Försenad vårstädning

Jag storstädar i den mentala källaren. Det är inget kul alls. Det är inte det att det är tråkigt, fast det är det ju, lite, utan det är det att det gör så förbannat ont. Jag vill inte veta av tankarna jag trodde att jag hade packat ner och glömt bort. Jag vill inte sitta uppe fler nätter och gråta för att allting är så rörigt, inuti och utanpå. Varför jag tvingar mig själv att lida så kan jag inte förstå, men jag gör det. Kanske är det denna gången möjligt för mig att gå igenom och faktiskt slänga bort det som gör mig så illa. Alla dessa fasansfulla och sorgligt tårindränkta minnen. Kanske är det dags nu att äntligen få ro och gå vidare.