Stopp

Idag har jag äntligen kunnat gråta. Eller äntligen och äntligen, men det känns som om det var länge sedan jag kunde göra det. Det var det säkert inte. Det var säkert igår, men all min tidsuppfattning har tagit ut semester för närvarande. Det kändes skönt. Befriande. Fast nu mår jag exakt lika dåligt som jag gjorde förut. Ingenting hjälper.

Ska snart iväg till läkaren igen. Undrar om han har något viktigt att berätta, i stil med att jag håller på att förlora förståndet totalt, sorry, men det visste jag redan. Ingenting nytt. Har vetat det länge. Kanske han som är så högutbildad, tjänar en massa pengar och bor i en fin villa med sin snygga fru och sina två väluppfostrade, balanserade ungar kan berätta för mig varför jag mår dåligt. Inte? Jag anade väl det.

Känns som om ingenting spelar någon roll. Ska jobba massor denna veckan och jag känner bara hur någonting inom mig säger stopp. Jag orkar inte. Jag orkar knappt fungera så pass att jag kan ta mig från sovrummet till köket och vidare in i vardagsrummet, hur ska jag då klara av att jobba i 12 timmar? Orkar inte..