mig för ett par år sedan om jag trodde att det var så här jag skulle leva mitt liv hade jag skrattat dom rakt upp i ansiktet. Aldrig trodde jag att det skulle bli såhär av alla mina högtflygande framtidsplaner. Platt fall. Jag trodde att jag skulle sitta där i förortsidyllen med mina 2,1 barn, volvo och en lurvig liten hund. Nu sitter jag själv i en tvåa i byns skabbigaste kvarter och längtar bort. Efter något annat.

Det är så komplicerat allt..

Hela min kropp kliar som om vore den full av myror. Kan knappt sitta still.

Ångest

Imorgon ska jag till Farbror Barbro och redovisa för vad jag har ätit sen i torsdags och för att väga mig. Hjälp! Jag har säkert gått upp massor. Jag vill inte!

Jag vill vila vid din sida hela natten..

Innan mörkret faller

Vissa kvällar känns allt så jevla bra. I kväll är det så. Trots ett litet misslyckande at the cookiedisk känner jag att jag har klarat av dagen utan några större övertramp mot dieten jag tvingat mig själv till.

Har varit hemma hos min wingman och socialiserat lite. Trolle fick ett grisöra och jag mådde bra. Underbar söndag. Lite mys framför tv:n nu och allt hade varit fuckin' komplett. Nåja, man kan inte få allt.

Viktighet

Idag går det bra. Än så länge i alla fall. I morgon är det vägning. Jag bävar. Jag hoppas så att jag har lyckats gå ner, men innerst inne tvivlar jag på det. Det känns inte så. Jag måste kämpa hårdare. Hårdare. Det ska ju gå, det har ju gått förut. Jag klarade det en gång och denna gången ska det gå ännu bättre. Jag ska klara det.

Will I ever let it out?

Idag känns det tomt inombords. Som om det fattas en stor bit av någonting viktigt. Jag försöker komma på vad det kan vara, men jag finner inget svar. Jag tror att jag vet, men jag vill inte tänka tanken till slut. Jag vill inte riktigt låta mig själv inse vad det är som fattas, vad det är som gör mig så ont.

Mycket beror på ångest och ensamhet, men det finns det ju inte så mycket att göra någonting åt. Så länge livet är såhär kan jag inte bli nöjd och finna någon ro. Det är för mycket som har satts i rullning. För mycket skrämmande.

Killar och mat gör mig så frustrerad. Det är celibat som gäller nu. Fan..

Mitt omdömme sviktar. Vem är jag och var tar du vid? Mina drömmar grumlas av tårar. Blåmärket på min höft ömmar. Sprutan i mitt armveck är bara en illusion, vad tror ni egentligen om mig? Allting är avigt och räta är skevt. Ett minne av lycka suddas ut i dimman. Ligger på soffan och livet rinner ifrån mig. Jag behöver dig nära.

Walking, walking

Idag har jag ätit på tok för mycket igen. Ångesten ringlar sig i min kropp och det känns som om jag har myror i benen. Bort. Det måste bort. Har varit ute och gått med hunden konstant känns det som, men jag måste. Jag måste straffa mig själv. Jag är inte värd någonting annat. Jag måste gå ner i vikt annars kommer jag aldrig att duga i mina ögon och inte i alle er andras heller.

Att väga flera ton

Det är med blandade känslor jag stirrar på vågen. Ska jag våga eller jag ska låta mig själv få behålla förnuftet en stund till? Jag hoppas att jag till måndag då det är vägning igen i alla fall har lyckats gå ner två kilo, jag blir ledsen om det inte är så. Väldigt ledsen. Fan, måste det här med vikten vara så jävla svårt?

Snart dags för en promenad. Synd bara att det regnar och blåser så in i helvete.

Vitt och svart och grått

Ibland känns det som om jag bara måste sätta mig ner och gråta. Liksom för att få ut allt det där som gör så ont. Inuti. Just nu känns det så. Kraven jag ställer på mig själv känns så tunga. Som stora sandsäckar på min rygg. Jag vill bara krypa ihop i sängen och glömma allt. Inse att jag aldrig kommer att bli nöjd. Jag kommer aldrig att kunna älska mig själv.

