Luftslott eller vägen till drömmarna

Ibland när Lucas har somnat sitter jag och tänker för mig själv. Jag tänker på allt möjligt. På drömmar och dom val vi gör i våra liv som formar oss, gör oss till dom människorna vi är idag och dom vi kommer att bli. Jag tänker på livet, på framtiden och på det som ligger bakom mig och ibland får det frågor att komma upp till ytan.

Vad händer med dom drömmarna man hade som aldrig blev och aldrig kan förverkligas? Dom som byttes ut mot nya drömmar, bättre val och sånt som bara hände? Försvinner dom bara? Kommer man någongång att gräma sig över att det aldrig blev så eller är det som jag tror att drömmarna sakta byter skepnad och blir nya drömmar som tillslut slår in?

Som den där ateljevåningen i ett gammalt lagerhus i NY där jag ville bo, visst kan jag fortfarande tänka på det någon gång ibland, hur det skulle varit, vad som hade hänt, hur mitt liv hade sett ut, men det är ju inte längre det jag vill ha. Jag vill ju inte längre bo där ensam och kämpa för att uppnå en karriär som är praktiskt taget omöjlig. Jag vill ju leva här och nu med min älskling och vår Skrutt. Det är ju det livet jag drömmer om just nu. Jag är i den drömmen nu.

Så är det så att våra drömmar bara förändras och att vi tillslut får precis vad vi önskat oss, eller kommer vi någonstans på vägen riskera att bli bittra över det vi aldrig fick chansen att få?

Jag hoppas inte det.

Eller jag vet att det inte är så. Jag kommer aldrig att bli bitter över det. Hur skulle jag kunna bli det? Jag har ju allt jag kunde önska mig.