Gråskalor

På högstadiet hade jag två väldigt speciella bildlärarinnor. Den ena var totalt besatt av fallossymboler. Hon hittade dom överallt och älskade att påpeka det. Helst inför hela klassen. Vinflaskan på mitt stilleben var helt klart en fallossymbol, det kunde väl vem som helst se. I själva verket såg alla andra den just som den vinflaska den var, förutom hon. Den andra bildlärarinnan älskade att berätta om de stackars killarna som ställde upp vid hennes kroki sessioner för längesedan. Men det var härliga människor båda två.

Varje gång det var dags för bild satte sig fallossymbolslärarinnan bredvid mig och uppmuntrade mig och sa att allt jag gjorde var så fint, så fint. jag visste hela tiden att hon ljög och detta fick mig att inse att det här med att måla inte alls var någonting som passade mig. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Men jag är tacksam för att hon tog sig tid att uppmuntra mig, även om det inte har gjort mig till någon enastående konstnär.

På gymnasiet fanns det egentligen bara en lektion jag lade ner hela min själ i. Modeteckning. Jag älskade att sitta och skissa och leka med pantone och akvarell och se hur mönster och texturer trollades fram. Det var faktiskt det enda jag var någorlunda duktig på. J, min lärare, fick mig tillslut att försöka satsa lite mer, fick mig att börja skapa en portfolio som jag kunde lämna in som arbetsprover när jag sökte vidare. Hon trodde verkligen på mig, fick mig att tro på mig själv. Men när skolan slutade var min portfolio inte klar på långa vägar.

Den är fortfarande inte klar. Jag har funderat på att försöka igen. Men det känns som om jag har tappat gnistan någonstans på vägen. Jag har tappat bort min dröm och det gör mig lite ledsen ibland. Att jag bara gav upp..