Men jag inser att jag måste kämpa. För att det inte ska sluta med att jag inte står ut med mig själv längre och tar livet av mig, så måste jag kämpa mot målet. 15 kg. Det måste gå.

Det går överhuvudtaget inte särskilt bra idag. Fan också. Helvetes jävla skit.

Ett litet bakslag nu till fikat. Men det får gå, jag är inte den som ger upp. Tror jag i alla fall.

Den smala vägen

Hittills i dag har det gått bra. Över förväntan faktiskt. Jag stoppar i mig minimalt och rör på mig desto mer. Kanske har jag äntligen hittat formen. Jag har tre till sex månader på mig att gå ner femton kilo. Det bara måste gå. Jag klarar inte av att fortsätta annars.

Jag har massor av slitande framför mig och jag måste hålla mig stark. Det handlar om att överleva.

Dags för en ny runda med vovven.

Är det konstigt att jag äcklas av mig själv så som jag har börjat stoppa i mig på nytt. Det är slut på det nu. Ingen mer mat, bara motion. Detta är ju rent vidrigt.

Just nu känner jag en sådan enorm tomhet. Jag är så vilsen. Vad ska jag ta mig till nu?

Mot en säker död

Offrar jag mitt liv för skönheten? Är det det jag gör nu när jag medvetet låter all hjälp sjunka? Jag vet vad jag ger mig in på, det måste jag ju göra. Det återstår om jag kan överleva detta slaget. Jag sätter mina pengar på att jag inte gör det.

Bort, bort, bort dumma ångest..

Dyrkan

Jag får mindervärdskomplex när jag läser Alex Schulmans blogg. På riktigt. Jag vill också, men nej. När gud delade ut förmågan att blogga på ett sätt som bara kan relateras till ordet underbart, då var det Alex som fick den totala dosen. Andra, som jag då t.ex. vi får nöja oss med att krysta fram tråkiga måndagsexemplar till blogginlägg, läsa Alex blogg och drömma om att en dag kanske, men bara kanske, kunna blogga bara en hundradel så bra som han.

På rymmen

Springer runt i lägenheten och försöker packa det sista. I grå träningsbyxor, pyjamaströja och håret i en wannabe Amy Winehouse frisyr ser jag ut som något som har rymt från Sankt Lars. Snart kanske det blir sanning av det. Ha ha.

A new beginning

Ok, såhär ligger det till. Tiden har gått alldeles för fort, den har liksom sprungit ifrån mig och jag är inte redo. På långa vägar än är jag inte redo att börja kämpa för att bli frisk. Jag vet att det är själviskt. Väldigt själviskt och snudd på idiotiskt. Vem vill inte bli frisk? Jag. På måndag har tiden runnit ut och allt jag kan tänka på är kalorier och viktminskningstips. Det får mig att känna mig så enormt dum. Har jag tagit platsen från någon annan tjej eller kille som faktiskt vill bli frisk? Som vill kämpa för att nå målet; en sund syn på mat och träning.

Är jag rädd för att bli frisk? Det är ju såhär jag har levt i så många år, kanske skrämmer det mig att jag måste lära mig leva på nytt.

Jag vill bara gå och lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och glömma allt. Glömma att åka dit. Jag vill inte.

Idag ser jag ut som ett skadeskjutet råddjur. That's not hot.

Facebook - vuxenlunarstorm

Är det så? Flest vänner på Facebook när man dör, vinner? Det har jag ju missat. Guess I won't be the winner this time around. Däremot vet jag att det finns en väldigt, väldigt attraktiv kille där. En som jag har legat med, det måste väl ändå ge poäng?

Teaparty

Det är fest under mitt köksbord i kväll. Alla är välkomna. På schemat står bluff med osynlig kortlek och ett par omgångar av den-som-kan-frosta-av-frysen-fortast-vinner. Valfri dresscode, dock är det inte godkänt att komma i kostym, det får andra utan kostym att känna av sina mindervärdskomplex.

