Jag har så ont. Jag går ner mig djupare och djupare i den mörka kvicksanden som är mitt liv. Paniken slåss med ångesten och gör mig för matt för att orka bry mig. Jag försöker vara stark, men jag kommer att slå knut på mig själv i jakten på att hålla er utanför min smärta. Jag vill inte att ni ska veta eller förstå, för kanske får ni lika ont som jag då.

Nu måste jag bara få sova.

Det gör ont inombords. Jag försöker hantera allt, men det är så svårt. Jag riktigt känner hur tabletterna i burken talar till mig om lindring. Förklarar som för en treåring hur dom är lösningen på allt. Mina händer skakar av självbehärskning. Ni ska veta hur svårt det här är för mig. Jag vill inte lämna någon bakom mig, det är därför jag kämpar. För er skull.

Det som känns allra värst är att tårarna inte tar slut. Jag är så svag. Jag vet att ni alltid finns till för mig, men jag klarar inte av att be om er hjälp. Jag drar mig undan. Men jag behöver vara själv när jag mår såhär. Jag behöver få krypa undan i ett hörn och gråta ifred, jag står inte ut med att ni ska behöva se mina tårar mer.

Jag älskar er.

Mitt utseende får mig verkligen att vilja dö. Jag vill inte se ut såhär mer. Det är riktigt vidrigt. Jag är fast i en kropp som jag hatar, är det ett drägligt liv?

Jag är vidrig och äcklig. Man kan inte bete sig såhär. Trycka i sig som om världens ände var nära. Det är slut på allt trams nu. Ingen mer mat för min del, jag måste försöka gå ner i vikt igen. Jag klarar inte av att bli såhär förttjockad. Jag tycker inte om att gråtandes stå och äcklas över min spegelbild, för det är det jag gör. Varje dag.

Trasiga drömmar

Vad hände med alla mina drömmar? Vad hände med att resa runt i världen, uppleva saker, lära mig nya saker. Finna spänningen som det reslystna och rastlösa inom mig kräver att få uppleva. Så fort jag drömmer faller jag platt till marken. Det finns inte kraft kvar. Inte ens ren viljestyrka klarar av att få upp mig från hålet av hopplöshet. Har jag gett upp helt? Det återstår att se. Förhoppningsvis klarar jag av att räta på mig igen tills vännerna kommer hem igen. Fast Målla och Thunder får tyvärr ta mig som jag är. Förlåt. Jag lovar att försöka men, förlåt, jag har gått ner mig helt. Snart orkar jag inte hålla leendet uppe länge. Men jag ska nog klara mig genom det också. Jag har ju helt underbara människor som stöttar mig när det känns tungt. Som lockar med mat när jag inte vill äta och som plåstrar om mig om jag faller hårt.

Julångest

Jag vill må bra nu. Jag vill inte ligga i sängen med fruktansvärd ångest för att jag har ätit tillsammans med min familj. Jag går omvägar runt spegeln för att slippa se sanningen. Jag har gått upp i vikt. Mycket. Jag är inte ett dugg bekväm med det. Det känns hemskt. Jag vill inte se ut såhär, jag vill ju vara fin.

Jag mår så dåligt just nu. Snälla, snälla hjälp mig.

Svammel

Ibland plågar jag mig själv medvetet. Äter saker som är "förbjudna" eller lyssnar på låtar som får mig att gråta. Jag antar att det har med min självdestruktiva sida att göra. Nu är jag trött på det. Jag trycker på pause och hoppas att världen hänger med. Nu stänger jag in alla känslor igen och efter idag är det strikt diet igen. Jag borde skämmas över mig själv. Jag hatar mig själv. Mina känslor är för mycket och kroppsfixeringen får mig snart att skära bort stora delar av mig själv i ren desperation. Detta går inte.

Det är faktiskt vidrigt hur jag sitter och stoppar i mig.

