Smolk i glädjebägaren

Håller nog på att bli dålig igen. Det är så frustrerande. Jag vill inte må så i huvudet, speciellt som ingenting har hänt som har kunnat utlösa det. Det gör mig så ledsen när älsklingen inte vet vad han ska göra för att ta bort det. Vill ju inte att han ska känna att det beror på honom för det gör det ju inte.

Jag kan inte sova ordentligt och det känns som om jag skulle kunna börja gråta vilken sekund som helst trots att jag inte vill, jag känner ju mig lycklig. Allt är ju bra.

Det finns ingenting att må dåligt över. Inte minsta lilla. Bevisen kommer snart och just nu håller vi på att flytta. Det kan ju inte bli bättre.

Blir så arg och ledsen på mig själv.

Det är inte bara ångesten och att jag inte kan sova som spökar. Igår var vi iväg i malmö och alla människor runt omkring var så så jobbigt. Skulle ringa på en annons på kvällen, men jag kunde inte. Helt plötsligt är människor jobbigt igen. Jag trodde att jag var förbi detta. Jag har inte tid att må dåligt.

Home alone

Är ensam hemma för första gången på länge. Jag är ju ensam hemma när älsklingen är på jobbet, men då sover jag så det är inte riktigt samma sak. Trodde inte att det skulle vara såhär jobbigt. Har lite svårt att hantera ångesten och kroppen känns konstig. Skulle vilja gå och lägga mig, men jag är inte tillräckligt trött.

Kanske skulle gå och lägga mig och läsa lite.

Kaos

Nu känner jag mig bara så dum och besvärlig för att min panik är så irrationell och gör att jag prioriterar fel saker. Men paniken över att allt inte ska vara klart innan förlossningen gör mig knäpp. Jag har sådan ångest över allt och jag är livrädd, men det vill jag egentligen inte erkänna för någon.

Prioritera shopping framför flytt? Som vanligt gör jag det mesta fel. Om jag bara kunde gå och lägga mig och sova genom allt.

Så mycket oro och rädsla.

Hormonerna spökar loss som aldrig förr.

Men älsklingen försäkrar mig om att allt kommer att gå bra och innerst inne vet jag att han har rätt. Det har han alltid.

Halsbränna

Hade sådan fruktansvärd halsbränna att jag knappt stod ut så jag tänkte att lite samarin en gång kan ju inte skada (har trott att man inte fick dricka det under graviditeten) sen tänkte jag att det ändå var bäst att kolla. Jodå, man FÅR dricka samarin vid halsbränna även under graviditeten. Fan vad jag retar mig. Alla kvällar jag inte har kunnat sova, eller nätter jag har vaknat hade jag sluppit om jag bara hade kollat upp det ordentligt innan.

Ibland är man bara bra dum mot sig själv.

Den här vill jag ha på mig på BB efter att ha kommit ur sjukhusrocken och fått duscha. Den är ju perfekt att amma i tack vare knäppningen. I denna, Annie Cardigan (den mellangråa) från Gina Tricot och mina farfarstofflor hoppas jag att jag kommer att känna mig som en människa igen efter förlossningen.

Om jag hinner iväg och handla innan det är dags.

Jag är stressad nu. Försöker varva ner, men känslan av att bebisen ska komma innan jag är klar med allt blir bara starkare.

Sitter här nu med ansiktsmask i hela ansiktet och försöker varva ner. Tänkte fixa fötterna lite (om jag når) och måla naglarna. Duscha och kanske stoppa i lite inpackning också, har sett lite risigt ut senaste dagarna.

Snart går jag in i panikläge - helt utan anledning. Det är bara så jag.

Flytt och förlossningsnoja

Hyresvärden ringde för en liten stund sedan. Vi ska hämta nycklarna imorgon klockan 10. Fan, jag ville ju till Burlöv Center imorgon. Känner att jag behöver fixa ett par saker till innan det är dags för förlossningen. Vill få det fixat så att jag kan packa väskan för sen känner jag mig förberedd och trygg och kan flytta i lugn och ro. Kanske kan jag få mamma att åka dit i alla fall, det tar ju inte så många timmar och vi hinner ändå inte flytta allt på en dag. Vi har ju söndag, måndag och tisdag på oss också innan älsklingen ska jobba igen.

