Goodnight and go

Det finns ingen som jag kan dela med mig av mina innersta tankar till. Ingen som kan hjälpa till att bringa reda i kaoset som existerar i huvudet. För hur ska någon annan kunna förstå det jag inte ens fattar själv? Ibland får jag ett sånt trängande behov av att vara själv, jag känner att knuten liksom är på väg att lösas upp en aning, men sen vänder det igen. Ibland blir jag rädd. Tänk om alla dom där tankarna släpps lösa, hur ska jag hantera så mycket sorg, ilska, vrede, ångest, ensamhet och ånger på en och samma gång? Det kommer ju aldrig att gå. Jag vill inte att någon annan ska veta hur jag våndas. Hur dåligt jag mår. Men det är oundvikligt.

I natt är en sådan där komplicerad tidsperiod. Jag mår dåligt, men jag vet inte riktigt varför. Jag kan inte gå och lägga mig för i mardrömmarna blir jag jagad av okända faror. Det gör mig rädd. Jag är rädd för att bli jagad. Kanske för att mina känslor jagar mig och pockar på min uppmärksamhet. Men det spelar ju ingen roll för när jag väl försöker så drar dom sig undan igen.

Det känns tryggt i mörkret. När jag var liten var jag mörkrädd, nu välkomnar jag mörkret. Utan ljus är det ingen som kan se alla tårarna jag fäller. fast i natt fäller jag inga tårar. Jag kan inte. Det känns som om jag borde, men det går helt enkelt inte.

Det kommer att bli bättre någon gång, jag vet det. Det är bara så kämpigt just nu. Idag, imorgon. Jag vill ju veta när det blir bättre. Jag vill veta vart målet finns, för kanske känns inte sträckan så lång att gå då.