Depression

Just nu känns det som om jag helt har tappat intresset för livet och vad det har att erbjuda. Det är knappt att jag orkar skriva, fast det gör inte så mycket eftersom det mesta jag skriver just nu ändå bara är värdelöst. Kameran ligger på bordet, men jag orkar inte. Har en bok vid sängen som jag inte kan koncentrera mig på, tv:n står igång men jag orkar knappt fokusera blicken, än mindre försöka ta in informationen.

Vad jag har märkt de sista dagarna är att jag kan vara så fruktansvärt falsk. Trodde inte det om mig själv, men det verkar inte bättre. När jag pratar med någon flyter samtalet lätt, jag kan skratta då och då och jag hör till min egen förvåning hur glad jag låter. Jag ger intrycket av att må fruktansvärt bra när jag i själva verket bara vill lägga mig ner, somna och aldrig mer vakna. Aldrig någonsin.

Är det någon inbyggd försvarsmekanism som triggas igång varje gång jag pratar med någon? Är det för att jag inte vill att andra ska oroa sig för mig, eller är jag helt enkelt bara riktigt, riktigt rädd för att folk verkligen ska förstå hur dåligt jag mår?

Allting är så förvirrande. Jag har förvandlats från relativt sund till ett totalt vrak. Personen som stirrar tillbaka i spegeln är definitivt inte jag. Det är inte jag som inte längre har några kläder i garderoben som passar eftersom jag inte har varken lust eller ork att äta. Det är inte jag som har så mörka ringar under ögonen och otvättat hår, eftersom jag är rädd att jag ska svimma i duschen. Inte heller är det jag som går runt som i dvala och inte orkar ta tag i någonting.

Jag tror aldrig att jag har tyckt så här illa om mig själv någon gång förut. Har nog aldrig känt att jag har behövt straffa mig själv på det viset. För det måste ju vara det jag gör. Straffar mig själv. Uppenbarligen tvingar jag mig själv att må dåligt och jag har absolut ingen aning om varför.