Igår tittade jag på Greys precis som vanligt. Klockan blev nio, Skrutten låg och sov. Klockaan blev tjugo över nio, jag var ute och rökade i pausen. Klockan blev fem över halv 10, jag satt i soffan med tårarna rinnande nerför kinderna. Det var skit jobbigt. Jag HATAR när barn mår dåligt och jag kan absolut inte hantera att dom dör.

Barn. Får. Inte. Dö!

Så är det bara. Så fort den känslomässigt söndertrasande scenen var slut hade dom klippt för reklam och samtidigt som det är totalt stämmningsförstörande, kan det kanske vara bra att få hämta andan lite och torka tårarna. Men se, sådär fungerar inte jag. Jag tittade på älsklingen som i princip bara satt och glodde för att ha något att se på medan han åt.

Jag: Så får dom inte göra (försöker torka bort tårarna med hjälp av tröjärmen).
Älsklingen: Gråter du?
Jag: (känner hur hela ansiktet skrynklas ihop och jag liksom knappt får luft så mycket tårar som bara vill ut och som faktiskt forsar) Hon dooog!
Älsklingen: Du får inte titta på sådant här mer. Hädanefter är det bara komedier och skräck som gäller för din del.


Det var faktiskt svårt att släppa det även sedan jag hade gått och lagt mig. Kanske blir det så när man har fått barn att man plötsligt kan relatera till sådana saker på ett helt annat plan. Jag kunde bara tänka på hur fruktansvärt det skulle vara om något hände min Skrutt. Usch. Nej, jag vill inte tänka på det. Alls.