Släktband

Igår kom min lillasyster och hälsade på. Vi drack te och jag hjälpte henne med läxorna. Insåg ganska snabbt att starka och svaga verb är något jag inte alls kommer ihåg sen skolan. Kände mig ganska dum tills jag insåg att det faktiskt inte var så svårt när man väl kom igång. Jag undrar vem som lärde sig mest av oss två.

När läxorna väl var avklarade tog det inte lång tid innan hon fick spår på kameran och med den i högsta hugg satte den största divan av alla igång. Här skulle sminkas och fixas och olyckligtvis var det jag som blev hennes offer. När hon väl var klar såg jag ut att komma direkt från inspelningarna av Dallas. Sen skulle det fotograferas. Lydigt satt jag som hon placerade mig och led i det tysta. Jag står hellre bakom än framför kameran eftersom jag inte är ett dugg fotogenisk, i motsats till henne.

Egentligen är det lite orättvist hur generna från våra föräldrar blev fördelade mellan oss två. Jag är kort, lite mullig, ögon så ljusa att dom ser vattniga ut och har ett väldigt runt ansikte, kort sagt är jag en kopia av min mor, tyvärr. Min syster å andra sidan är lång, smal, har de finaste blå ögon som finns och kindben to die for.

Det där med att vara lik min mor kan vara fruktansvärt jobbigt. Inte nog med att jag påminns om en människa som har sårat mig mer än vad som kan beskrivas i ord varje gång jag tittar i spegeln, utan jag har också växt upp med att främmande människor (främmande för mig, men inte för min mor) har stannat mig i någon affär och sagt, att visst måste jag vara S dotter.

Halv nio följde jag med syrran till busstationen och såg till att hon kom med bussen. Det är alltid jobbigt när hon måste åka, men vi hade i alla fall en trevlig kväll tillsammans.