På sista tiden har jag funderat väldigt mycket på en sak. Jag och F har pratat mycket om det och kanske är det därför.

Varför är det så fel, hemskt och tabubelagt att prata om och faktiskt må dåligt under graviditeten och i sitt liv som mamma? Det kan handla om att må dåligt vissa dagar, i perioder eller hela tiden. Man får helt enkelt inte göra det. Inte ens någon gång då och då. För då, då är man minsann en dålig förälder.

Jaså, det säger ni?

Ok, men såhär ligger det till. Att vänta barn är skitjobbigt. Man är hormonell, man känner sig skittjock, ofräsch och den där "glowing mother to be" finns bara i filmen och böckernas värld. Vissa dagar är det helt underbart. Att ligga och fila på magen, höra hjärtljuden för första gången, se sin bebis på ultraljudet, köpa yttepytte små bebiskläder och känna hur barnet leker Rambo inne i magen. Men allt det andra, det är fruktansvärt. Man undrar skrämt för sig själv vad som händer med ens kropp, en kropp som inte känns som ens egen längre. Dessutom är det jobbigt att sova och att aldrig veta riktigt när man ska börja stortjuta. Det är helt klart värt det, men det kan vara jättejobbigt. Det är jättejobbigt.

Kvinnor som påstår att det bara är guld och gröna skogar att vänta barn, dom ljuger!

Sen kommer första tiden som mamma, första året som mamma. Man får inte lov att må dåligt då heller. När bröstvårtorna är helt blodiga och söndriga, när man aldrig får sova, aldrig hinner äta, inte kommer ihåg sitt namn längre eller vet vem man är, så får man inte lov att må dåligt.

När några månader har gått och du fortfarande kan bryta ihop i tårar när som helst, eller det enda du orkar är att sitta apatisk i soffan, när du fortfarande inte vet riktigt vem du är, eller du är helt förkrossad över att din bebis håller på att bli stor och växa ifrån dig, när du fast du inte ammar längre, men fortfarande inte har sovit en hel natt mår såhär, får du ändå inte lov att må dåligt.

Det är fel att må dåligt.

Screw you!

Detta är den största förändring man någonsin kan vara med om. Man får lov att må skit. Man får lov att bara vilja sätta sig ner på golvet och gråta. Man får lov. Och mår man riktigt, riktigt dåligt så får man lov att be om hjälp, någon att prata med eller få en kram. Man är bara människa!

Att vara mamma är det absolut mest fantastiska som finns! Jag älskar det. Jag skulle aldrig vilja leva utan min lille Skrutt. Aldrig, aldrig någonsin! Men det är för fan tillåtet att må lite dåligt ibland. Så det så.

Fram för alla mammor som vågar erkänna att föräldraskapet inte är en dans på jävla rosor, men som ändå är det underbaraste som finns!