Har du övergett mig, John Blund?

Du har ingen som helst rätt att döma mig, du får inte ens utrycka din åsikt högt. Du har ingen aning om vad jag har varit med om eller vad jag går igenom varenda jävla dag. Sätt dig inte på några höga hästar och moralisera. Mina demoner är mer än vad du kan ana.

Mina händer är alldeles kalla och det rycker i benen. Det här med sömnbristen håller på att ta över mig helt. Jag är irriterad och lättstött.

En fucking bitter brunett på benzo.

Jag behöver verkligen en kram just nu..

Vargatimmen

Ibland får jag en känsla av att jag borde vara försedd med en varningsskylt. Typ, detta bagage överskider maxvikten. Eller, detta gods har hanterats ovarsamt och har fått permanenta defekter. Det känns som om jag borde varna alla innan dom kommer för nära, jag vet ju hur besvikna dom kommer att bli när sanningen väl uppdagas. Jag är ett totalt vrak och inte ens det bästa superlimmet i världen kan laga mig.

Det gör ont inombords när jag tänker på hur många människor jag kommer att fästa mig vid den närmsta tiden som kommer att ge upp och fly när dom konfronteras med mitt röriga inre.

Jag har inte känt mig såhär deprimerad på ett bra tag. Luften har liksom gått ur mig och jag orkar inte tänka. Jag vill ha stöd.

Sound of music

Så fort jag hör ordet mixband känner jag för att gråta. Det är någonting med minnen till särskilda låtar som får mig alldeles tårögd. Mixband är väl iofs ganska förlegat, vem spelar band nu för tiden. Cd skivor med blandade låtar - same reaction. Jag behöver inte ens höra den där speciella låten förrän minnena forsar in över mig. Jag är lite blödig faktiskt, speciellt såhär miss i nassen.

Monsterattack

Jag har precis avlivat en oroväckande stor spindel med min sko. Smack. Jag är modig.

Hoppas bara att den inte har några systrar och bröder.

Lillördag natt (lillördag är ett töntigt ord)

Kan inte sova i natt heller. Någon gång borde jag ju trilla ihop medvetslös, eller i alla fall sovande. Funderade på kuddkrig, men det är inget kul ensam. Vill ha en kram också, men återigen är jag ensam. Jag är inte hungrig, trots att jag kanske borde äta. Har tuggat så mycket tuggummi att det känns som om käften är ur led.

Jag tror inte att jag tycker att det är fullt så kul att vara ensam längre.

Dagen D

Idag tändes min gnista igen. Det är någonting med intelektuell stimulans som brädar alla sorters sexuella lekar. Oftast blir jag dömd som svår, men du möter mig på halva vägen. Det är komplicerat.

Bunny

Det är rent för länge sedan jag tog en tripp till Lund och min Hunni. Jag vågar inte, har blivit så fet sen sist, får komplex när jag ser hennes yberslimmade, vrålsnygga och helt enkelt underbara kropp. I jämförelse ser jag ut som en påse chips, the not non-fat version. Heffaklump.

Måste verkligen köpa mig själv lite självförtroende.

Fem dagar kvar. OMFG!

Snöstorm

Det är förjävla in i helvete kallt ute. Vill inte.

And onsday it is

Uppe med tuppen med mina mått mätt. Håret är nästan kammat och snart ska mössan på. Mössa i september, det är inte klokt. Daniel kommer hit och leker med mig idag. Hela dagen. Gissa om jag är lycklig. Känner mig nästan som ett barn på julafton, eller vem tror jag att jag lurar, jag känner mig som mig själv på julafton.

Ut i kylan, örk..

Måndag

Måndag närmar sig med stormsteg. Jag kan inte hjälpa det men jag är rädd. Det som har legat så långt fram i tiden är nästan här. Hur kommer det att gå. Tankarna och funderingarna är många. Shit, vilken mes jag är. Ryck upp dig eller fall i backen.