Jolly good christmas

Han har varit tyst nu ett par dagar. Rösten i mitt huvud. Jag har kunnat äta tillsammans med mina vänner utan att känna den mörka ångesten. Men vapenvilan råder sällan länge och nu är han tillbaka. Berättar för mig hur äcklig jag är. Att jag borde ha låtit bli, ser jag inte vad all den maten har gjort med min kropp? Jag är förstörd igen. Alla tror att det är bra nu, eller inte bra kanske, men definitivt så tror dom att det är bättre. Det är det inte. Allt jag kan tänka på idag är all den förädiska julmaten. Jag klarar det inte. Han säger att jag inte får. Men hur ska jag kunna vara en god dotter och en väluppfostrad gäst om jag inte äter? Varifrån ska jag få orken att tackla alla frågor och kommentarer. Hur ska jag orka?

I huvudet hör jag hur han försöker locka mig att låta bli. Han bjuder på sagor om hur vacker jag kan bli om jag bara inte äter. Hur jag kommer att kunna älska mig själv igen. Han korrupterar mina tankar. Han får mig att tro att det han säger verkligen är sant. Jag vill inte äta, jag vill bli vacker igen.

Julen må vara en underbar tid, men för oss med ätstörningar och depressioner är det den värsta tiden på året.

Summering

För ett år sedan trodde jag att jag hade allt jag kunde önska mig. Det var snudd på en villa-volvo-vovve idyll eller i varje fall lägenhet-katt-sambo. Just nu för ett år sedan hade jag fullt upp med att planera vad som skulle bli den mest perfekta julafton någonsin. Jag som inte är något stort fan av tråkiga skit högtider skulle försöka omvända mig själv. Familjerna skulle vara samlade och allt skulle vara så jävla fantastiskt. Vi hade trevligt, det är inte det jag menar, men hade jag vetat vad jag vet idag hade jag kanske lagt ner lite extra, jag vet inte, energi? Jag vet inte riktigt vad det är jag svamlar om, men jag hade kanske tagit till vara på det som fanns så att jag kunde minnas det bättre nu.

Jag sov in det nya året sist. Jag är egentligen inte mycket för att festa och att vara full som en alika och skjuta en massa löjliga raketer är inte riktigt jag. Det senaste året har varit fullt av förändringar, val och möten med nya människor, både på gott och ont.

Jag gjorde slut med min sambo. Vi skildes som vänner och allt det där och det var nog det bästa som kunde hända. Missförstå mig inte, jag tror faktiskt att jag älskade honom, men vi var inte rätt för varandra. Han blir lyckligare med någon annan. Men fem år tillsammans, det betyder något. Det betyder att jag har förlorat både en kärlek och en vän och om jag ska vara ärlig så gör det lite ont. Jag ångrar ingenting, förlåt, men det gör jag inte. Men jag vill att du ska veta att jag aldrig kommer att glömma dig.

Jag träffade den där killen ni vet. Han som inte ville ha mig och som jag ville ha och som jag grät över och bla, bla, bla. Det känns faktiskt som om det är överspelat nu. Visst, min stolthet fick sig en törn och jag känner hur mindervärdskomplexen bubblar upp bara av tanken på att han ratade mig, men det är water under the bridge. Synd att vi inte kunde fortsätta vara vänner. Vad är du rädd för? Never mind.

Jag skaffade lägenhet. Min alldeles egna lägenhet. Det är blandade känslor, definitivt. På något vis känns det som om alla dåliga tankar har samlats där och det får mig att göra dumma saker ibland. Men den är min egen och ingen kan ta det ifrån mig. Men snälla, snälla tomten, jag har kanske inte varit så snäll, men snälla du ge mig en ny.

