Oops I did it again

Det har hänt igen. Kom till jobbet, måste sys. Världens gulligaste sjuksköterska följde med mig till läkaren. Två stygn senare, utan bedövning, var jag tillbaka på jobbet igen. Jobbet var som jobbet alltid är. Kände mig en aning frånvarande och det kändes fel, men jag hoppas och tror att ingen tog illa upp. Att ingen märkte det.

Nu är jag arg. Fast egentligen är jag nog mest ledsen och fruktansvärt besviken. Fick order av läkaren att jag inte fick vara själv hemma och som jag förstod det skulle någon faktiskt vara hemma när jag kom hem efter jobbet. Men inte. Så nu sitter jag här själv. Ledsen och deprimerad medan ögon fylls med tårar som hotar att svämma över vilken sekund som helst. Fast jag inte vill. Jag vill inte vara svag igen. Jag vill inte förlora kontrollen. Jag vill klara mig själv, jag vill inte gråta mer. Aldrig någonsin vill jag gråta igen.

Känns bra? Nej. Gör ont inombords? Ja.

Tillbaka

Jag är tillbaka igen och skriver här igen och jag har inte ens reflekterat över det. Helt plötsligt faller det sig naturligt igen trots att jag 99 procent av tiden lämnar ut mig själv totalt. Men vet ni vad? Jag bryr mig inte ett skit. Läs om ni är intresserad. Tyck vad helst ni vill. Men låt mig ha detta. Låt mig få lov att släppa ut en del av det onda jag bär inom mig varje sekund av dagen. Ingen kan någonsin förstå hur det känns. Men dom som orkar bry sig kan i alla fall ge det ett försök. Reasten av er; det är en fri sida, om intresset inte finns så är det bara att lämna sida.

Är nog en aning irriterad idag. Märks det?

Att fylla sidor med ord

Författare? Jag? Nej. Skulle inte tro det. Vad har jag att skriva om. Men det finns någon där ute som tror att jag kan genomföra det och det finns någon som verkligen vill att jag ska försöka. Kanske borde jag ge det ett försök.

Emergency room evening

Det var inte med flit. Det var en olyckshändelse. Promise. Kniven skar för djupt. Sånt som händer. Jag slant. Det slutade inte blöda och det var både djupt och brett. Ringde en betydelsefull person som verkligen ställde upp för mig den kvällen. Körde mig raka vägen in till akyuten. Jag anmälde mig. Fick skeptiska blickar när jag försökte förklara att jag inte tänkt ta livet av mig. Fick sitta och vänta. Vänta. Vänta. Det blev min tur och med en steril kompress på armen fick jag fortsätta vänta i ett undersökningsrum tills doktorn behagade visa sig. hans kommentar fick mig att gå i taket. "Jaså, och detta gjorde du för att komma hit och visa upp det så att vi skulle tycka synd om dig, eller". Han gick ut och kom tillbaka en stund senare tillsammans med en sköterska och en bricka med nål och tråd, kompresser och lindor. "Eftersom det är du som har gjort såhär mot dig själv tänker jag minsann inte slösa någon bedövning på dig". Gubbjävel. Ett par strippar och stygn senare lades såren om av världens gulligaste sköterska och jag skickades tillbaka ut i väntrummet.

Fick prata med den urtrevliga jourpsykologen en stund också och hela tiden satt min betydelsefulla person och väntade på mig, trots att det var fredagkväll och han hellre kunde varit på någon pub och tagit en öl istället.

Aldrig har någon utanför familjen ställt upp för mig på det viset och det betyder så fruktansvärt mycket för mig att det är svårt att beskriva i ord. Tack.

För varje dag som går blir det svårare att försöka orka leva livet. Men jag försöker verkligen. Jag försöker så hårt. Det är så mycket tankar och funderingar, både från förr och nu som spökar. minnen som har blivit förträngda alldeles för länge. men hur ska jag orka ta itu med det nu?

Therapy session two

Imorgon är det dags för terapi igen. Ska iväg och shoppa lite. Egentligen är det rent självplågeri. Alldeles för starka lysrör som får en att se både blek och fet ut. För en gång skull önskar jag att jag kunde hitta något som kan få mig att känna mig fin och kanske till och med en aning sexig. Det var fruktansvärt länge sedan jag kände så. Jag vill bara känna mig fin. Så snälla håll tummarna. Hittar jag något fynd kanske ni kan få bildbevis, även om detta är så långt ifrån en modeblogg man kan komma.

Att vara totalt värdelös

Det är meningen att tabletterna ska få mig att må bra. Guess what? Jag mår värre än någonsin. Jag orkar inte, det gör så fruktansvärt ont.

