Att bli väckt klockan halv 5 är ingen hit. Att sedan försöka somna om med en sjövild Skrutt i sängen är omöjligt. Man sover som mest tre minuter åt gången och detta med ena ögat öppet för att inte missa minsta hyss och bus som kan leda till att Skrutten dyker ner över kanten från stora sängen och slår näsan i golvet. Kvart i sex stod jag inte ut längre, det var lika bra att gå upp. På något vis gick autopiloten in och lagade gröt, skyfflade in gröt och torkade upp gröt och sen hamnade vi i vardagsrummet.

Jag sitter i soffan och kan knappt hålla ögonen öppna. Skrutten deremot ser ut och beter sig som om han just halsat två liter redbull.

Han har bestämt sig för att han inte vill krypa. Skönt kan man tycka, då är han ju lugn tills han börjar gå, men NO, så är det inte. Han har nämligen utvecklat två olika sätt att ta sig fram på. Det ena sättet innebär att han hasar fram på rumpan. Det andra är någon sorts modifiering av den där dansen ni vet, ormen eller masken eller något sånt. Och ni kan tro att det går undan. I 180km/h susar han runt i vardagsrummet, ut i hallen och leker med pappas innebandyklubba och alla skorna, ut i köket och försöker vält stolarna över sig, bort till mina en gång så fina blommor, in bakom fåtöljen efter något annat kul, pilla på sladdar, in i datorrummet för att trycka på pappas dator och bort till tvn för att klappa lite på den där den står oroväckande stor och ger sin mamma snudd på hjärtattack av tanken på att den ska trilla över honom. Och vartenda äventyr slutar med att jag måste kasta mig ur fåtöljen och vidare fram till honom, lyfta upp honom, säga ajabaja och sedan sätta honom bland hans leksaker i förhoppningen om att han kanske kan sitta där en liten stund och leka med sådant som han får leka med. Men nej, så är det igång igen. Och igen. Och igen.

Och igen.