Runaway..

När jag var liten bråkade jag och min mamma jämt. Hon fick mig alltid att känna att jag inte betydde något för henne och att hon inte älskade mig (kan faktiskt inte minnas en enda gång då hon faktiskt sa att hon gjorde det..

Jag kommer särskilt ihåg en gång när jag var riktigt liten, jag var nog ungefär fem år gammal och vi hade haft ett jättegräl. Jag kommer inte ihåg vad grälet handlade om, men det spelar egentligen ingen roll. Jag sprang upp på mitt rum med tårarna rinnande nerför mina kinder och slängde mig på sängen. Det enda jag kunde tänka på just då var hur elak hon varit och att hon inte kunde tycka om mig särskilt mycket om hon gjorde så. Jag bestämde mig för att rymma. Jag tog min lilla ryggsäck och packade ner min kudde och ett inramat fotografi av mamma (det var det enda som fick plats) för oavsett hur ledsen jag var just då var hon ändå den personen som var viktigast för mig och jag behövde få ha henne nära. Jag rusade ner för trappan och skrek att om hon ändå inte ville vara snäll mot mig så behövde jag inte vara kvar hos henne, smällde igen ytterdörren och sprang ut. Jag orkade inte springa särskilt långt utan stannade snart och satte mig ner. Tårarna bara rann och efter en stund ville jag inte vara kvar ute, det var kallt och mörkt och jag ville vara hos mamma oavsett hur elak hon hade varit. Men mest av allt ville jag att hon skulle komma efter, krama om mig och säga att hon älskade mig och ville att jag skulle komma hem till henne igen.

Ibland kan jag önska precis detsamma idag..

Men hon kom inte då..

Och hon kommer inte att komma nu..