Att få lov att sörja ifred..

När någon nära går bort är det naturligt att sörja, ja det behöver inte vara någon som står väldigt nära heller, det räcker att man kände människan i fråga.. Att sörja är en naturlig del i att gå vidare.. Allmänheten förväntar sig att man ska sörja och man får lov att göra det.. Men hur länge?

När ett förhållande tar slut, oavsett hur länge man har varit tillsammans, får man också lov att sörja.. Fast om man är den som har avslutat det känns det inte lika tillåtet.. Samma sak här, hur länge får man lova att sörja..

Sorg är ju något induviduellt så det kan ju inte finnas några gränser, inte egentligen.. Men det känns alltid som om det blir fel..

När min morfar gick bort var jag inte ledsen särskilt länge.. Jag var 14 år gammal och vi hade inte träffats på nästan fyra år.. Den människan som gick bort kändes inte som den människan som var min morfar, honom hade jag ju förorat flera år tidigare, så jag hade redan sörjt färdigt på något vis.. Då kändes det som att min omgivning tyckte att jag var okänslig och att jag inte brydde mig.. Jag fick uppfattningen av att jag gjorde fel.. Jag var 14 år gammal och gjorde fel eftersom jag inte var tillräckligt ledsen över att min morfar hade dött..

När min sambo och jag separerade blev jag förkrossad.. Hela min värld rasade och jag kände att jag inte orkade leva längre (jag vet att det var fegt, men jag var verkligen helt förstörd).. Det var allmänt accepterat att jag var ledsen, dels för att jag verkligen älskade honom och dels för att det var han som lämnade mig, men gränsen gick när en månad hade gått.. Då började folk ifrågasätta varför jag inte tog itu med mitt liv, varför jag inte sysselsatte mig med något, gick ut och roade mig.. Några månader gick och jag mådde fortfarande väldigt dåligt, då blev det sura miner för att jag inte hade kommit över honom och gått vidare.. Det var inte acceptabelt att jag sörjde att mitt liv rasat samman och att jag förlorat någon jag älskat, i mer än en månad, kanske två..

Vem är det som sätter gränserna? Varför är det inte acceptabelt att sörja hur länge man vill..

Det är mina känslor, mitt liv och mina tårar och jag tänker fortsätta gråta tills dom tar slut, inte förr och ingen ska komma och opponera sig mot det! Min sorg är ingen annans, kan ni inte känna medkänsla och ställa upp för mig så länge jag mår dåligt, vill jag inte ha er i mitt liv!

Jag mår ju bra nu för detta var många år sedan, men anledningen till att jag drar upp det är att jag har en väninna som mår jättedåligt just nu och vi diskuterade det här med sorg och att man beräknas ha olika längd på sorgetiden beroende på vad det är som framkallar den och att det även finns någon sorts oskriven regel om hur länge man "får" lov att sörja i dom olika situationerna.. Diskussionen gjorde mig väldigt upprörd, det kanske märks..