Ambivalens

Det är tvära kast. Jag är förvirrad. Det var längesedan jag lät någon komma riktigt nära inpå. Är det dags nu? Dags att sänka garden och låta någon förstå vem jag verkligen är? Kanske om jag låter dig veta försvinner du. Jag kan inte riskera det. Du vill inte veta vem jag verkligen är.

Jag orkar inte. Åt helvete med allt.

Längtan

Jag vill ha dig hos mig nu, nära. Men du har aldrig tid. Du hör inte av dig längre. Det känns tomt. Jag saknar att sova på din arm.

Apelsin stavas inte med två p.

Krossade drömmar. Varit med om det någon gång? Det gör jävligt ont.

Goodnight and go

Det finns ingen som jag kan dela med mig av mina innersta tankar till. Ingen som kan hjälpa till att bringa reda i kaoset som existerar i huvudet. För hur ska någon annan kunna förstå det jag inte ens fattar själv? Ibland får jag ett sånt trängande behov av att vara själv, jag känner att knuten liksom är på väg att lösas upp en aning, men sen vänder det igen. Ibland blir jag rädd. Tänk om alla dom där tankarna släpps lösa, hur ska jag hantera så mycket sorg, ilska, vrede, ångest, ensamhet och ånger på en och samma gång? Det kommer ju aldrig att gå. Jag vill inte att någon annan ska veta hur jag våndas. Hur dåligt jag mår. Men det är oundvikligt.

I natt är en sådan där komplicerad tidsperiod. Jag mår dåligt, men jag vet inte riktigt varför. Jag kan inte gå och lägga mig för i mardrömmarna blir jag jagad av okända faror. Det gör mig rädd. Jag är rädd för att bli jagad. Kanske för att mina känslor jagar mig och pockar på min uppmärksamhet. Men det spelar ju ingen roll för när jag väl försöker så drar dom sig undan igen.

Det känns tryggt i mörkret. När jag var liten var jag mörkrädd, nu välkomnar jag mörkret. Utan ljus är det ingen som kan se alla tårarna jag fäller. fast i natt fäller jag inga tårar. Jag kan inte. Det känns som om jag borde, men det går helt enkelt inte.

Det kommer att bli bättre någon gång, jag vet det. Det är bara så kämpigt just nu. Idag, imorgon. Jag vill ju veta när det blir bättre. Jag vill veta vart målet finns, för kanske känns inte sträckan så lång att gå då.

Så nära får ingen komma

Du balanserar på fel sida av fältet. Vinden blåser för starkt. Du ser inte, men jag vet. Det finns inte en chans för oss. Jag är inte redo. Jag vill hålla distansen. Avståndet är viktigt. Inte för nära, bara sådär lite lagom. Ingen får rasera mina murar.

Min fortune cookie gav följande råd; don't be afraid to commit. Släng dig i väggen. Jag tänker inte committa inom någon nära stundande framtid. Jag är inte rädd heller för den delen. Ha, jag rädd! För vadå? Jag har inga intimacy issues. Jag vill bara inte, ja jag vill bara inte. Så enkelt är det.

I need woohoos!

Vilka kläder imorgon? Dagens (nattens) i-lands problem.

Put your Grrr-face on

One-two-three

Kaoset växer, ångesten gror. Detta funkar inte. Panik. Pull yourself together. Det kryper och krälar som äckliga maskar efter regnet. Jag kan inte. Kan INTE. Jag orkar inte. Jag är så svag. Så ynklig. Patetisk. Herregud, (inte för att jag tror på dig, but still). Blåmärken. Rivsår. Skärsår. Skrapsår. Sår.

Jag överlever detta också.

Sorry

Vague sound of rain

pierces through my song again

but I get distracted by the way his toes move when he plays

so I let it burn

I just poured my heart out

there's bits of it on the floor

And I take what's left of it and rinse it under cold water

And call him up for more

And I say baby, yes I feel stupid to call you, but I'm lonely

And I don't think you meant it when you said you couldn't love me

And I thought maybe if I kissed the way you do, you'd feel it too

He said I'm sorry

so sorry

I'm sorry

so sorry

He grabs my wrists

as my fingers turn into angry fists

and I wisper why can't you love me, I'll change for you

I'll play the part

Du saknar mig inte ens, så viktig var jag för dig.

