Jag har kommit fram att rubriker till blogginlägg är sjukt överskattat. Därför blir det inga här, inte.

Efter duschen ser håret ut som en lejonman på speed (med ungefär samma färg också), solbrännan verkar existera från skulderbladen och upp, men inte någon annanstans och nyss nös jag liksom upp en bit muffin i näsan.

Vad fan är det som händer?

Snart Greys och jag flabbar med Hannan på FB medan jag inväntar att sonen ska begripa att han är trött och vill sova.

Idag är det inte bra.

Har myst på Playa del Innergård med F, Syrran och kidsen. Men det är ändå inte bra. Jag känner mig retlig och irriterad. Rastlös. Noll tålamod.

On top of it all är Lucas kinkig. Han brukar vara lugn som en filbunke och glad som en sol, men både idag och igår matvägrar han. Lite fruktpuré och vatten är allt jag har lyckats få i honom, han är grinig och trött och säkert hungrig ändå.

Jag hatar att vara på dåligt humör, det går ut över omgivningen och dom förtjänar det inte, speciellt som det inte finns någon anledning till mitt dåliga humör, åtminstone ingen som jag kan sätta fingret på.

Hopplöst.

Igår begav Mamma och jag oss iväg till "stan" för lite shopping. Trodde vi ja. Hittade inte ett skit och besvikelsen var ett faktum. Jag hade trott att jag, om Lucas fick vara hemma hos älsklingen, skulle kunna titta, pilla och prova saker i lugn och ro och därför hitta hur mycket som helst att handla. Men inget. Men faktum är att jag faktiskt inte hittade någonting till Lucas heller. Till älsklingen hittade jag hur mycket som helst, men jag vågade inte riktigt köpa det, han hade kanske inte tyckt att det var lika fint som jag gjorde.

I övrigt var det en mycket trevlig dag, god mat och trevligt sällskap, men i bilen hem längtade jag så efter min lille skrutt att jag nästan fick ont i magen.

Men jag är fortfarande besviken att jag inte hittade något. Ingenting. Alls.

Fortfarande är jag inte helt kry. Men om man bara tar panodil och tänker på något annat så fungerar det ganska bra, för i övrigt mår jag väldigt bra. Sitter här, lite smått solbränd, med en nöjd son som busar i babygymmet.

Igår var det mys med grannarna down under. Satt uppe till sent, men ändå gick det smärtfritt att ta sig upp idag när Lucas tyckte att det var morgon.

Sitter och undrar lite vilken tid syrran kommer idag, för jag tror att hon ska komma, det är ju kalas för lillebror i minibyn på landet. Så egentligen borde jag packa Lucas väska istället för att sitta här. Eller rent utav komma på vad jag ska ha på mig. Håret är iaf fixat och linserna ska i sen för att inte rent trötta ut mina förkylningsdrabbade ögon.

Nej, dags att kravla sig in i gardroben.

Min kropp är sjuk. Huvudet håller inte riktigt med. Huvudet vill vara frisk. Krappen är rastlös mitt i allt det sjuka. Kroppen vill trots dunderförkylning ut och röra sig. Att inte ha varit ute på powerwalk eller rivit av träningspasset å det senaste gör att kroppen känns som en myrstack. Kanske om det blir riktigt varmt idag, kan man ändå sitta ute i solen, så att både kroppen och huvudet kan få en välbehövlig energiboost.

Och kanske, kanske, hinner kroppen kurera sig idag så att det iaf kan bli ett träningspass imorgon. Få känna att man är ordentlig.

Nu vill nog Lucas sova en stund snart. Det vill jag också, men ack det går inte. Jag får hålla mig till ikväll.

Ibland känns det som om tiden inte räcker till. Som om tiden inte räcker till för mig att bara vara Nicky. Mestadels av tiden är jag Mamma och det går ju inte att komma ifrån när man faktiskt är mamma. Sen ska tiden delas av till att vara flickvän (vilket jag kanske inte är tillräckligt just för tillfället), syster och dotter. När är jag bara mig?

