Trött och frustrerad

Har inte kunnat sova mer än tio minuter åt gången i natt. Har haft så ont. Men när är det onda tillräckligt ont? För min del får det gärna antingen sluta, eller så kan förlossningen få sätta igång för detta orkar jag inte med mycket längre. Emellanåt vill jag bara gråta för det är så frustrerande att ha ont när ingenting hjälper och man inte vet hur länge det tänker hålla i. Ännu mer frustrerande är det att det inte är värkar, vilket betyder att jag kan gå och ha ont länge utan att få min bebis som belöning. Hade jag bara vetat att jag snart skulle få ha honom hos mig hade det varit så mycket lättare att stå ut. Nu är det bara fruktansvärt jobbigt.

Jobbigast är det nog för alla runt omkring och speciellt älsklingen som ser att jag inte mår bra men som ingenting kan göra.

Det känns tryggt när grodan rör på sig, men han får gärna lugna ner sig lite nu, för inte nog med att sammandragningarna gör ont, det hugger som en kniv varje gång han bestämmer sig för att öva frisparkar i magen.

Och ja, man får vara såhär gnällig när man väntar barn. Det är en rättighet man har som kvinna.