Oändligt lidande

Jag är ensam. Jag sitter ensam i en båt på det havet som kallas självförakt. Utan åror och utan flytväst sitter jag där och kommer absolut ingenstans. Livet känns hopplöst och jag undrar om jag någonsin kommer att komma ur allt det här. Jag vill bara älska mig själv, varför ska det vara så svårt.

Tomt

Ikväll är det tomt. Tomt inuti mitt huvud. Alldeles lugnt. Som lugnet innan stormen, för i min själ pågår ett krig. Ett krig som aldrig kommer att nå en vapenvila. Kriget om att hata sin egen kropp. Att må psykiskt dåligt och bli äcklad varje gång jag går i närheten av en spegel. "Min kropp är mitt tempel" - inte för mig. Min kropp är som ett mentalsjukhus jag sitter inspärrad i, komplett med vadderade väggar och tvångströja. Det är hemskt att känna sig inlåst i den kropp man aldrig själv får välja. Därför hatar jag den. Därför straffar jag mig själv. Jag måste tvinga mig själv att lida varje vaken sekund. Det är därför jag ser ut som zebraflickan.

I'm on the loose

Jag är ute på köttmarknaden igen. Har varit det i ett par månader nu, men det har liksom inte sjunkit in ordentligt. Ikväll är jag i Lund och det ska festas gärnet. Imorgon vänta hårdträning och shopping. Mina händer darrar så mycket att det är svårt att skriva.

Ikväll ska jag spela svårflörtad. Ingen ska få tro att jag är lätt..

Later!

With deep scars

Jag skäms inte över ärren som misspryder mina armar och ben. Jag är inte stolt över vad jag har åsamkat mig själv, men jag kan heller inte skämmas över det. Varje ärr vittnar om den smärta som funnits i mig och som fortsätter plåga mig varje dag. Varje sår har varit ett sätt för mig att hantera smärtan utan att gå under. Varje ärr på min kropp har fått mig att bli lite starkare och en dag kanske jag kan sluta att skada mig på detta viset, men inte idag.

Revor i nätet

Jag tror inte alls att min depression denna gången handlar om någon sorts seperationsångest och inte heller egentligen om någon rädsla för ensamhet. Min depression handlar om att vara fast i en kropp man hatar så fruktansvärt mycket att ingen annan människa till fullo kan förstå. Det är därför jag tvingar min kropp att se ut som en mänsklig klösbräda, det finns ingen annan anledning.

Liten tar plats

Ibland känns det som om andra ser mig som gammalt skräp som man bara kan sopa under mattan och glömma bort. Det är jag faktiskt inte, jag har också känslor. Jag måste också få betyda någonting. Vara viktig i någons liv. Jag måste också få lov att ta plats. Få lov att leva.

Känslostorm

Detta är lite av det jag skrivit ner de sista veckorna. Har inte lät igenom någonting, bara skrivit, låtit orden flöda och försöka läka mig själv genom att lätta på sorgen. Ta det för vad det är, jag orkar inte sitta och analysera mina nedskrivna tankar och känslor för att någon annan ska förstå.

Antingen förstår ni, eller så gör ni inte det.

Ja, svårare än så blir det inte..

17/4

Ibland när jag vaknar på morgonen känns det som om jag måste tvinga mig själv att andas. Som om min kropp inte längre vill leva. In och ut måste jag tvinga den att andas. Långa djupa andetag. In och Ut. In. Ut. Det känns som om min kropp inte orkar fungera själv. Som om jag i verkligheten redan är död och ibland tänker jag att jag kanske skulle låta bli att tvinga mig själv att andas och bara sluta vara helt enkelt. Låter så ohyggligt skönt.

16/4

Jag sitter och dricker vin fast jag inte får. Man ska inte blanda tabletter och sprit, det vet jag väl. Men den som sa det vet inte hur jävla dåligt jag mår. Jag mår skit och jag behöver alkohol så är det bara. Jag behöver få slappna av. Sluta känna alla känslor trycka, riva, brännas så fruktansvärt. Egentligen undrar jag om det kan få mig att dö. Kan det ta livet av mig att blanda så som jag gör? Jag är inte rädd för döden, det känns befriande. För om det är så som jag tror att man bara får somna in och aldrig mer behöva känna smärta, då är det det jag vill. Verkligen. Jag funderar på att göra det ibland. Ta livet av mig. Jag vill bara inte att någon ska behöva hitta mig. Jag vill inte att någon jag tycker om ska behöva leva med det resten av livet. Varför måste jag bry mig så jävla mycket om andra. Jag borde bara tänka på mig själv och ta livet av mig. Det är vad jag borde göra.