Ibland när jag avverkar träningspasset, eller är i duschen så kanske, men tankarna är ändå ständigt hos Lucas.

Det ska bli skönt att kanske komma iväg med mamma på söndag. Att få vara dottern för en stund och kanske få tid att känna mig som Nicky igen. Inte mamma-Nicky, utan bara Nicky.

Jag längtar.

Och som en extra bonus kommer det att bli underbart att få komma hem till min lilla buse igen och få se honom lysa upp över att hans mamma är hemma.

Min underbara väninna F har fått ordet misär på hjärnan.

Eller så är det hennes hjärna som är misär?!

Anyhow så är allt misär. Jeansen är misär, den där människan går helt misär och det är helt fullständigt, fruktansvärt misär när man får fruktpuré i hela köket i kampen mellan lilleman och F om skeden.

Alltså har jag också fått misär på hjärnan.

Misär.

Hmm, misär.

Ja, misär helt enkelt.

Min lilla bebis har slutat amma på dagen. Han äter mat för stora pojkar nu. Det känns väldigt kluvet. Jag är glad att han växer, blir stor och mår bra. Jag tycker att han är jätteduktig och jag är stolt över honom. Men samtidigt känns det som om någonting fattas. I min hormonellt överhettade hjärna känns det som om han inte behöver mig lika mycket längre och det får stora krokodiltårar att trilla nerför kinderna, samtidigt som jag skrattar åt mig själv för att jag är så löjlig. På något vis tyckte jag om att han var så totalt beroende av mig. Jag kände mig viktig. Nu? - not so much.

Ibland önskar jag att man kunde trycka på Pause och Rewind i livet. Jag vill pausa, andas lite och sedan trycka på rewind och få gosa med min lilla yttepytte bebis igen. Få honom att somna på min mage. Ha honom så liten igen att han nästan kunde ligga i min handflata (fast så liten var han ju aldrig, men han var väldigt liten). Jag vill snusa på honom när han bara låg och sov hela tiden, jag vill känna den lilla, lilla kroppen i min famn. Sen vill jag pausa igen. Hålla kvar minnena när dom är färska igen. Trycka på forward och återgå till nuet. Leva vidare som vanligt med min älskling och vår fina aktiva lille påg och njuta av allt. Varje framsteg och varje leende.

Jag vill ha allt på samma gång. Jag vill att tiden ska stå stilla och röra sig framåt på samma gång.

Nu vill jag bara gråta. Hormones' a bitch..

Tummetott

Jag är högerhänt. Det är meningen att jag ska göra mer saker med högerhanden än med vänster. Men efter att ha öppnat den mordiska mellanmålsburcken som snittade upp hela min tumme igår har jag insett hur jävla mycket jag faktiskt gör med min vänstra tumme.

Jag gör allt med min vänstra tumme.

Allt.

Jag spacear med den. Öppnar barnmatsburkarna med den, knäpper bodys, trycker fast klämmor i håret för att jag inte ska få luggen i ögonen, med den.

Jag klarar mig inte utan min vänstra tumme. Och dessutom gör den ont. Semper, I want ersättning! You hear?!

Idag har jag verkligen förstått hur mycket jag behövde dagen med tjejerna igår. Hur mycket jag behöver stunderna med F. Att bara få skratta åt sånt som egentligen inte är kul. Att få skratta åt ingenting. Det är underbart.

Befriande.

Vi skrattar mycket hemma också, jag och älsklingen. Åt Lucas när han hittar på knasiga saker och åt inget särskilt. Men det är kul att bara få flumma med töserna. Få släppa på hämningarna och inte vara riktigt vettig..