Aldig någonsin ha jag hatat mig själv såhär mycket. Aldrig har jag haft så mycket kritik att ösa över mig själv. Jag vill bara göra mig illa hela tiden. Straffa mig själv. Få mig själv att verkligen inse vilken hemsk människa jag faktiskt är.

Mina vänner säger att jag kan ringa när som helst på dygnet då jag mår dåligt. men jag vill inte störa och på något plan känns det som om dom ändå inte kan förstå riktigt hur kaotiskt allting är inom mig. Jag känner mig som ett raserat korthus.

allt jag vill är att må någorlunda bra igen. Jag vill slippa hata mig själv. Slippa känna att den kropp jag tillbringar all min tid i är det vidrigaste som finns. Jag vill bara vara nöjd med mig själv. Känna att jag faktiskt får lov att tycka att jag är okej.

Men min självkänsla är nog vid det här laget så trasig att ingenting kan laga den. Det är för sent. Ingenting kan laga mig.

Fatal mistake

Hela min värld är upp och ner just nu och det var jag som vände på den, jag lovar att det måste ha varit mitt fel. Jag skadar mig själv både psykiskt och fysiskt i sökandet efter att må bra. Så nu vet ni det, jag gör mig illa. Varför? Jo det kan jag förklara. Jag hatar nämligen mig själv och har alltid gjort. Ja, jag är knäpp. Borde låsas in. Nyckeln borde kastas i närmsta sjö och aldrig mera återfinnas. Någon frivillig? Nej, jag tänkte väl det.

I dagsläget känns det som om jag aldrig kommer att må bra. Jag kommer aldrig att kunna älska den hemska spegelbilden som möter mig varje morgon. Jag kommer aldrig att kunna att tycka att min kropp är ens lite okej. Jag kommer alltid att hata mig själv. Jag kommer aldrig att kunna acceptera att jag är den jag är och då är det kört, inte sant. Jag är det mest misslyckade exemplaret människa som någonsin gått i ett par skor. Hade det inte redan varit så att jag skämdes över mig själv så borde jag verkligen göra det.

Broken, thats my middle name..

Stopp

Idag har jag äntligen kunnat gråta. Eller äntligen och äntligen, men det känns som om det var länge sedan jag kunde göra det. Det var det säkert inte. Det var säkert igår, men all min tidsuppfattning har tagit ut semester för närvarande. Det kändes skönt. Befriande. Fast nu mår jag exakt lika dåligt som jag gjorde förut. Ingenting hjälper.

Ska snart iväg till läkaren igen. Undrar om han har något viktigt att berätta, i stil med att jag håller på att förlora förståndet totalt, sorry, men det visste jag redan. Ingenting nytt. Har vetat det länge. Kanske han som är så högutbildad, tjänar en massa pengar och bor i en fin villa med sin snygga fru och sina två väluppfostrade, balanserade ungar kan berätta för mig varför jag mår dåligt. Inte? Jag anade väl det.

Känns som om ingenting spelar någon roll. Ska jobba massor denna veckan och jag känner bara hur någonting inom mig säger stopp. Jag orkar inte. Jag orkar knappt fungera så pass att jag kan ta mig från sovrummet till köket och vidare in i vardagsrummet, hur ska jag då klara av att jobba i 12 timmar? Orkar inte..

Depression

Just nu känns det som om jag helt har tappat intresset för livet och vad det har att erbjuda. Det är knappt att jag orkar skriva, fast det gör inte så mycket eftersom det mesta jag skriver just nu ändå bara är värdelöst. Kameran ligger på bordet, men jag orkar inte. Har en bok vid sängen som jag inte kan koncentrera mig på, tv:n står igång men jag orkar knappt fokusera blicken, än mindre försöka ta in informationen.

Vad jag har märkt de sista dagarna är att jag kan vara så fruktansvärt falsk. Trodde inte det om mig själv, men det verkar inte bättre. När jag pratar med någon flyter samtalet lätt, jag kan skratta då och då och jag hör till min egen förvåning hur glad jag låter. Jag ger intrycket av att må fruktansvärt bra när jag i själva verket bara vill lägga mig ner, somna och aldrig mer vakna. Aldrig någonsin.

Är det någon inbyggd försvarsmekanism som triggas igång varje gång jag pratar med någon? Är det för att jag inte vill att andra ska oroa sig för mig, eller är jag helt enkelt bara riktigt, riktigt rädd för att folk verkligen ska förstå hur dåligt jag mår?