Ibland mister man en, men då kanske man även vinner en annan. Så har det varit detta året. Jag förlorade/lämnade en sambo/pojkvän/kärlek men jag vann något utöver det vanliga. Jag träffade några helt otroliga människor, några som jag älskar så mycket att det känns som om hjärtat liksom ska svämma över av känslor. Några som faktiskt helt ärligt har räddat livet på mig. En underbar tjej, som är mer lik mig än någon syster någonsin kunnat vara. Hon har en helt otrolig karisma och är så bedövande vacker att hennes leende får pojkarna att falla som furor. Jag önskar att hon får hitta någon som gör henne väldigt, väldigt lycklig för det fötjänar hon mer än väl. Jag älskar henne så fruktansvärt mycket. En kille som säger att jag är helt underbar även när jag är svullen och söndergråten. En kille som tycker om mig för den jag är och som kan läsa mig som en öppen bok. Att säga att jag älskar honom är ett understatement, för mina känslor för honom kan inte beskrivas i ord.

Min sjukdom har eskalerat under året och det känns värre än någonsin, fem resor till psyket borde bevisa det. Klippkort på akuten efter alla mina självskaderäder. Egentligen är jag ett hopplöst fall och att människor överhuvudtaget står ut med mig är ett under. Jag bara trasslar till allting hela tiden och sätter känslor i gungning. Jag är en vandrande katastrof, tack för att ni älskar mig ändå.

Min familj har förändrats. Jag har fått min mamma tillbaka. Jag trodde aldrig att jag faktiskt skulle säga detta. Men jag har saknat henne så mycket. Det har varit så svårt att inte ha henne hos mig. Att inte ha haft henne att fråga om råd. Jag har saknat henne så fruktansvärt mycket. Mamma, jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar dig.

Min lillasyster och jag har fått en helt ny relation. En som kommer att mogna och växa upp till något helt fantastiskt. Hon är helt enkelt underbar, torts att hon får en att vilja sätt stöldskydd på sina kläder.

Jag har träffat en del rötägg under året som har gått. Men jag antar att det är en del av livet. Jag har gått starkare ur varje möte trots att det varit väldigt självdestruktivt ibland. Jag må vara trasigt och skadat gods, men jag är den jag är och jag är faktiskt älskade för det. Dagar som idag kan jag faktiskt tro att jag duger.

Skinny girl

Don't mind my attitude,
it's the hunger talking.
No sorry,
I can't eat,
Becuse no one likes the fat chick

Sorry, I'm not always this bad
No, I'm not always this tired,
I just don't sleep well at night.
Please don't touch me there,
Hun, don't do that,
it's the wrong angle,
I look fat.
Please don't make me cry

I don't want to go to that party
I can't wear nothing of this
I could die for that piece of chocolate,
but no thanks, I don't want it.
It makes me fat
It makes me ugly
It makes me hate everything about myself.

If I don't eat
someone will surely love me
If I just get thin I will be adored
I will be perfect

Vilse

I dina ögon går jag vilse
hittar inte tillbaka
hittar inte hem
du förtrollar mig
men du måste släppa mig fri.
Ge upp mig.
Du måste ge mig en chans
du vill inte ha mig,
så ge mig till någon annan
Låt mig gå

Helt plötsligt finns inte orden där. Jag har inget att skriva. Jag vågar inte. Så många som läser, så många känslor som kan såras. Jag klarar inte av den pressen. Jag klarar inte av besvikelserna.

Fet
Tjock
Äcklig

Ser ni inte?

Fläsklägg

Nya blåmärken. Jag står inte ut att se och i mörkret är det lätt att man ramlar och slår sig. Mina händer skakar och det enda jag kan känna är avsky. Hata är ett starkt ord och jag vill sällan använda det, men det är faktiskt så att jag hatar mig själv och den stora otympliga, äckliga kropp som jag bär på. Hur länge kan man överleva med att hata allt vad man är? Hur länge står man ut med sig själv om det enda man känner är ilska och hat?

