Vitt och svart och grått

Ibland känns det som om jag bara måste sätta mig ner och gråta. Liksom för att få ut allt det där som gör så ont. Inuti. Just nu känns det så. Kraven jag ställer på mig själv känns så tunga. Som stora sandsäckar på min rygg. Jag vill bara krypa ihop i sängen och glömma allt. Inse att jag aldrig kommer att bli nöjd. Jag kommer aldrig att kunna älska mig själv.

Men jag inser att jag måste kämpa. För att det inte ska sluta med att jag inte står ut med mig själv längre och tar livet av mig, så måste jag kämpa mot målet. 15 kg. Det måste gå.