Löddeshopping

Igår begav vi oss mot Löddeköpinge, F, E, kidsen och jag. Dagen hade allt som behövdes för att bli toppen. Härliga skratt åt en massa idiotiska saker och förflugna ord. Rea-shopping och god mat (ja McDonalds såklart, vad trodde ni?). Jag tyckte att jag handlade loss ordentligt, men när jag kom hem var det inte så hemskt mycket och jag gjorde nog inte av med fullt så mycket pengar som jag oroat mig för. Kläder till älsklingen att ha på dopet, skjorta och linnebyxor, han blev jättefin i dom. Två par byxor och en Stones body till skrutten och ett par pilotbrillor, två t-shirts och en bikini for me.

Men jag kände mig nog lite stressad, för jag missade en del, så det blir eventuellt en runda till Malmoe på söndag med Mammis. Kanske t.o.m utan barn! Oj, hur ska det gå?!

Och givetvis, klumpeduns som jag är, skar jag upp tummen på en av Lucas mellanmålsburkar. Ont som bara den gjorde det och jag hamnade närapå i någonsorts mini chock. Så nu känner jag mig en aning handipackad som min kära systerystar skulle sagt. Konstigt nog gör jag en hel del med vänsterhanden+tummen som jag inte hade den blekaste om. Nåja, det läker ju någongång.

Idag blir det en sväng till boan, med F och lilleman, jag behöver handla shampoo och balsam och annat sånt tråkigt. Haklappar till Lucas och en febertermometer . Måste till apoteket också och köpa panodil och bromhexin. Det är ju för underbart med förkylningar och skit.

Kanske skulle slängt in lite bilder från shoppingdagen? Fast blogger är så tråkigt, man får inte bilderna att hamna snyggt, så perfektionist som jag kan vara när andan faller på, får jag nog fundera på det..

Idag är en sådan dag då jag önskar att Lucas kunde sova två - tre timmar i vagnen så att man kunde sitta ute i solen och få lite färg, men jag tror inte att han är så trött och jag tror faktiskt inte att jag orkar. Städa av spisen och micron, damma, dammsuga och våttorka, avverka träningspasset och sen pyssla om mig själv lite är kanske en bättre idé.

Ja, det låter bra. På med stereon.

Inbjudningar

Och här kommer då äntligen bilderna på inbjudningskorten till Lucas dop. Som tur var, så var det bara 13 inbjudningar som skulle knåpas ihop och skickas iväg. Men det blev ändå en hel del rivande, klippande, svärande och klistrande. Dom blev klara och ivägskickade och nu väntar nästa projekt. Lucas doptårta. Hmm, håll tummarna.

Done

Nu strular jag inte med det mer förrän jag har hittat inspirationen igen. Det får se ut såhär så länge.

Förhoppningsvis kommer bilderna jag lovat så länge upp senare idag..

Måste börja någon gång ju.

Fick sätta tillbaka den gamla mallen, men då hade jag filurat bort min gamla bild, men jag orkar faktiskt inte bry mig längre. Skiter i detta, har varken tid eller tålamod..

Ok, det är officiellt, jag HATAR Blogger. Det blir bara skit. Varför står det Undefined i mina inlägg? Varför bara bråkar allt med mig. Jag har inte tid med detta!

Det blev verkligen mycket, mycket tråkigare att skriva i bloggen nu när den är helt knasig utseendemässigt.. Funderar på att lägga ner helt och hållet och tacka för mig..

WHY!!!

Varför bara strular jävla blogger med mig?

Hmm

Hur vill jag att den ska se ut egentligen?

Knasigt

Bloggen håller på att förändras, det är därför den ser, hmm, konstig ut..

Jag skriver och skriver men jag raderar innan jag publicerar det. Jag vet att någon gång måste det komma ut, för att jag ska kunna pilla bort det sista av sårskorpan från såret ni gav mig. Jag har läkt, jag har gått vidare, kommit över, men ibland svider det till i det sista av ruvan som finns kvar. Jag önskar att jag kunde glömma, för trots allt, är allt det inte längre relevant för min lycka, men jag kan inte glömma, jag kan bara ignorera, ignorera tills det inte går längre och känslorna av förbittring och svek bubblar upp till ytan. Det får mig att känna mig så liten, värdelös, osäker och hudlös. Det får mig att tvivla på att jag verkligen är värd detta livet som jag har fått. All lycka som får mitt hjärta att nästan svämma över av känslor. Det får mig att inte våga möta blicken hos andra människor. Ni har förstört mitt självförtroende. Det är på väg tillbaka, jag blir starkare för varje dag, tack vare dom som verkligen älskar mig.

