”Din faster var aldrig mullig som du när hon var i din ålder”. ”Du borde nog inte äta så mycket, det är inte bra för din figur”. ”Du borde verkligen sluta vara så lat och röra mer på dig, du börjar ju bli riktigt rund”. Att höra sådana saker var och varannan dag av människor som förväntas älska dig fungerar inte. Inte när man är fjorton år gammal. Till slut ligger man i en säng på sjukhuset, väger 42 kg och är för svag för att orka gå utan stöd.
Och då är det för sent, monstret har redan skapats. Människor som borde älska dig oavsett hur du ser ut har framkallat det monster som sitter i huvudet och dagligen berättar för dig hur hemsk du är, äcklig, vidrig, fet. Ett monster som tvingar dig själv att hata det du ser i spegeln.
Idag har jag dom att tacka för att jag har så dålig självbild som jag har. Det är deras fel att jag inte kan ha en sund relation till mat och det är i högsta grad deras fel att jag dagligen tvingar mig själv, pressar mig själv att försöka gå ner ytterligare ett hekto. Tvingar mig att hata mig själv.
Ibland undrar jag om detta någonsin kommer att förändras. Kommer jag någonsin att kunna älska mig själv igen?
Monday, January 22, 2007
Kroppsideal
klockan 7:54 PM
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 kommentarer:
Men du. Jag känner ingen som har en sund relation till mat. Det sunda är att du har hittat problemet. Du förnekar inte det. Det är friskt. =) I get your point.
Jo, men det hjälper inte att ha insett problemet om man ändå är oförmögen att göra något åt det..
Du bettan, jag VET. men det är bättre än att leva i förnekelse.
Bettan? Tja, jag kan väl gå under det namnet också *ler*.. Har kommit förbi förnekelsestatiet för länge sen..
meddela mig när du har konsulterat J B.lund eller vad han nu hette. =)
Post a Comment