Ibland känns det som om tiden inte räcker till. Som om tiden inte räcker till för mig att bara vara Nicky. Mestadels av tiden är jag Mamma och det går ju inte att komma ifrån när man faktiskt är mamma. Sen ska tiden delas av till att vara flickvän (vilket jag kanske inte är tillräckligt just för tillfället), syster och dotter. När är jag bara mig?

Ibland när jag avverkar träningspasset, eller är i duschen så kanske, men tankarna är ändå ständigt hos Lucas.

Det ska bli skönt att kanske komma iväg med mamma på söndag. Att få vara dottern för en stund och kanske få tid att känna mig som Nicky igen. Inte mamma-Nicky, utan bara Nicky.

Jag längtar.

Och som en extra bonus kommer det att bli underbart att få komma hem till min lilla buse igen och få se honom lysa upp över att hans mamma är hemma.