Det är tröttande in i själen att tänka på, så jag lägger det åt sidan nu. Min son vill busa. Det vill jag med!

Hjälp. Jag har ingen aning om vad jag ska köpa till Skrutten i doppresent. Jag funderar så att det knakar men jag har absolut ingen aning. Fy vad svårt det är. Jag vill ju att det ska vara något speciellt. Usch, jag får nog gnugga geniknölarna ett tag till och hoppas på en snilleblixt.

Ibland händer det att man inte riktigt har tid att skriva här. Och ibland händer det att det inte finns så mycket att skriva. Senaste veckan har det väl varit ganska fullt upp. Vi har promenerat och myst i solen, umgåtts med familj och vänner och fått lite kultur.

Idag är vi lite förkylda. I alla fall jag, det känns som om jag skulle kunna gå och lägga mig och bara sova bort hela dagen, men det går ju inte. Så istället får jag käka panodil och försöka hålla mig på fötter tills älsklingen går upp.

När Lucas nannar tänkte jag lägga upp lite bilder. Kanske. Förhoppningsvis.

Jag har faktiskt tagit lite bilder nu. På inbjudningskorten och så. Jag har bara, hmm, ehh inte riktigt orkat lägga in dom här. Men dom kommer snart, tror jag..

Lucas har en sån mjuk näsa, så ni kan inte tro. Det måste helt enkelt vara den mjukaste lilla babynäsan i hela världen. Det känns som om han hade haft tusen små luddiga miniatyr kattungar som ligger och snusade på hans lilla nos. Vilka små detaljer man kan märka hos ens små ögonstenar som kan framkalla en liten tår i ögonvrån av kärlek och förundran.

Jag lovar att börja ta mer bilder att lägga upp här i bloggen. Eller, jag lovar att försöka..

Jag vill faktiskt ha en massa av det italienska porslinet från Rice och så vill jag att Matilda ska komma hem till mig och inreda, får jag det i julklapp tomten? Annars blir jag F-bannad!

Här är det fortfarande fullt upp. Hela veckan har det promenerats, fikats, städats, planterats blommor och grönsaker (och mer blir det), tränats, pysslats och pulats. Mysigt!

Nu skulle det varit kul med lite nya textiler här hemma. Något som lyser upp lite, lite klatschiga och färgranna saker. Matilda visade jättesöta muggar och dyligt från Rice häromdagen, gud! Vill ha, vill ha, vill ha! Det får bli nästa projekt, typ efter eventet i Maj då.

Nu ska jag bara mysa med älsklingen och Lucas hela dagen. Laga lite god mat, kanske kvista bort om till Coop och inhandla B&J glass, oj jag känner suget. Det är ju trots allt helg och igår blev det ju bara en liten fika. Man måste ju unna sig det goda i livet.

Intensivt liv..

Denna veckan har varit minst sagt intensiv, långa promenader och träningspass avlöser varandra och däremellan har vi städat och lagat mat. I mellan åt känns det som om kroppen tar upp så mycket energi att huvudet inte kan fungera riktigt som det ska. Men det överlever man.

Idag är jag riktigt trött, kan inte riktigt förstå varför, men det är väl en sådan dag, antar jag.

Snart blir det en sväng ner till F och lilleman, sen ska jag kila iväg till optikern medan Lucas stannar hemma och myser med älsklingen, kanske har dom t.o.m maten klar när jag kommer hem.

Sen ska träningspasset köras igenom och mamma och syrran kommer hit om en sväng.

Under tiden jag gör allt detta ska mitt sprudlande och pockande-på-uppmärksamhet-24/7-shoppingbegär kvavas i sin linda. Wish me luck!