Asshole.

Queen of diets

Ingen mat nu på en vecka. Dieten är stenhård. Jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig igenom veckan, men det måste gå. Det bara måste. Vågen ska slängas ner i källaren men jag känner ju ändå hur tung och otymplig jag är. Jag måste klara detta. För min egen skull. Hey, tiden då jag kommer att älska mig själv är nära, så vad gör det om jag svälter mig en vecka? Yr och dimmig är jag ju för jämnan ändå. Svimmar gör jag fast jag äter.

Vatten och luft, och en aning fågelsång.

Jag bloggar mycket idag. Jag vet. Bara en massa svammel. Knasboll.

Växa upp?

Jag samlar vuxenpoäng. Det går inte bra. Jag har ingen sommarstuga och något pensionssparande kan man inte se röken av. Hur vuxen är jag då? Inte alls? Men lite vuxen måste jag väl ändå vara. Fast jag har ingen man, inga barn, ingen villa-volvo-vovve. Jag har för fuck sake inte ens en katt.

Krukväxter har jag däremot.

Och dom lever.

That's vuxenpoäng!

I miss you love

Jag vill så gärna skriva positiva saker. Glada saker. Trevliga tankar. Men det går bara inte. Inte än i varje fall. Orden som formas i huvudet och sedan kommer på pränt är inte positiva och glada. Dom är nedstämda. Ledsna och deprimerade. Som om en liten, liten gubbe sitter i mitt huvud och gråter och tänker en massa sorgliga saker. Eller en gumma kanske det är. Kanske en liten ängel rent ut av.

Mina drömmar gör ont. Jag vill inte tänka på dom. Jag vill så mycket, men det finns så lite tid. Så lite tid. Jag hinner inte.

Jag måste få utlopp för alla dessa instängda känslor. Jag är som en vulkan nära ett utbrott. Kom inte nära, det finns en viss risk för brännskador och andra sår. Och kom inte nära och försök göra mig illa. Jag har en rustning ingen ser. Aldrig kan ni skada mig igen.

Caution, do not slip on tearwet floor

Jag måste gråta, jo jag måste. Det bubblar över inombords och hela kroppen skakas i snyftningar som inte riktigt kommer ut. Jag är inte riktigt klar över exakt vad det är som gör mig så ledsen ikväll. Det kan vara press, maten, kroppen eller helt enkelt allt i en himla salig röra. Ska tvinga mig själv till sträng diet nu fram till Lund. Det måste gå. Vi ska bli vackrast. Smalast. Lyckligast.

Då slipper jag gråta mer.

Matvägran

Jag mår illa, jag svettas och hela kroppen gör uppror. Jag vill inte! Jag är rädd. Jag klarar inte kampen ensam.

Definitivt - the ending

Månader har gått och jag vet att valet var det rätta. För oss båda. Vi gjorde varandra så illa i jakten på den idealiska kärleken. Fortfarande ibland ligger jag vaken om nätterna och tänker på dig. Gråter. Men jag vet att det var rätt. Det var rätt.

Jag hoppas att du är lycklig. Jag är det inte, men jag vet att det kommer. Om jag bara håller ut lite till kommer lyckan till mig också. Jag önskar att du kunde få fortsätta vara min bäste vän, men jag vet att det inte går och jag vet varför.

Så slutgiltligt att gå ifrån varandra efter så lång tid. Så ensamt att inte ha någon att prata med om nätterna. Så tomt att inte höra dina andetag.

Jag vet att du inte älskar mig längre, jag älskar inte dig. Ändå älskar vi varandra men inte på samma sätt och det är så det ska vara. Det är nu allt är rätt. Vi ska vara lyckliga på olika håll. Du var mitt allt. Så se till att bli lycklig. Jag vill att du ska vara väldigt lycklig.


Men du, jag saknar dig..