15/4

Idag tycker jag mer illa om mig själv än jag brukar. Jag står framför spegeln och klämmer, känner och kniper om alla valkarna som finns där. Magen sväller över jeansen och någon tillstymmelse till bröst existerar inte. Jag vet att det bara är jag som ser det. Jag vet det. Men jag ser något annat och jag önskar att ni kunde förstå det. Måhända är det inte mig jag ser i spegeln, men det är på grund av hur spegel jaget ser ut som jag plågar mig själv, svälter, hetsäter, kräker. Jag kommer att plåga mig själv tills det inte finns något kvar att plåga. Tills det inte finns någonting kvar att hata.

Det börjar bli varmt ute, folk klär av sig och det är bara jag som inte springer ute i linnen och kortärmat. Det är bara jag som har fruktansvärda ärr på armarna. Ärr som jag har tvingat dit själv. Jag vill inte att folk ska se. Jag vill inte att folk ska fråga, titta, och viska. Jag skäms inte för det finns faktiskt en anledning till varför jag gör det. Det kan hända att ni inte förstår, det kan egentligen bara någon i min sits göra. Men jag orkar inte med frågorna. Jag ser blickarna på jobbet. Jag gör faktiskt det, fast ni inte tror att jag gör det. Jag vet att ni bara vill väl, men blickarna är lika svåra att hantera som frågorna. Jag vill bara försöka återgå till att vara en normal tjej. En tjej utan problem. Utan själsliga sår djupa som månkratrar.

Vissa dagar gråter jag inte. Jag bara sitter i soffan kall och stilla. Tänker på saker jag inte borde, sorgliga saker men ändå kommer inga tårar. Det är nästan dom dagarna som är värst för mig. Så mycket känslor som behöver få utlopp men bara samlas inom mig tills det jäser över och allting slår ner på mig med full kraft. Idag är en sådan dag och jag vet vad jag har att vänta.