Mamma och jag hade ju tänkt åka till Malmö nästa helg, men jag börjar känna av nojan igen. Jag tror inte att vi hinner det innan bebisen kommer och då vill jag ha allt fixat. Det känns som om tiden glider mig ur händerna.

Älsklingen kom precis hem med en lapp från pingstkyrkan som någon prackat på honom nere i byn.

"Kom och hör vad Jesus har gjort för dig!"

Nej tack - I couldn't care less!

Flytt

Ja då är det snart dags för flytt. Sitter och väntar på att hyresvärden ska ringa upp och meddela om vi får nycklarna redan ikväll eller om vi får vänta till måndag. Det är nästan så att man börjar bli lite nervös. Det ska bli skönt att flytta, men det var så längesedan jag var och tittade på lägenheten att jag knappt minns hur den ser ut och om där är mycket att fixa innan den kommer att kännas som hemma.

Tänk om vi inte trivs? Tänk om älsklingen tycker att den är hemsk, han har ju inte ens sett den?

Förhoppningsvis håller bebisen sig inne åtminstone ett par veckor till, i alla fall över flytten och nästa helg för då ska mamma och jag till IKEA och handla lite smått till lägenheten. Nu när vi har rensat så fattas vi ju en del möbler och annat smått. Fast inte gör det mig något, IKEA råkar vara det bästa jag vet.

Vattengympa

Igår var klorhalten i bassängen fixad så att vi kunde ha vattengympa på familjeutbildningen. Det var faktiskt helt underbart att få komma ner i vattnet, helt plötsligt fick man känna sig nästan viktlös. Det enda som var jobbigt var att alla rörelserna satte igång sammandragningarna och det var lite svårt att sitta och koncentrera sig på vad BM sa när man hade ont.

Vi gick igenom andning och smärtlindring och det känns skönt att ha lite kött på benen när det väl är dags.

Idag borde vi packa lite, är ju snart dags att flytta. Jag väntar bara på att hyresvärden ska ringa så att vi får reda på vilken dag vi får tillgång till nycklarna. Det är ju dumt att packa ner sådant som vi behöver använda om vi inte får nycklarna förrän på måndag, får vi däremot nycklarna redan nu innan helgen, ja då är det ju verkligen dags att sätta fart.

Nej, kanske dags för frukost?

Mår illa och det gör ont i mgen precis vid revbenen. Vill bara försöka sova men vi ska ta tåget till barnmorskan vid tio i två så jag hinner knappt.

Trött och frustrerad

Har inte kunnat sova mer än tio minuter åt gången i natt. Har haft så ont. Men när är det onda tillräckligt ont? För min del får det gärna antingen sluta, eller så kan förlossningen få sätta igång för detta orkar jag inte med mycket längre. Emellanåt vill jag bara gråta för det är så frustrerande att ha ont när ingenting hjälper och man inte vet hur länge det tänker hålla i. Ännu mer frustrerande är det att det inte är värkar, vilket betyder att jag kan gå och ha ont länge utan att få min bebis som belöning. Hade jag bara vetat att jag snart skulle få ha honom hos mig hade det varit så mycket lättare att stå ut. Nu är det bara fruktansvärt jobbigt.

Jobbigast är det nog för alla runt omkring och speciellt älsklingen som ser att jag inte mår bra men som ingenting kan göra.

Det känns tryggt när grodan rör på sig, men han får gärna lugna ner sig lite nu, för inte nog med att sammandragningarna gör ont, det hugger som en kniv varje gång han bestämmer sig för att öva frisparkar i magen.

Och ja, man får vara såhär gnällig när man väntar barn. Det är en rättighet man har som kvinna.

Jag fryser. Måste köpa en kofta. Har hittat en på Gina som passar plånboken. Undrar om jag hinner komma iväg någonstans innan grodan tänker titta ut.

Oger?

Sitter med Hasse nästan uppe i knät förnöjt tuggandes på filten (han då, inte jag) och vill verkligen inte gå och försöka göra mig iordning. Det känns som ett omöjligt projekt idag. Jag ser ut som ett träskmonster, ett skogstroll eller en jätte-vätte om man vill. Jag är så trött. Vill bara lägga mig ner, men då mår jag illa. Så istället får jag sitta här framför datorn som spottar ur sig felmeddelande om att Internet Explorer inte svarar.