Såren på armarna är nästan läkta. Jag har fula ärr, men såren läker. Jag håller på att närma mig ett återfall. Jag känner det i hela kroppen. Vill skära långa röda snitt över magen för att jag är så ful. Långa djupa jack över låren för att jag är så tjock, så fruktansvärt och ohyggligt fet. Jag vill märka min kropp med fler långa fula ärr, för jag är helt enkelt inte värd bättre. Jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket. Detta kan aldrig sluta bra. Snälla hjälp mig, någon.

15/4

Idag tycker jag mer illa om mig själv än jag brukar. Jag står framför spegeln och klämmer, känner och kniper om alla valkarna som finns där. Magen sväller över jeansen och någon tillstymmelse till bröst existerar inte. Jag vet att det bara är jag som ser det. Jag vet det. Men jag ser något annat och jag önskar att ni kunde förstå det. Måhända är det inte mig jag ser i spegeln, men det är på grund av hur spegel jaget ser ut som jag plågar mig själv, svälter, hetsäter, kräker. Jag kommer att plåga mig själv tills det inte finns något kvar att plåga. Tills det inte finns någonting kvar att hata.

Det börjar bli varmt ute, folk klär av sig och det är bara jag som inte springer ute i linnen och kortärmat. Det är bara jag som har fruktansvärda ärr på armarna. Ärr som jag har tvingat dit själv. Jag vill inte att folk ska se. Jag vill inte att folk ska fråga, titta, och viska. Jag skäms inte för det finns faktiskt en anledning till varför jag gör det. Det kan hända att ni inte förstår, det kan egentligen bara någon i min sits göra. Men jag orkar inte med frågorna. Jag ser blickarna på jobbet. Jag gör faktiskt det, fast ni inte tror att jag gör det. Jag vet att ni bara vill väl, men blickarna är lika svåra att hantera som frågorna. Jag vill bara försöka återgå till att vara en normal tjej. En tjej utan problem. Utan själsliga sår djupa som månkratrar.

Vissa dagar gråter jag inte. Jag bara sitter i soffan kall och stilla. Tänker på saker jag inte borde, sorgliga saker men ändå kommer inga tårar. Det är nästan dom dagarna som är värst för mig. Så mycket känslor som behöver få utlopp men bara samlas inom mig tills det jäser över och allting slår ner på mig med full kraft. Idag är en sådan dag och jag vet vad jag har att vänta.

10/4

Jag skär mig själv för att kunna älska mig själv. Ibland svälter jag för att uppnå samma mål. Ändå blir jag aldrig nöjd, jag älskar aldrig den kropp som jag ser i spegeln. Jag är fet, ful och äcklig och jag orkar inte. Orkar inte leva i den här hemska kroppen. Orkar inte se samma vattniga, fula ögon titta tillbaka på mig i spegeln varje dag. Orkar inte vara fet och klumpig. Hur kan jag hata mig själv så innerligt?

6/4

Bara för att det var jag som gjorde slut betyder det inte att jag mår bra över det. På många sätt älskar jag honom fortfarande så fruktansvärt mycket att det gör ont att tänka på det, men jag behövde mer. Låter så ihåligt i mina öron nu. Vadå mer? Vad är mer? Var hittar jag det? Hur kunde jag vilja ha mer än det vi hade? Hur kan jag vilja ha något annat än oss? Men jag känner det fortfarande, inuti. Något som river och klöser för att komma ut. En viljan att finnas till, att vara älskad till hundra procent för den jag är. En vilja att vara med någon som kan säga att jag är det vackraste som finns när jag slår upp ögonen på morgonen, fast vi båda vet hur rufsig och hemsk jag ser ut. Men någon tycker verkligen att jag är vackrast just då. Någon älskar mig faktiskt.

Men hur vet man om man har hittat denna någon? Jag trodde ju att jag redan hade gjort det. Jag har sårat oss båda så fruktansvärt mycket under åren som har gått och jag önskar att jag kunde ta tillbaka allt. Men det går inte. Du har gått vidare. Ironiskt eller hur? Jag velar och vet inte hur jag ska ha det, men du, du går vidare och jag sitter kvar här. Det gör så ont att vara osäker. Det gör ont att vara såhär rädd och ledsen som jag är just nu. Tacka alla tabletter för att jag fortfarande är uppe och går, jag borde vara död, men dom håller mig vid liv. Håller galenskaperna på behörigt avstånd. Men hela tiden skrämmer jag mig själv med tankar på framtiden. Jag borde tycka att det är spännande, lite kul åtminstone och ibland kan jag det, men oftast är jag rädd. Rädd att vara ensam, att inte ha råd med hyran, att inte kunna betala räkningarna, att bli så deprimerad igen att jag inte kan stiga ur sängen för att ta mig till jobbet.

