Dofter ur det förflutna..

Jag har ingenting att skriva.. Varje gång jag öppnar ett tomt dokument är det som om någonting låser sig.. Orden försvinner och det blir alldeles dimmigt.. Istället sitter jag bara och stirrar på skärmen och känner hur ont det gör.. Har fortfarande problem med min arm.. Känner hur pulsen dunkar och sticker.. Hur det svider till och ibland är smärtan så djup att det svartnar för ögonen.. Jag försöker att inte tänka på det.. Det går ganska bra, tills jag rör mig och det börjar pulsera igen..

Jag borde gå och kolla det, men jag vill inte veta om det är något som är fel, jag går hellre och har ont.. Jag är livrädd för läkare och doften inne på sjukhuset kväver mig.. Tiden löses upp och helt plötsligt står jag där igen, 10 år gammal och undrar om min pappa håller på att dö.. Det gör han inte säger läkaren, men hur ska jag kunna tro på ett ord av vad han säger när min pappa ligger där i sängen med en massa sladdar och skakar.. Tittar på mig som om han inte kan minnas vem jag är..

Jag vet att jag är löjlig..

Jag kan bara inte hjälpa det..