Bebisen är i alla fall aktiv och det är jag tacksam för, även om det känns som om någon vrider en korkskruv i underlivet på mig varje gång han rör sig.

Sweet sixteen och tjusiga tjugotre?!

Idag fyller syrran 16 år. Ibland är det inte klokt hur fort tiden går. Har lovat att jag ska försöka hålla bebisen på plats till imorgon i alla fall så att hon får ha sin dag ifred. Vi får se hur det går. Har inte känt av så mycket mer. Just nu är det mest illamående och lite yrsel som är jobbigt. Det skulle ju vara väldigt irriterande om jag åker på något virus nu när jag verkligen behöver vila inför förlossningen.

Om en liten, liten stund måste jag se till att ta mig in på toaletten och försöka bli vacker. Ska träffa M nu innan dom åker till Tunisien. Jag är värdelös på siffror (datum, telefonnummer, you name it) och varje år blir det lika pinsamt. M fyller år nu någon av dagarna. Jag är nästan säker på att det inte är idag, för jag kan inte minnas att hon och syrran fyller på samma dag, jag tror det är imorgon, men det kan också vara på torsdag. Man känner sig så dum när man måste fråga. Vill ju inte att hon ska tro att jag inte kommer ihåg av den anledningen att jag inte bryr mig.

Jag får väl stå ut med att skämmas lite och sedan bjuda på kaffe som försoning.

Jag längtar efter att kunna ha vanliga kläder på mig igen.

BB - Förlossning - Take 1

Inatt har jag sovit på BB.

Det började redan lördag natt, jag hade så ont emellanåt att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra. Det fortsatte på morgonen, men sen avtog det. På kvällen började jag oroa mig för bebisen, hade knappt känt av honom alls. Ringde till Förlossningen och dom ville att jag skulle komma in så fort som möjligt.

Väl där kopplade dom upp mig till CTG maskinen och höll koll på bebisens EKG och mina sammandragningar. Sammandragningarna blev bara kraftigare och kom allt tätare så dom ville göra en undersökning. När den visade förkortad livmodertapp bad dom mig stanna över natten.

Mamma körde och hämtade älsklingen och sen bäddade vi ner oss i våra mysigt hårda och prassliga sängar. Vid tolv började sammandragningarna och smärtan liksom hänga ihop och efter nästan en timme med regelbundna förvärkar fick jag två panodil och en spruta Bricanyl att sova på. Det höll smärtan borta till halv 4. Sen har har jag bara kunnat slummra och förvärkarna har kommit i perioder, men dom valde ändå att skicka hem mig vid lunch med order om att höra av mig så fort det är något.

Så nu är jag hemma igen och efter en relativt lugn eftermiddag har förvärkarna börjat komma igen. Men jag har stoppat i mig två panodil och försöker vila så gott det går.

Är det såhär jag ska ha det i flera veckor nu?

Komplicerad smärta

Sitter i valet och kvalet om jag ska ringa till förlossningen. Emellanåt har jag så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen, men det sammanfaller inte direkt med sammandragningarna, dom har jag ju hela tiden. Panodil hjälper inte och inte heller värme, men varje gång jag ska lyfta på luren så avtar det. Jag kan ju inte ringa om det inte gör ont just då, då kommer dom ju bara att tycka att jag är överdrivet gnällig.

Hur ska jag orka ha det såhär i flera veckor till, jag kommer ju inte att ha någon ork kvar till förlossningen.

Mailade och frågade Rustas kundtjänst om dom kommer att få in dom fina vattenkokarna igen, men det visste dom inte eftersom de har utgått ur sortimentet. Gissa om jag är en aning besviken just nu.

Vattenkokare

Jag vill ha en ny vattenkokare. Inte vilken som helst. Jag vill ha en fin en. En retro i rosa. Eller en grön hade också gått bra. Men helst en rosa.

Precis en sånhär vill jag ha.