Jag mår inte bra idag. Kroppen känns tung och otymplig och jag vet att jag bär på en massa känslor som borde släppas ut men jag kan inte. Han har kommit ifatt mig igen. Jag trodde att jag hade ett försprång stort nog för att få må bra ett tag. Men han låter mig inte. Jag vill säga till honom att vara tyst, att sluta hålla på och kontrollera mina känslor. Jag vill må bra. Jag klarar inte av att hantera all den här ångesten. Det gör för ont inuti mig för att jag ska kunna hitta ett sätt att skrämma bort den på. Jag vill göra mig illa, jag vill skära bort allt det onda, men jag kan inte. Jag har gett bort rakbladen, jag har gett bort min frihet.

Bitterfitta

Jag är retlig och bitter idag. Missnöjd och frustrerad. Vill banka huvudet hårt i väggen och skrika högt. Det kliar i kroppen och händerna skakar. Jag har gett bort det enda som kan lindra ångesten, det enda som tar bort smärtan.

Så hur i helvete ska jag hantera det nu?

I heard there was a secret chord
that david played and it pleased the lord
but you don't really care for music, do you
well it goes like this the fourth, the fifth
the minor fall and the major lift
the baffled king composing hallelujah

Hallelujah

baby I've been here before
I've seen this room and I've walked this floor
I used to live alone before i knew you
I've seen your flag on the marble arch
but love is not a victory march
it's a cold and it's a broken hallelujah

Hallelujah

well there was a time when you let me know
what's really going on below
but now you never show that to me do you
but remember when I moved in you
and the holy dove was moving too
and every breath we drew was hallelujah

well, maybe there's a god above
but all I've ever learned from love
was how to shoot somebody who outdrew you
it's not a cry that you hear at night
it's not somebody who's seen the light
it's a cold and it's a broken hallelujah

Hallelujah

There's nothing I could say to you.
Nothing I could ever do to make you see.
What you mean to me.
All the pain, the tears I cried.
Still you never said goodbye and now I know,
how far you'd go.

Vinternätter

Jag ligger här i sängen och känner hur hopplösheten stiger. Varför är det alltid om nätterna att känns som tyngst? Jag är så trött, men inte ens tabletterna kan få mig att somna inatt. Tankarna är så många och svävande att jag liksom inte får grepp om en enda av dom. Min brist på självkontroll gör mig illamående och jag vill bara somna och glömma.

Mina ränder börjar blekna. Det gör mig så rädd. Vad är en zebra utan sina ränder? Vem är jag när jag inte mår dåligt? Vem är jag bortom ångesten och smärtan? Ni känner inte den människan. Ni ser bara till ytan och om inte den är trasig så tror ni genast att jag är hel. Ni har så fel. Jag försöker verkligen, ni ska bara förstå hur hårt jag kämpar för att må bra. Men det går inte. Jag kan inte må bra. Även om såren läker och ärren ljusnar är jag fortfarande trasig inuti.

Jag väntar bara på att ni ska tröttna och gå ni också.

Jag mår inte bra.

Så fruktansvärt tom..

Huvudet är så fullt av tankar att det känns som om det ska explodera. Jag låtsas som om dom inte finns, jag klarar inte av att konfrontera dom nu. Att röra på mig känns som en alldeles för stor prestation. Hela kroppen skakar och jag känner inte igen mig själv i spegeln. Är det såhär det ska vara? Är det såhär jag ska må?

Är det för alltid?

Gårdagskvällen var ett fiasko. Skulle vara så duktig men jag bara strulade till det. Så patetisk jag måste ha sett ut när jag låg och spydde över toalettstolen. Så misslyckad. Totalt värdelös. Jag får ju inte, jag vet ju om det och nu är det ännu värre. Jag har ju gett bort det enda som ger mig lindring, det enda som gör honom nöjd när jag har misslyckats så fatalt i hans ögon. Hans röst maler i huvudet men han berättar ingenting som jag inte redan vet. Jag vet ju hur äcklig och värdelös jag är.

Han behöver inte berätta det.

Det gör så ont.