Jag hatar att jag låter rädslan ta över mig så totalt att den grumlar sikten och får allt att se grått och tråkigt ut, jag borde ju vara glad. Jag har fått som jag ville och ändå är det jag som ligger och gråter på badrumsgolvet med kniven mot armen, blodet rinnande. Oj jag skar för djupt, in till akuten. Oj jag skar för djupt, det är bäst att vi syr. Oj, vilka fula märken det blev, fula ärr. Hur ska jag kunna dölja dom sen. Oj, det är jag som mår fruktansvärt dåligt medan du dansar iväg med den nya i skymningen.

5/4

Jag är livrädd för att vara ensam. Bli ensam, vara ensam, samma sak för mig. Ändå tog jag steget ut i en okänd värld. Jag ska flytta och bo själv. Få min egen lilla lägenhet, med mitt egna lilla soffbord och säng och min egna lilla blomma, kaffekokare och soffa. Från och med ett par veckor tillbaka är jag singel, ensamstående mamma minus barn. Det får mig inte att joddla av lycka. Det får mig att ligga vaken om nätterna och gråta. Massor av salta mascaratårar rinner nerför mina kinder och fläckar mitt vita örngott. Detta var mitt eget val, det var jag som gjorde såhär mot mig själv. Det är mitt fel alltihopa. Ångrar jag mig? Jag vet inte riktigt. Jag orkar inte fundera på det. Jag tror att jag behöver detta. Växa själv. Men jag är rädd. Jag är rädd för att sitta där i min lilla lägenhet ensam och ledsen. Jag vill inte vara en sådan person. Jag vill leva livet nu.

31/3

Finns det någon sorts AA-möte för sådana som mig? Några idag-har-jag-inte-skurit-mig-på-30-dagar” eller idag-klarade-jag-av-att-äta-en-hel-muffins-utan-att-vilja-stoppa-fingrarna-i-halsen-möte? Inte det? Synd. Men ärligt talat tror jag inte att några möten i världen hade klarat av att få mig på rätt köl igen. Det finns ingen hjälp för mig längre. Det är nog för sent. Lägg energin på någon annan. Någon som ni har en chans att rädda. Någon som har en möjlighet att komma ur detta med livet i behåll. Någon som orkar.

28/3

Det finns så många känslor inom mig som kräver att få komma ut, släppas fria. Så många tankar som måste få omvandlas till ord. Sorg som behöver bearbetas. Tårar som behöver fällas, men allting är så blockerat. Allt som jag inte klarar av att hantera packas ner i mentala flyttlådor som jag bär ner i min mentala källare och låter samla damm. Det finns många lådor där. Många av dom har tjocka lager damm, från många år och jag vågar inte öppna dom och kika däri för jag tror inte att jag klarar av alla dom känslorna just nu. Kanske en annan tid, en annan dag kan jag vara stark nog.

Samtidigt byggs allt det dolda upp inom mig till någon sorts själslig vulkan som hotar att få ett utbrott vilken sekund som helst.

Jag hatar mig själv så innerligt. Jag är min största fiende.Jag skadar mig själv för att tvinga mig själv att lida för hur äcklig jag är. Särskillt konstruktivt? Nej. Väldigt destruktivt? Ja. Jag vill bara straffa mig själv eftersom jag inte förtjänar bättre. Jag är inget värd. Det är därför jag hamnar på akuten en kall regning fredagkväll med uppskuren handled. Inte för att jag vill ta livet av mig. Jo det gör jag kanske, men det handlar egentligen inte om det. Det handlar om att jag inte är värd något annat. Jag förtjänar en läkare som syr utan bedövning för att han ser ner på mitt beteende. Jag är värd allt lidande livet ger mig just nu.

23/3

I kväll hände det som inte var meningen skulle hända. Jag skar för djupt, man såg hur jag precis missat de stora ådrorna och det blödde mycket. Jag ringde någon som kunde följa med mig in på akuten. Fick en massa skäll på vägen dit, men det fick jag ta. Det var ju mitt eget fel. Läkaren på akuten var en stor fet idiot. Hans enda komentarer var ”gjorde du det här för att du skulle komma hit och vi skulle tycka synd om dig?” och ”Har du kunnat göra såhär mot dig själv behöver du inte få någon bedövning när vi syr heller”. Fick prata med jourhavande psykolog också, men det gjorde varken till eller ifrån. Jag satt mest och öste galla över läkaren. Men jag fick lite tabletter som skulle göra att jag kände mig lugnare. Sen åkte jag hem till en tom lägenhet och tillbringade resten av kvällen gråtande på toaletten. Jag mår mycket sämre än vad jag orkar låtsas om. Jag vill inte må dåligt längre. Jag behöver hjälp.

Fungerande uppkoppling

Har varit utan internet nu ett tag och det innebär att bloggandet har fått stå åt sidan. För er som undrar hur jag mår kommer ett par inlägg som kanske kommer att få er att förstå. För er som inte bryr er, ignorera inläggen och återkom aldrig till denna bloggen.