Morfar

Min morfar och jag hade en väldigt speciell relation när jag var liten. Nu är det många år sedan han gick bort och innan dess träffades vi inte på ett par år. Jag minns inte så mycket av honom längre, jag minns inte hur han såg ut eller hans röst, däremot minns jag precis hur han luktade, en alldeles speciell doft. Morfar. Varje gång jag känner något som påminner om morfars doft känns det som om jag är sex år gammal igen och steker falukorv med honom hemma i köket. Då känns det som om hjärtat nästan svämmar över av kärlek till en man jag knappt minns.

När han låg för döden fick jag inte träffa honom. Min mor ville inte att jag skulle behöva komma ihåg honom från en säng på sjukhuset, kopplad till en massa slangar. Kanske hade hon rätt, men det gjorde så ont då, att jag inte fick säga adjö, att jag inte fick berätta för honom hur mycket jag älskade honom.

Ibland när jag är nere vid havet tänker jag på honom och då känns det som om han är vid min sida. Där, på den platsen han älskade mest.