Jag skriver och skriver men jag raderar innan jag publicerar det. Jag vet att någon gång måste det komma ut, för att jag ska kunna pilla bort det sista av sårskorpan från såret ni gav mig. Jag har läkt, jag har gått vidare, kommit över, men ibland svider det till i det sista av ruvan som finns kvar. Jag önskar att jag kunde glömma, för trots allt, är allt det inte längre relevant för min lycka, men jag kan inte glömma, jag kan bara ignorera, ignorera tills det inte går längre och känslorna av förbittring och svek bubblar upp till ytan. Det får mig att känna mig så liten, värdelös, osäker och hudlös. Det får mig att tvivla på att jag verkligen är värd detta livet som jag har fått. All lycka som får mitt hjärta att nästan svämma över av känslor. Det får mig att inte våga möta blicken hos andra människor. Ni har förstört mitt självförtroende. Det är på väg tillbaka, jag blir starkare för varje dag, tack vare dom som verkligen älskar mig.

Det är tröttande in i själen att tänka på, så jag lägger det åt sidan nu. Min son vill busa. Det vill jag med!