28/3

Det finns så många känslor inom mig som kräver att få komma ut, släppas fria. Så många tankar som måste få omvandlas till ord. Sorg som behöver bearbetas. Tårar som behöver fällas, men allting är så blockerat. Allt som jag inte klarar av att hantera packas ner i mentala flyttlådor som jag bär ner i min mentala källare och låter samla damm. Det finns många lådor där. Många av dom har tjocka lager damm, från många år och jag vågar inte öppna dom och kika däri för jag tror inte att jag klarar av alla dom känslorna just nu. Kanske en annan tid, en annan dag kan jag vara stark nog.

Samtidigt byggs allt det dolda upp inom mig till någon sorts själslig vulkan som hotar att få ett utbrott vilken sekund som helst.

Jag hatar mig själv så innerligt. Jag är min största fiende.Jag skadar mig själv för att tvinga mig själv att lida för hur äcklig jag är. Särskillt konstruktivt? Nej. Väldigt destruktivt? Ja. Jag vill bara straffa mig själv eftersom jag inte förtjänar bättre. Jag är inget värd. Det är därför jag hamnar på akuten en kall regning fredagkväll med uppskuren handled. Inte för att jag vill ta livet av mig. Jo det gör jag kanske, men det handlar egentligen inte om det. Det handlar om att jag inte är värd något annat. Jag förtjänar en läkare som syr utan bedövning för att han ser ner på mitt beteende. Jag är värd allt lidande livet ger mig just nu.