Emergency room evening

Det var inte med flit. Det var en olyckshändelse. Promise. Kniven skar för djupt. Sånt som händer. Jag slant. Det slutade inte blöda och det var både djupt och brett. Ringde en betydelsefull person som verkligen ställde upp för mig den kvällen. Körde mig raka vägen in till akyuten. Jag anmälde mig. Fick skeptiska blickar när jag försökte förklara att jag inte tänkt ta livet av mig. Fick sitta och vänta. Vänta. Vänta. Det blev min tur och med en steril kompress på armen fick jag fortsätta vänta i ett undersökningsrum tills doktorn behagade visa sig. hans kommentar fick mig att gå i taket. "Jaså, och detta gjorde du för att komma hit och visa upp det så att vi skulle tycka synd om dig, eller". Han gick ut och kom tillbaka en stund senare tillsammans med en sköterska och en bricka med nål och tråd, kompresser och lindor. "Eftersom det är du som har gjort såhär mot dig själv tänker jag minsann inte slösa någon bedövning på dig". Gubbjävel. Ett par strippar och stygn senare lades såren om av världens gulligaste sköterska och jag skickades tillbaka ut i väntrummet.

Fick prata med den urtrevliga jourpsykologen en stund också och hela tiden satt min betydelsefulla person och väntade på mig, trots att det var fredagkväll och han hellre kunde varit på någon pub och tagit en öl istället.

Aldrig har någon utanför familjen ställt upp för mig på det viset och det betyder så fruktansvärt mycket för mig att det är svårt att beskriva i ord. Tack.

För varje dag som går blir det svårare att försöka orka leva livet. Men jag försöker verkligen. Jag försöker så hårt. Det är så mycket tankar och funderingar, både från förr och nu som spökar. minnen som har blivit förträngda alldeles för länge. men hur ska jag orka ta itu med det nu?