Tårar och elände

Hittills har detta varit en ganska jobbig dag. Lucas har inte velat äta, inte sova, inte vara glad, ingenting. Tillslut grät båda han och jag, nästan. När han väl somnade sen, sov han i nästan tre kvart, det är rekord. Jag brukar kunna ställa klockan efter honom. En halvtimme, exakt på minuten brukar han sova. Nu hoppar han lite i gungan och pratar lite med sig själv och skrattar åt Hasse-katten och jag fick äta lite utan att stressa extremt mycket. Men nu är det svårt att slappna av, man är hela tiden på sin vakt och beredd på att han ska bli kinkig och gnällig igen.

Det är underbart att vara mamma och jag älskar min lille Skrutt över allt annat, men sådana här dagar är kämpiga. När man inte tycks kunna göra något för att den man älskar ska vara glad och nöjd, då känns det som ett misslyckande.

Nu är det snart dags att byta kläder på Lucas och stoppa in honom i overallen för vi ska ut en sväng med F och lilleman innan det är dags för fika med föräldragruppen. Så det var bra att jag åt ordentligt nu för det lär bli sen middag idag.