Fika panik

Ska träffa en gammal väninna idag och ta en fika. Det river upp mig inombords. Visst ska det bli kul, men vi har inte träffats på länge och tankarna snurrar i huvudet. Kommer hon också att se hur mycket jag har gått upp? Kommer hon att tycka att jag är lika misslyckad som jag själv tycker. Hon har jobb, hus och kille, jag är sjukskriven med noll framtidsplaner. Jag är inte avundsjuk, jag är glad att hon har hittat sin plats i livet och att hon är lycklig. Det här är den stora anledningen till att jag håller mig borta från alla jag gick i skolan med. Nej, det var en lögn, jag håller mig borta för att det inte finns någon som jag känner att jag saknar att umgås med. Förutom tjejen jag ska sörpla latte med idag. Men det känns som om alla andra har lyckats och det bara är jag som har gått ner mig till axlarna i den äckliga kvicksanden som kallas ångest och kroppsfixerning.

Det värsta är när man har behövt dra hela historien och dom sedan frågar vad jag tänker göra "sen". För mig finns inget "sen", kampen med att hålla modet upp över "just nu" är fullt tillräcklig för att jag inte ska orka någonting annat.

Detta är en grym värld för de svaga.