Fika panik

Ska träffa en gammal väninna idag och ta en fika. Det river upp mig inombords. Visst ska det bli kul, men vi har inte träffats på länge och tankarna snurrar i huvudet. Kommer hon också att se hur mycket jag har gått upp? Kommer hon att tycka att jag är lika misslyckad som jag själv tycker. Hon har jobb, hus och kille, jag är sjukskriven med noll framtidsplaner. Jag är inte avundsjuk, jag är glad att hon har hittat sin plats i livet och att hon är lycklig. Det här är den stora anledningen till att jag håller mig borta från alla jag gick i skolan med. Nej, det var en lögn, jag håller mig borta för att det inte finns någon som jag känner att jag saknar att umgås med. Förutom tjejen jag ska sörpla latte med idag. Men det känns som om alla andra har lyckats och det bara är jag som har gått ner mig till axlarna i den äckliga kvicksanden som kallas ångest och kroppsfixerning.

Det värsta är när man har behövt dra hela historien och dom sedan frågar vad jag tänker göra "sen". För mig finns inget "sen", kampen med att hålla modet upp över "just nu" är fullt tillräcklig för att jag inte ska orka någonting annat.

Detta är en grym värld för de svaga.

Rehab - Please take me in

Jag mår inte alls bra inombords idag. Rent för mycket tankar snurrar runt kring måndag och det ena hemska senariot efter det andra spelas upp på bioduken i huvudet. Allting är så skrämmande. Den långa väntan har lett till det här och då vill jag ju verkligen tro att det ska vara en stor hjälp för mig på min väg att faktiskt bli frisk. Men jag är så rädd. Jag är rädd att dom inte kan hjälpa mig, för att mina tankar är för "friska" mot deras kriterier, att vikten ska vara fel eller att dom kanske tycker att jag har börjat försöka ta tag i det hela så bra själv att dom inte känner att dom har något mer att hjälpa mig med. Vad gör jag då? Mamma säger alltid att man inte ska måla fan på väggen, men jag är livrädd och då gör jag så.

Jag rör rent för lite på mig just nu för att jag ska kunna hålla formen och gå ner i vikt och ändå äta som jag gör, (det mesta jag äter ligger inom rimliga gränser, men ibland måste man få unna sig något utan skuldkänslor) (bullshit, det ger mig fruktansvärda skuldkänslor varje gång jag unnar mig något, det är då jag känner mig extra vidrig.) fast egentligen känner jag att jag äter för mycket oavsett om det handlar om ett äpple eller om en portion av vad som son nu vankas till kvällsmat. Att dra ner på maten borde funka, men just nu är jag så nedslagen i allt mitt tvivlande på mig själv, vilket tyvärr ökar matintaget en aning och alla uteblivande träningsresultat hjälper ju inte direkt till. Jag vill bara vara, snygg, smal och ändå någon gång bli frisk från mina jobbiga tankar.

Jag drömmer mardrömmar om nätterna som jag inte berättar för vare sig familjen eller vanerna. Jag ser mig själv på avdelningen tjock som en kossa, vaggande fram i korriodorerna bland alla dessa späda vackra människor. Jag vill ju vara dom. Jag vill vara lika vacker som dom är. Tårarna bränner i ögonen när jag tänker på allt det här, för jag känner mig så misslyckad. Om jag efter bedömningen får möjligheten att komma tillbaka, hoppas jag att det dröjer lite mellan gångerna. För även om jag vill vara frisk (jag tänker inte låta den här sjukdommen kontrollera mitt liv längre) så vill jag ju vara smal och vacker och det innebär en massa hård tränging enstrikt diet som måste följas. Framförallt i mina egna ögon vill jag vara vacker. Vara värd någonting.

Jag vill klara av att visa mig på stranden i bikini och vara nöjd och stolt över min kropp och efter en dag i den varma solen vill jag kunna gå ut med vännerna och äta och dricka gott, kanske t.o.m ta en glass lite senare på kvällen utan att få den här bedrövliga, svarta ångesten hängande över mig. Jag vill kunna gå ut en kväll och känna mig vacker och självsäker, känna det som om hela livet ligger framför mina fötter. Jag vill orka få framtidsvisioner igen. Jag vill ha mitt liv tillbaka och jag vill bli redo att utnyttja det till max.

