Rehab - Please take me in

Jag mår inte alls bra inombords idag. Rent för mycket tankar snurrar runt kring måndag och det ena hemska senariot efter det andra spelas upp på bioduken i huvudet. Allting är så skrämmande. Den långa väntan har lett till det här och då vill jag ju verkligen tro att det ska vara en stor hjälp för mig på min väg att faktiskt bli frisk. Men jag är så rädd. Jag är rädd att dom inte kan hjälpa mig, för att mina tankar är för "friska" mot deras kriterier, att vikten ska vara fel eller att dom kanske tycker att jag har börjat försöka ta tag i det hela så bra själv att dom inte känner att dom har något mer att hjälpa mig med. Vad gör jag då? Mamma säger alltid att man inte ska måla fan på väggen, men jag är livrädd och då gör jag så.

Jag rör rent för lite på mig just nu för att jag ska kunna hålla formen och gå ner i vikt och ändå äta som jag gör, (det mesta jag äter ligger inom rimliga gränser, men ibland måste man få unna sig något utan skuldkänslor) (bullshit, det ger mig fruktansvärda skuldkänslor varje gång jag unnar mig något, det är då jag känner mig extra vidrig.) fast egentligen känner jag att jag äter för mycket oavsett om det handlar om ett äpple eller om en portion av vad som son nu vankas till kvällsmat. Att dra ner på maten borde funka, men just nu är jag så nedslagen i allt mitt tvivlande på mig själv, vilket tyvärr ökar matintaget en aning och alla uteblivande träningsresultat hjälper ju inte direkt till. Jag vill bara vara, snygg, smal och ändå någon gång bli frisk från mina jobbiga tankar.

Jag drömmer mardrömmar om nätterna som jag inte berättar för vare sig familjen eller vanerna. Jag ser mig själv på avdelningen tjock som en kossa, vaggande fram i korriodorerna bland alla dessa späda vackra människor. Jag vill ju vara dom. Jag vill vara lika vacker som dom är. Tårarna bränner i ögonen när jag tänker på allt det här, för jag känner mig så misslyckad. Om jag efter bedömningen får möjligheten att komma tillbaka, hoppas jag att det dröjer lite mellan gångerna. För även om jag vill vara frisk (jag tänker inte låta den här sjukdommen kontrollera mitt liv längre) så vill jag ju vara smal och vacker och det innebär en massa hård tränging enstrikt diet som måste följas. Framförallt i mina egna ögon vill jag vara vacker. Vara värd någonting.

Jag vill klara av att visa mig på stranden i bikini och vara nöjd och stolt över min kropp och efter en dag i den varma solen vill jag kunna gå ut med vännerna och äta och dricka gott, kanske t.o.m ta en glass lite senare på kvällen utan att få den här bedrövliga, svarta ångesten hängande över mig. Jag vill kunna gå ut en kväll och känna mig vacker och självsäker, känna det som om hela livet ligger framför mina fötter. Jag vill orka få framtidsvisioner igen. Jag vill ha mitt liv tillbaka och jag vill bli redo att utnyttja det till max.