Tvivel

Det är längesedan sist. Det gör fortfarande ont ibland.

Bokstäverna på mina fingrar har liksom suddats ut, blivit ojämna och gråaktiga, men dom finns likväl kvar. En ständig påminnelse om att jag måste tänka efter. Hålla mig själv kort. Det är så svårt, men jag kan inte tillåta mig själv att fortsätta på denna groteska väg jag börjat gå. Jag måste förändras. Bli en bättre människa. Jag måste.

Jag är ensam. Hela tiden är jag ensam. Ibland är det tomt och jobbigt, ibland är det skönt. Ensam är stark, men det gör ont.

Virrigt och förtvivlat. Tvivel som gror hela tiden. Det blir inte bättre än såhär. Tror jag..