Oops I did it again

Det har hänt igen. Kom till jobbet, måste sys. Världens gulligaste sjuksköterska följde med mig till läkaren. Två stygn senare, utan bedövning, var jag tillbaka på jobbet igen. Jobbet var som jobbet alltid är. Kände mig en aning frånvarande och det kändes fel, men jag hoppas och tror att ingen tog illa upp. Att ingen märkte det.

Nu är jag arg. Fast egentligen är jag nog mest ledsen och fruktansvärt besviken. Fick order av läkaren att jag inte fick vara själv hemma och som jag förstod det skulle någon faktiskt vara hemma när jag kom hem efter jobbet. Men inte. Så nu sitter jag här själv. Ledsen och deprimerad medan ögon fylls med tårar som hotar att svämma över vilken sekund som helst. Fast jag inte vill. Jag vill inte vara svag igen. Jag vill inte förlora kontrollen. Jag vill klara mig själv, jag vill inte gråta mer. Aldrig någonsin vill jag gråta igen.

Känns bra? Nej. Gör ont inombords? Ja.