Känslospektra

Det här med känslor är totalt omöjligt att förstå sig på. Tycka om eller inte tycka om, det är det som är fråga. Känner du pirret i magen är det nog rätt känsla i det läget, men när pirret är försvunnet då är det dags att bestämma sig. Antingen kämpar man för att hitta tillbaka till pirret, eller så ger man helt enkelt bara upp.

Jag vet inte om jag känner något pirr. Ibland gör jag, väldigt mycket. Ibland är det bara som om jag hade is i magen. Ingenting. Så hur ska man nu bestämma sig för att stanna eller gå. Men jag har inget att gå till. Den trygga punkten ska man ju ha inombords. Det är där man ska känna sig trygg i livet och med sig själv. Jag har ingen trygg punkt. Jag vet ju inte ens vem jag är.

Fan det här med känslor hit och dit är så rörigt att jag ger upp. Jag drar mig tillbaka och slickar mina sår. Drömmer om kärleken, fast mest drömmer jag mardrömmar. Drömmar att någon jagar mig. Min själ är svag och jag orkar inte med mer skrämmande saker. Jag orkar inte vakna mitt i natten och inte kunna somna om, därför att jag är rädd att någon ska komma och ta mig i drömmen.

Löjligt va?