Min lilla bebis har slutat amma på dagen. Han äter mat för stora pojkar nu. Det känns väldigt kluvet. Jag är glad att han växer, blir stor och mår bra. Jag tycker att han är jätteduktig och jag är stolt över honom. Men samtidigt känns det som om någonting fattas. I min hormonellt överhettade hjärna känns det som om han inte behöver mig lika mycket längre och det får stora krokodiltårar att trilla nerför kinderna, samtidigt som jag skrattar åt mig själv för att jag är så löjlig. På något vis tyckte jag om att han var så totalt beroende av mig. Jag kände mig viktig. Nu? - not so much.

Ibland önskar jag att man kunde trycka på Pause och Rewind i livet. Jag vill pausa, andas lite och sedan trycka på rewind och få gosa med min lilla yttepytte bebis igen. Få honom att somna på min mage. Ha honom så liten igen att han nästan kunde ligga i min handflata (fast så liten var han ju aldrig, men han var väldigt liten). Jag vill snusa på honom när han bara låg och sov hela tiden, jag vill känna den lilla, lilla kroppen i min famn. Sen vill jag pausa igen. Hålla kvar minnena när dom är färska igen. Trycka på forward och återgå till nuet. Leva vidare som vanligt med min älskling och vår fina aktiva lille påg och njuta av allt. Varje framsteg och varje leende.

Jag vill ha allt på samma gång. Jag vill att tiden ska stå stilla och röra sig framåt på samma gång.

Nu vill jag bara gråta. Hormones' a bitch..