Choklad

Var och handlade med Syster Yster. Jag skulle vara duktig. Gå och titta på hyllorna bara, och på sin höjd unna mig en Cola Light. När jag kom till kassan hade jag misslyckats och var inte duktig längre. Han skrek och gormade i mitt huvud men jag kunde inte låta bli. Jag betalade och gick ut med det vedervärdiga, med ångesten brinnande inombords. Jag tog Syster Yster i hand och gick hem. Hela vägen hörde jag hur han kallade mig saker. Jag försökte tränga bort det till en annan plats där det är lättare att konfrontera.

Men det är så svårt

Nu ligger det hemska vedervärdiga i byrån. Jag får inte äta det. Jag är ju duktig idag. Har inte ätit något alls och jag vill inte förstöra det nu.

Svältfödd

Jag har hört att första dagen ska vara värst. Egentligen borde jag veta, men jag har glömt. Jag hoppas att det är så. Jag står inte ut med några fler sådana här dagar. Ett eget personligt litet helvete utspelar sig i mitt huvud. Jag vet att det jag gör inte är bra, men han säger att jag måste.

Jag måste svälta mig för att vara vacker.

Den här gången ger jag inte upp. Den här gången måste jag vara stark. Jag måste klara det, jag kan inte fortsätta leva annars.

"Don't cry."
"Why?"
"Thats when they get you."
"Who gets you?"
"Those who steal away your dreams. Those who destroy your hopes and tear your love apart. They'll get you if you cry. So don't. Don't cry."

Han säger att jag är duktig, men jag vet också att jag brukar lyckas såhär långt. Det är kvällarna som är värst, det är då suget och hungern sätter in på allvar. Men nu är allt bra. Nu säger han att han är stolt över mig.

Nu är jag duktig.

I wanna be pretty like them.
Flip my hair and bat my eyes to make you notice me.
I wanna be the one your eyes catch,
even when I'm stuck in a crowd.
I wanna say and do all the right things,
to make you hold on to me.
I wanna be special and perfect
I want you to be proud to have me as your girl.

So I won't eat,
becuse I know you want your girls skinny.
I wont speak unless I've got something smart to say,
becuse I don't want to embarrass you.
I'll dress in colors that you like
and I'll stay out of fights.
I'll cover up my freckles and I'll dye my hair.

I'll be the girl of your dreams if you just hold on to me.

I'll lay awake at night to watch you sleep,
thinking this can be the last time.
Every kiss I'll cherish,
and your witty jokes I'll keep hidden in my memories.
I know you'll leave
Time will heal all the wounds,
and I'll rise again.

In my dreams I'll always be your girl.

Distance call

With a smile,
I capture your attention
Just for a second
and your eyes,
makes it hard to breath
I forget what to say
stumbling and fumbling
I turn around and walk away
I never seems to get the right answers
or even the correct questions
Just a word or two,
in my mind.
So really ,I just bring silence,
beating heart and,
butterflies everywhere
But do you even notice me?
when I turn back around,
you're gone..

Do you ever see,

Me?

Det känns bra. Riktigt bra. Att veta att du hade chansen, du hade mig. Men du missade det. Du gick miste om något underbart.

Bara så du vet.

Oreda

Är det något fel på mig? Har jag glömt bort hur man litar på någon så mycket att man kan älska dom? Har jag tappat bort kärleken någonstans på vägen? Jag vill ju bara kunna känna det igen. Någon känsla finns där och den är verkligen äkta, men var är kärleken? Jag vill kunna känna så starkt att jag inte kan andas, jag vill känna det igen. Men just nu är det bara som om något trycker lite över hjärtat.

Så mycket röra och inget rätt.


Jag älskar er, det får ni aldrig tvivla på.

Jag önskar bara att jag kunde få lov att känna mer.

Göra era känslor för mig rättvisa.

"Jag mår bra nu"

Jag mår bättre, jag mår nästan bra. Är det då meningen att jag ska börja skriva om trevliga saker här? Ska allt vara solsken och hallonbåtar nu? Det finns ju fortfarande saker jag mår dåligt över och oavsett hur bra jag mår så är mina tankar nästan alltid dystra.Varför? Jag vet inte, det bara är så, jag bara är så.

