Mirakel

Ibland är det lite svårt att förstå. Det är så stort, liksom omöjligt att ta in. I 242 dagar har lilla grodan funnits inuti mig, levt av mig. Sparkat och sovit och hickat och snurrat runt. Det är svårt att förstå hur man så lätt kan fästa sig vid en ny liten individ, en pyttemänniska som inte ens sett dagens ljus än. Hur någon man aldrig sett på riktigt kan kicka igång hela ens känslospektra på detta makalösa viset.

Det har inte varit så lätt alltid. Sammandragningar så det känns som om man ska gå av på mitten, eller 48 toalett besök varje natt är inte så kul. Smärtan som har börjat komma nu i slutet hade jag helst varit utan. Men tårarna av glädje som föll när jag kände första sparken (dom fälls fortfarande ibland, dom är underbara dessa tårfyllda graviditetshormoner), eller lyckan jag känner vid varje ultraljud och varje gång jag får höra hans lilla hjärta slå, det gör det värt varenda sekunds lidande.

Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att dela med mig av min kropp på det här viset. Att bli större och större för varje dag och försöka tysta rösten i huvudet som aldrig lät mig äta, men det har gått över förväntan. Rösten finns där, men viljan att skydda mitt barn och ta hand om honom är så mycket starkare. Rösten kan aldrig bli starkare än kärleken till min lilla groda så länge han finns här inuti mig.

Det är nästan så att tårarna kommer när jag tänker på att jag äntligen har hittat den lyckan och kärleken som jag inte trodde var för mig. Jag skulle inte vilja ändra på någonting. Jag är älskad och jag älskar, vad kan betyda mer än det? Vad som än händer, så har jag i alla fall fått detta och även om allt skulle vända och allt skulle bli fel igen, så är jag inte ensam. Jag behöver aldrig mer kämpa ensam.

Aldrig mer behöver jag möta mina demoner ensam.