Samkväm med familjen

Häromdagen fick jag reda på att jag kommer att bli tvungen att träffa min mamma igen. Har blivit kallad till något möte på råd och stöd enheten för att min pappa vill att resten av familjen ska hjälpa till att bry sig om min lillasyster. Vadå resten av familjen förresten. Jag trodde att min familj bestod av min pappa, hans sambo, min lillasyster och vår lillebror, det är i alla fall dom enda som får lov att kalla sig min familj. Dom andra existerar inte för mig.

Jag trodde att jag hade lagt allt detta med mamma bakom mig, lagt det i en låda och skickat ner den i källaren så att mössen kan tugga på den. Men så fort något sånt här inträffar kommer allt tillbaka. All smärta och sorg. Jag vet inte om jag orkar handskas med det en gång till, jag vet att det kommer att fortsätta förfölja mig i månader om jag går med på att träffa henne. Pappa säger att det kommer att ge mig ett avslut, men jag vet att han ljuger. Han vet inte hur allt detta påverkar mig. Hur jag sakta bryts ner till små, små partiklar av all smärta hon åsamkat mig. Hur bara en enda blick från henne kommer att få mig att känna att jag inte är värd någonting.

Nej jag tror inte att jag klarar detta en gång till.