Mirakel

Ibland är det lite svårt att förstå. Det är så stort, liksom omöjligt att ta in. I 242 dagar har lilla grodan funnits inuti mig, levt av mig. Sparkat och sovit och hickat och snurrat runt. Det är svårt att förstå hur man så lätt kan fästa sig vid en ny liten individ, en pyttemänniska som inte ens sett dagens ljus än. Hur någon man aldrig sett på riktigt kan kicka igång hela ens känslospektra på detta makalösa viset.

Det har inte varit så lätt alltid. Sammandragningar så det känns som om man ska gå av på mitten, eller 48 toalett besök varje natt är inte så kul. Smärtan som har börjat komma nu i slutet hade jag helst varit utan. Men tårarna av glädje som föll när jag kände första sparken (dom fälls fortfarande ibland, dom är underbara dessa tårfyllda graviditetshormoner), eller lyckan jag känner vid varje ultraljud och varje gång jag får höra hans lilla hjärta slå, det gör det värt varenda sekunds lidande.

Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att dela med mig av min kropp på det här viset. Att bli större och större för varje dag och försöka tysta rösten i huvudet som aldrig lät mig äta, men det har gått över förväntan. Rösten finns där, men viljan att skydda mitt barn och ta hand om honom är så mycket starkare. Rösten kan aldrig bli starkare än kärleken till min lilla groda så länge han finns här inuti mig.

Det är nästan så att tårarna kommer när jag tänker på att jag äntligen har hittat den lyckan och kärleken som jag inte trodde var för mig. Jag skulle inte vilja ändra på någonting. Jag är älskad och jag älskar, vad kan betyda mer än det? Vad som än händer, så har jag i alla fall fått detta och även om allt skulle vända och allt skulle bli fel igen, så är jag inte ensam. Jag behöver aldrig mer kämpa ensam.

Aldrig mer behöver jag möta mina demoner ensam.

Countdown

Nu börjar det kännas att det närmar sig. Jag vill ha allt klart och jag vill inte ha saker liksom hängande i luften längre. Jag vill flytta nu, helst idag så att allt kan bli färdigt och jag slipper oroa mig. Känns som om det är miljoner saker som jag bara måste fixa, men som inte går att göra något åt för att det och det inte är gjort. Lite dominoeffekt fast på ett bakvänt konstigt sätt.

Bara inte alltsammans rasar för mig innan jag är klar.

Föräldrautbildning

Idag var dagen jag varit så nervös för här. Dagen då jag skulle klämma in min stora mage i en liten bikini och gymnastisera i poolen tillsammans med alla dom andra tjockismammorna. Som tur var hade det blivit lite problem med kloret i vattnet så själva badet var inställt, skönt att slippa träffa dom andra för första gången med så lite kläder på sig. Det var en liten och nätt grupp med några bekanta ansikten, men det är ändå alltid lite stelt första gången man samlar nya människor i en grupp. Efter att alla hade fått presentera sig och berättat vad man hade för husdjur (vad det nu ska ha för betydelse i detta sammanhanget) och pratat förlossning (förlossningsfilmer är hemska och alla som sitter och tindrar med ögonen och påstår att det är underbart att föda barn måste ljuga!) var vi klara för idag. Undrar vad det ska pratas om nästa gång..

Nu börjar jag undra om han verkligen tänker komma ut till oss tidigare eller om han tänker stanna tiden ut. Hinner vi gå klart föräldrautbildningen? Kommer jag att få tummen loss och ha packat väskan innan det är dags? Hinner vi flytta? Hinner jag skaffa ny patientbricka?

Det är hemskt vad mycket oväsentliga saker man kan komma på att oroa sig för såhär i slutet.

Besök från storken

Det börjar närma sig nu och jag tänker mycket. Jag är så rädd att någonting ska gå fel. Att jag ska göra något fel. Dom är ju så små och ömtåliga. Tänk om han inte tycker om mig, vad gör jag om han inte vill vara hos mig? Tänk om han blir sjuk?

Just nu längtar jag bara efter honom, få hålla honom och kolla så att alla fingrar och tår är där. Veta att han är ok. Få höra hur han andas och lukta på honom.

Herregud, hönsmamma redan och han är inte ens här än? Hur ska detta gå?