Allting är så förvirrande. Jag har förvandlats från relativt sund till ett totalt vrak. Personen som stirrar tillbaka i spegeln är definitivt inte jag. Det är inte jag som inte längre har några kläder i garderoben som passar eftersom jag inte har varken lust eller ork att äta. Det är inte jag som har så mörka ringar under ögonen och otvättat hår, eftersom jag är rädd att jag ska svimma i duschen. Inte heller är det jag som går runt som i dvala och inte orkar ta tag i någonting.

Jag tror aldrig att jag har tyckt så här illa om mig själv någon gång förut. Har nog aldrig känt att jag har behövt straffa mig själv på det viset. För det måste ju vara det jag gör. Straffar mig själv. Uppenbarligen tvingar jag mig själv att må dåligt och jag har absolut ingen aning om varför.

Ont

Idag gör allt ont. Kan inte tänka, kan inte riktigt förstå vilka inre demoner det är som plågar mig så. Vill så gärna gråta ut allt det onda, men det går inte. Hopplöst. Önskar att jag bara kunde få det att försvinna. När jag mår såhär inträffar det idiotiska saker och jag blir rädd för mig själv.

Jag hatar att må såhär. Jag hatar att inte kunna må bra, att känna ångesten ta över hela tiden. Känna hur jag kvävs av alla tårar jag inte kan släppa fram..

Out of order

Idag är inte heller någon bra dag. Det är i själva verket en så dålig dag att jag knappt kan skriva någonting alls. Känns som om min själ håller på att krossas i små små bitar tills inget längre finns kvar. Långsamt, långsamt tror jag att jag håller på att förstöra mig själv. Jag antar att jag bara har mig själv att skylla.

Förlåt

Jag har misslyckats, jag trillade dit igen. Jag klarade inte av att låta bli, jag är inte stark nog. Det var ett misstag, jag vet, men det var inte meningen. Allt är bara så jävla jobbigt. Just nu. Ikväll.

Förlåt, det var inte meningen..

Smärta

Idag är jag så jävla ensam. Det gör ont och jag orkar inte. Jag gör verkligen inte det. Jag orkar inte mer..

Broken dreams

Det är jag som velar fram och tillbaka och inte kan bestämma mig för vad jag ska göra av mitt liv. Det är jag som inte vet vad jag vill så det är ganska ironiskt att det är jag som sitter här nu ensam med tårarna rinnande nerför kinderna. Det känns som om hela mitt innersta lider av en fruktansvärd bultande huvudvärk och det är jag själv som har satt mig i denna situationen. Denna gången finns det ingen annan att skylla på. Jag skadar mig själv om och om igen och det är en kvävande ond cirkel som jag inte klarar av att ta mig ur.

Sitter och älter gamla misstag, försöker analysera och bryta ner hela situationen i små, små partiklar för att det ska bli lättare att hantera men det hjälper inte. Det känns som om jag ska kvävas och ångesten hotar att ta över totalt trots att jag har gjort allt jag kan för att motverka den. Ingenting hjälper idag.

Idag känns det som om jag sitter och skriver på sista kapitlet i boken om mitt liv och det är en aning skrämmande. Nej inte en aning. Det gör mig livrädd. Jag håller på att tappa kontrollen helt.

Hur kunde jag förlora alla mina drömmar så? Hur blev jag så fruktansvärt trasig inombords? Hur ska jag orka ta mig ur det här med livet i behåll?

Dearest Joshua

Inatt är det bara jag och Joshua. Han ger mig ro i själen precis innan jag sluter mina ögon och drömmer om andra tider.

Bara Joshua och jag, och ett ensamt värmeljus. Hos honom finns ingen ångest, inga bittra tårar. Hos honom kan jag slappna av och känna att kanske klarar jag av att möta ännu en dag.

What if you
Could wish me away
What if you
Spoke those words today

I wonder if you'd miss me
When I'm gone
It's come to this, release me
I'll leave before the dawn

But for tonight
I'll stay here with you
Yes, for tonight
I'll lay here with you

Tänk på mig i natt, så finns det ingen oro kvar. Bara du skänker mig en tanke, finns jag här i morgon också.

Trillande tårar

Har inte skrivit något här på ett tag. Jag skulle kunna ljuga och påstå att jag har haft för mycket att göra, men det är bara fegt. Sanningen är att det har gjort alldeles för ont att försöka samla mina tankar till något som jag kunnat skriva här.

Jag försöker att vara stark, försöker att må bra. Men det är förjävla svårt. Jag vet inte om det går, om jag orkar. Allt jag har lovat, är att försöka och det löftet tänker jag hålla. Men mer än så kan jag inte göra.

Det gör ont inuti eftersom det är mig det är fel på.

Jag är fel och det gör ont.