Jag tänker fortfarande på att göra djupa ränder i mina armar när jag mår såhär men jag har gett bort rakbladet. Ja, jag vet att det finns fler rakblad i världen, men det var en symbolisk handling. Jag vill fortfarande kräka upp maten och jag får fortfarande ångest varje gång jag stoppar något i munnen, men jag försöker åtminstone låta bli. Jag försöker låta mig själv bli frisk.

Jag gör mitt bästa.

Jag försöker.

Det är för er skull..

Crash, boom, bang

Hon klarar det inte längre. Hon mår så dåligt. Hon plågar sig själv, låter sig knappt äta något och ändå visar vågen bara mer och mer. Hon orkar inte. Vill inte se allt äckel i spegeln. Hon duschar med ljuset släckt för att slippa se.

Hon kan inte ha det såhär längre.

Hon vill inte.

Hon är trött på att ligga i sängen och låta livet passera utan att hon är delaktig. Hon är trött på demonerna som finns i hennes huvud och som tvingar henne att straffa sig själv. Ingenting hjälper henne längre.

Är hon förlorad nu?

Hennes drömmar är borta. Hon har inga ambitioner. Hon vill ingenting. Hon säckar ihop totalt för hon orkar inte lägga ner energi på sig själv. Det är för jobbigt. Hon ser hur folk tittar i affären och hon förstår dom. Liksom hon, ser också dom ett vrak utan chans till förbättring. Hon ser sliten och trött ut, precis det hon är. Håret är glanslöst och hon vet att hopplösheten lyser i hennes ögon. Det har tagit platsen från den glimt och lyster som alla brukade säga att dom såg där. Hon gör alla besvikna.

Leendena är få och framtvingade. Självförtroendet är kört i botten och tårarna rinner. Hon saknar den tjej hon brukade vara. Eller som hon iallafall lyckades få vara i dom bra perioderna. Hon som var glad och sprallig, med glimten i ögat och hon var omtyckt av alla.

Nu är hon trasig.

Sår överallt, röda blodiga märken. Hon hatar sig själv så mycket. Hon blir sviken om och om igen. Av sig själv och av andra. Dom lämnar henne ensam kvar. Hjärtat har krossats för länge sedan och inget superlim i världen kan laga det. Hon vill ge upp, men inte ens det klarar hon av. Hon är så trött på allt som går emot henne. Hon orkar inte med fler nederlag.

Hon är jag och jag vill inte längre.

Usch.

Mat.

Värdelöst.

Jag hatar mig själv.

Inte ett vettigt inlägg

Allt känns fel. Jag mår inte bra. Det är för mycket allting. När ska det vända? Jag vill må bra nu. Inte sen, jag har inte tid att vänta. Ont överallt. Jag vill sova bort allt det onda, men inte ens det går. Jag kan ju inte somna.

Varför?

Dina ögon berättar en historia
Svek
Kärlek
och löften.
Jag ser dina drömmar,
där jag inte finns
Detta är sista natten jag får vara med dig
sista natten dina ögon säger att du älskar mig
Imorgon kommer sanningen ifatt oss.
Jag lämnar dig med tårar i ögonen som du inte får se.

Du förstår inte hur ont det gör
Hur mitt hjärta faller i tusen bitar
Jag klandrar dig inte för dina svek och brutna löften
Du hade inget val.