Hela jag känns som en tunna på ben. Vidrigt.

Simon och Tomas?

Efter att jag kommer hem från Lund tänkte jag fixa till lite i lägenheten. Som den är nu är den bara för tråkig och jag trivs inte där alls, problemet är bara att jag har sådan beslutsångest. Jag kan inte bestämma mig för något. Chansen att hitta en mindre lägenhet får jag nästan lägga på hyllan, det är ju näst intill omöjligt med den bostadsbrist som råder nu.

Lägenheten är i grund och botten en riktig pärla, men att inreda efter tidningar och inte efter sin egen känsla blir bara fel i längden. Den ser stel och tråkig ut, inte alls som "jag".

Jag saknar känslan av ro som man får när man befinner sig i något som är ens eget. Jag saknar att vara själv och må bra i det. Det är mycket därför som det krävs lite nya tag i lägenheten, något som kan "sudda" ut alla dåliga minnen.

Ibland känner jag mig lite kluven, för det känns inte "hemma". "Hemma" är en plats som man älskar och känner sig trygg på. Något som känns mjukt och ombonat. Mysigt.

Jag har funderat lite på att ta bort skrivbordet i vardagsrummet, har ju inget behov av det nu längre när jag har datorn i knät. Problemet är vad jag ska ha där istället. Något som kunde varit kul är att hitta ett annat skrivbord och låta symaskinen stå framme igen. Kanske hade det kunnat locka tillbaka kreativiteten. En liten morot och kanske hade det gamla jaget kommit fram och velat leka igen.

När lägenheten känns "hemma" igen kanske känslan av ensamhet försvinner igen, annars får jag väl ta och skaffa en katt eller nåt. Början på min egen lilla familj.

Upp och ner och rakt åt vänster

Jag är uttråkad, illamående och rastlös. En helt underbar kombination. Ibland undrar jag när jag ska sluta gnälla, ta mig i kragen och komma på fötter igen. Jag vet att det är fler än jag som undrar. Men det är inte så lätt. Jag har glömt bort hur det är att leva och få förstår att jag faktiskt är sjuk. Jag kan förstå dom, det ser ju inte direkt ut som om jag lider av ätstörningar. Men hur friskt är mitt beteende? Hur friska är mina tankar? Jag orkar inte ens älta allt om och om igen. Jag ställer mig på steppern och plågar mina stackars knän lite till istället. Lite smärta har ju ingen dött av, right?

En vecka kvar

Då var det slut med mat för min del. Jag måste kämpa stenhårt nu sista veckan. Jag har låtit mig förfalla helt och det känns fruktansvärt. Jag vill ju faktiskt inte se ut såhär. Jag lider.

Jag kan inte förstå hur jag har kunnat låta det gå såhär långt. Jag har tappat själv kontrollen helt. Det är vidrigt. Jag känner hur fettet hänger som parasiter på mina ben. Jag äcklas över mig själv.

Även idag har jag lyckats plåga mig igenom tre timmar på steppern, men gud vad trött jag är nu.

Tre timmar! Men det var väl fan också att jag ska äta så jävla mycket.

Ett pass till, sedan har jag stått på steppern tre timmar idag. Känner mig nästan nöjd.

Bugger off!

Jag hatar vågar och jag tycker fruktansvärt illa om speglar. Det är bara elaka människors verktyg för att trycka ner vår självkänsla i skorna. Jag hatar kläderna i garderoben som får mig att se ut som en korv och dagar som är som denna då jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig och värdelös. Det är så jävla jobbigt att stå på steppern timme in och timme ut varje dag och inte ens se tillstymmelse till resultat. Jag orkar inte mer, jag går i ide nu, ni kan väcka mig när jag har sovit bort 10 kilo, då kan jag börja leva igen.

You will fall for - the bad boy. Out of the seven deadly sins, you are - lust. Jag vet att det är på skoj, att det inte ska tas på allvar, men det blir alltid snarlika resultat på alla tester. Är det sån jag är?

