Gråsten..

Varför är det så fruktansvärt svårt att komma över det faktum att man lämnat en människa man borde älska, till det förflutna.. Att man tagit steget att aldrig mer ha någon kontakt.. Bara lagt locket på och gått vidare..

Jag saknar henne inte, det kan jag ärligt stå för.. Jag saknar den personen hon borde ha varit för mig och ja, jag har rätt att ställa det kravet..

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att komma över henne riktigt.. Jag önskar ärligt att jag kunde säga att hon inte betyder något alls för mig, men det är inte sant.. Hon har sårat mig så djupt att jag aldrig kan glömma.. Jag kan aldrig glömma att hon inte kunde vara den människa hon borde varit..

Jag är ledsen för att jag saknar dig, du borde inte få lov att såra mig mer än du redan har gjort.. Det här är det sista erkännande jag kommer att ge dig, det är sista gången jag kommer att nämna ditt namn.. Jag är trött på att känna mig mindervärdig när jag tänker på dig, att jag inte duger alls i dina ögon.. Innan året är slut ska jag gå vidare och du ska inte få uppta mina tankar igen..

Jag tänker inte gråta för din skull något mer..

Det är över nu..

Adjö mamma..