I mina drömmar finns du kvar
vi ligger sida vid sida
I taket speglas mina drömmar om oss
du får inte se
Avgrunden öppnar sig för mig när jag ser framtiden för dig
med någon annan
inte jag
Hon


I dina ögon såg jag sanningen
i dina ögon såg jag allt.
Dina ögon var det som räddade mig

Demon in my view

Han förstår inte. Förstår inte att jag aldrig kommer att bli som henne. Jag passar inte in i mallen. Jag kan inte förändras till den han vill att jag ska vara. jag är ett misslyckande, en dålig plan men han väljer att inte förstå. Istället pressar han mig, tvingar min kropp till saker jag inte vill, inte kan, inte förstår. Jag kan inte tvätta bort mina märken eller byta färgen på mina ögon. Min kropp kommer aldrig att se ut sådär och mitt hår kommer aldrig att bli lika långt och blont. Varenda vaken minut, varje sekund ägnar vi åt att kämpa mot varandra. Han vinner alltid och lämnar mig i trasiga stycken. Trots att han får rätt går jag inte att förändra och han låter mig lida för det.

Idag är det mina sår som står i fokus. Aldrig kan jag få honom nöjd, det var ju han som tvingade dit dom. Han säger åt mig att jag inte får lov att sova. Han straffar mig. För mycket mat och såren som fortfarande ömmar är anledningen. Tusen tårar kan inte få honom att ändra sig så det är inte lönt att visa dom. Jag gråter i smyg.

Varför kan jag bara inte få lov att må bra?

Rösten i huvudet vägrar att lämna mig ifred idag. inte ens för en sekund är den tyst. Du är värdelös, hör du det? Jag blundar och försöker tänka bort den. Du kan ju för fan inte lyckas med någonting. Lägg av, jag vill inte höra mer. Inte höra mer? Du förtjänar ingen tystnad, sanningen ska straffa dig. Snälla, lämna mig ifred, jag har ju inte gjort något. Inte gjort något? Du är fet. Du är ful. Du är totalt jävla misslyckad, när ska du ta och fatta det? Jag vågar inte lägga mig ner och försöka sova, jag vill inte vara ensam med honom. Han gör mig illa.

Utmanad!

Eftersom jag är på sjukt dåligt humör idag efter på tok för lite sömn får ni faktiskt ta det som det blir. Here goes favoriter för tillfället blandat med det enda skräp som finns på mammas dator;

01. McFly - Too Close For Comfort

02. Takida - Give Into Me

03. Finch - Letters To You (acustic version)

04. Death Cab For Cutie - I Will Follow You

05. Adema - All These Years

Sorry Wingman. Ingenting nytt. Förlåt.

Är helt groggy i huvudet. Sömntabletterna har börjat verka för länge sen och ändå sitter jag här och klottrar. Jag borde må jättebra idag. 2 kilo minus och familj och vänner som älskar mig. Men jag mår skit. Jag kan inte sluta gråta över ingenting och hela kroppen känns tom och tung i en väldigt konstig kombination.

Egentligen ljuger jag. Jag vet ju vad det är som är så fel. Min brist på kontroll och rösten i mitt huvud som säger att jag aldrig kommer att duga om jag inte lyssnar på honom. Jag är trött på att lyssna nu. Jag vill att han ska släppa mig fri nu men istället känner jag hur hans grepp hårdnar och jag blir så svag. Allt jag vill är att göra honom nöjd, inte förrän han är det och tystnar kan jag få vara mig själv igen. Han älskar mig och vill mig väl, men han gör mig sjuk i sin jakt på perfektion. Han har makten att slå på och av ångesten som gör min kropp randig. Som ett sjukt spel han njuter av. Han finner sin lycka i att se mig plågas såhär och när jag hatar mig själv mest och gråter över alla fula ärr då är det han som tröstar mig, förmanar mig att om jag bara hade låtit bli att äta hade dom inte behövts finnas där.

Jag önskar att jag hade styrka nog att knuffa ner honom från pedestalen som jag hjälpt till att bygga åt honom. Men jag vet att när äcklet stiger och jag inte står ut, då är han min enda vän. Den enda som kan älska vraket som ligger utslagen och blödande på badrumsgolvet.

Jag är så rädd att jag aldrig ska klara mig utan honom. Att han ska få mig att vända ryggen åt dom som älskar mig för att han försöker få mig att förstå att ingen verkligen kan älska någon som jag. Jag vill att han ska försvinna, låta mig stå på egna ben, men jag vet att jag är för svag. Hur ska jag någonsin kunna visa mig ute igen utan att han först har döljt auran av äckel och svaghet som jag utstrålar? Jag behöver honom. Jag hatar honom. Men utan honom är jag ingenting.