Mina knän tycker verkligen inte om mina timmar på steppern varje dag. Det gör riktigt, riktigt ont, men jag kan inte trappa ner. Det är omöjligt.

Har stått på steppern en och en halv timme idag, bara ett pass kvar, sen kan jag känna mig nöjd och belåten. Kanske.

Fick bara behålla lite av kvällsmaten, tyvärr får det mig att känna mig lite nöjd.

Började dagen med att gå ut och röka, men jag hann inte röka klart förrän jag fick springa in och göra mig av med en massa galla. Sen försökte jag äta frukost, men också den kom upp. Skulle egentligen till sjukgymnasten idag, men det känns inte som en bra idé när jag mår såhär. Varför mår jag såhär? Egentligen vill jag inget hellre än att ställa mig på steppern och kicka igång lite härliga endorfiner, men jag är så yr och hängig. Varför går ingenting som jag vill?

Just nu önskar jag förtvivlat att det inte bara var vatten i flaskan. Jag önskar innerligt att jag aldrig hade lagt av med skiten. Jag önskar.. Jag önskar att jag bara fick försvinna in i det där luddiga, sköna, där jag inte behöver vara någon, där jag inte behöver prestera någonting, inte ens inför mig själv. Jag önskar att jag bara fick försvinna. Bort.

I think, therefore I am?

Jag har tusen tankar som virvlar runt i huvudet just nu och allt jag vill är att blunda och få dom att försvinna. Varenda en. Jag orkar inte med det just nu. Jag måste få vila lite. Slippa undan allt det onda. Bara en liten stund.

Det är en sådan tårdrypande period nu igen. Jag lägger så många krav på mig själv och det är så tungt att bära.

Denna gången kan jag inte bara vända mig och somna om. Denna gången är det så mycket jag måste inse, så mycket som jag måste försöka hantera. Jag kan inte vända verkligheten ryggen, för den hittar mig, gång på gång.

Trash

Är det bara i mina egna ögon som jag är totalt värdelös, eller ser ni andra också det? Ser ni alla brister och fel, dom som jag har försökt dölja så länge? Krackelerar allt som alldeles för många lager smink? Idag har alldeles för många inlägg hamnat i papperskorgen. Det jag skriver duger inte. Det är inte smart, vitsigt eller bra nog. Det är helt enkelt bara jävligt värdelöst.

Everywhere

Turn it inside out so I can see
The part of you thats drifting over me
'Cause when I look you're never there
But when I sleep you're everywhere
You're everywhere

Tell me how I got this far
Tell me why you're here and who you are
'Cause everytime I look you're never there
And everytime I sleep you're always there

'Cause you're everywhere to me
And when I close my eyes it's you I see
You're everything I know that makes me believe
I'm not alone

Recognize the way you make me feel
It's hard to think that you might not be real
I sense that now, the water's getting deep
I try to wash the pain away from me
Away from me

'Cause you're everywhere to me
And when I close my eyes it's you I see
You're everything I know that makes me believe
I'm not alone
I'm not alone

When I touch your hand
It's then I understand
That beauty lies within
It's now that we begin
You always light my way
There never comes a day
No matter where I go
I always feel you so

'Cause you're everywhere to me
And when I close my eyes it's you I see
You're everything I know that makes me believe
I'm not alone

You're everywhere to me
And when I catch my breath it's you I breathe
You're everything I know that makes me believe
I'm not alone

You're in everyone I see
So tell me
Do you see me?

Jag är så rastlös ikväll. Försökte titta på tv, men det fungerade inte särskilt bra. Jag har inte ro att lyssna på en hel låt åt gången och jag bara springer ut för att röka hela tiden. Kan bara tänka mig vilken mardröm det kommer att bli att försöka somna ikväll. Jag tänker för mycket och jag kan verkligen inte slappna av.

En timme på steppern. Det känns ok. Inte bra. Ok. Paniken blir värre och värre. 15 dagar kvar. Det är inte lång tid. Ibland kommer ångesten över mig och det känns som om jag inte kan tillåta mig själv att andas längre. Det gör ont.

Jag har problem med hela den här "bli frisk" biten. Jag börjar tvivla på att det verkligen är vad jag vill. Fast så får jag väl inte säga? Fan, detta är inte alls lätt. Inte alls.