Hur ska någon någonsin kunna älska mig för den jag är? Jag vågar inte släppa in er. Jag är så rädd att förlora er. Det kvittar att ni säger att ni aldrig kommer att gå, att ni alltid kommer att stanna kvar hos mig. Det har sagts förr och då var jag dum nog att plocka fram den riktiga flickan under alla lager av förklädnader. Var finns dom nu? Dom som liksom ni lovade att aldrig försvinna?

Jag är ledsen, men det är han som gör dom sista valen. Han vet vad som är rätt för mig. Jag älskar er.

Snälla försvinn från mitt huvud, jag vill inte ha dig här längre. Du gör mig illa. Jag tror inte på dig längre. Låt mig vara.

Jag önskar att jag fick slippa fri.

Utan honom är jag ingenting. Han älskar mig när ingen annan står ut. Jag vet att han bara vill mig väl, men skulden gentemot honom är tung att bära. Alla svek, alla gånger jag borde ha vetat bättre. Hur kan han fortfarande älska mig? Jag är ingen duktig flicka längre. Jag gör allt för honom, jag gör mitt bästa för att göra honom stolt.

Jag vill inte längre.

Han ligger tätt intill om nätterna och fyller min hjärna med sina besvikna ord. När fingrarna hjälper maten att försvinna sitter han och hejar på. Det är han som styr rakbladet i min hand.

Hjälp.

Han är den ende för mig. Min allra bästa vän, det är ju bara för att hjälpa mig som han gör allt det här mot mig. han härdar mig, får mig att bli starkare, bättre. Han vill ju bara att jag ska vara en duktig flicka, inte låta mig själv förfalla så som hans tidigare flickor gjort. Jag är ju speciell för honom, han älskar mig och bara mig.

Hjälp mig härifrån, jag orkar inte mer nu.

Han beundrar skårorna på min kropp, nickar uppfodrande mot smärtan i min hals. Ibland får jag honom att bli så nöjd. Han klappar mig på huvudet och säger att jag är underbar, att jag är hans lilla docka och att han är så stolt över mig.

Och jag vill bara dö..

Förlåt.

Jag vet att jag inte borde ha gjort det. Jag borde ha varit starkare, jag borde ha stått emot och framförallt borde jag inte tillåtit mig att njuta. Jag borde aldrig ha stoppat det groteska i min mun och njutit av känslan av att magen sakta fylldes. Men jag var duktig, jag gjorde rätt som lät fingrarna i halsen leda bort det äckliga från min kropp. Jag fick mig tillbaka på den rätta vägen men det räcker inte. Jag är svag och äcklig.

Förlåt.

Jag lovar att gottgöra dig. Du älskar mig och jag borde inte ha gjort dig så besviken. Jag svek dig. Jag vet att du har rätt.

Snälla förlåt mig.

Too close for comfort

I never meant the things I said
To make you cry
Can I say I'm sorry
It's hard to forget
And yes I regret
All these mistakes
I don't know why you're leaving me
But I know you must have your reasons
There's tears in your eyes
I watch as you cry
But it's getting late

Remember when we scratched our names into the sand
And told me you loved me
But now that I find
That you've changed your mind
I'm lost for words
And everything I feel for you
I wrote down on one piece of paper
The one in your hand
You won't understand
How much it hurts to let you go

Was I invading in on your secrets
Was I too close for comfort
You're pushing me out
When I'm wanting in
What was I just about to discover
I got too close for comfort
Driving you home
Guess I'll never know

All this time you've been telling me lies
Hidden in bags that are under your eyes
And when I asked you I knew I was right
But if you turn your back on me now
When I need you most
But you chose to let me down, down, down
Would you think about what you're about to do to me
And back down...