These months ahead

Det senaste året har jag förlorat så många av mina vänner. Sjukdomen har fått dom att försvinna. Så vad händer nu då. Vad händer denna gången? Jag ska läggas in för bedömning igen och sen är frågan hur jag ska komma att behandlas på rätt sätt. Inlagd 3-8 månader? Så när jag kommer tillbaka hem, vad händer då Finns mina vänner kvar eller har dom dragit vidare på nya äventyr. Jag förstår ju att man inte kan dra med sig en sjuk tjej utan pengar. Jag är så orolig att det inte ska finnas någon kvar för mig när jag kommer ut och ska påbörja den riktiga kampen. Kommer jag då att stå alldeles ensam?

Just nu känns det som om jag kommer att må fruktansvärt dåligt när jag kommer ut därifrån. Tillbringat en massa tid där och har blivit tjock, det är inte dom bästa förutsättningarna för hur jag ska hålla koll på och få en sund inställning till maten och träning. Det behöver jag ju hjälp och stöd med. Det kommer att bli en tuff tid, för mig, min familj och mina vänner, om det finns några kvar?



Det finns en sak som retar mig när det gäller andra människors syn på ätstörningar. Man kan vara väldigt, väldigt sjuk och ändå inte riskera att dö av undevikt. Tankarna och all kontrollen över maten och träningen sitter i huvudet. Så bara för att jag ser ut som en fet kossa innebär det inte att jag inte är sjuk. Även om också jag ser det så ibland. Dom som ska veta sånt här säger att jag kan rasa samman vilken minut som helst eftersom jag pressar min kropp så hårt på så lite näring. Well, inte mig emot. Jag vill ju vara smal.

Panik

Har gått ner ett och ett halvt kilo och jag kan inte fatta det. Jag känner mig ju som en ballong. Har fått tid för bedömningsvecka i Lund nu igen. Den 25 februari. Det är snart. Jag vill inte. Jag skulle ju hinna bli smal till dess. Nu finns det inte en chans.

Orkar inte, jag blir så trött på allt.

Dom säger att jag ska bli frisk. Att jag måste bli det. Att jag har så mycket potential och så mycket jag måste göra. Men ibland tvivlar jag. Ganska ofta. Man måste inse när det är dags att ge upp och det är inte alltid det lättaste. Hur kan jag egentligen påstå att jag vill bli frisk när allt jag tänker på är att bli smal. Kämpar jag tillräckligt då?

I'm going crazy
A little at a time
And everything I wanted
Is now driving me away
I woke this morning
To the sound of beating hearts
Mine is full of questions
And it's tearing yours apart...

Strong enough?

Idag skulle bli en bra dag. Jag hade lovat mig själv det. Det blev inte riktigt så. Jag ställde in promenaden. Varför? Jag vet inte. Nu ångrar jag mig. Men jag hinner inte dit och hem igen innan det blir mörkt. Jag har ätit för mycket och rört mig för lite. Det är det viktigaste just nu. Det är det enda som räknas. Jag måste straffa mig själv för mina misstag.

Vem vet hur länge det dröjer tills jag får kallelsen. Vem vet hur lång tid det tar innan jag måste åka dit? Jag har kanske bara några få veckor på mig att gå ner alla överflödskilo. Jag har kanske inte ens det.

Så då måste det bli ändring nu. Igen. Hur många gånger ska jag lova mig själv det? När ska jag börja hålla mina löften? Jag kanske ska börja med att hålla vad jag lovade mig själv idag. Att detta skulle bli en bra dag. Jag har väl fortfarande tid att vända kurvan? Än är det inte dags att gå och lägga sig och om jag ligger i riktigt mycket kan jag nog pressa in två timmar till på steppern.

Förbränna mer än kroppen tar upp.

Det är dags att börja kämpa på riktigt nu.

Jag varnade dig. Du sa att du skulle stanna kvar ändå. Du sa att du älskade mig, att du var min vän. Jag sa att du inte skulle orka. Vem av oss hade fel?

Har slarvat med mina tabletter idag. Det märks. Jag mår inte så bra. Fan.