Crash, boom, bang

Hon klarar det inte längre. Hon mår så dåligt. Hon plågar sig själv, låter sig knappt äta något och ändå visar vågen bara mer och mer. Hon orkar inte. Vill inte se allt äckel i spegeln. Hon duschar med ljuset släckt för att slippa se.

Hon kan inte ha det såhär längre.

Hon vill inte.

Hon är trött på att ligga i sängen och låta livet passera utan att hon är delaktig. Hon är trött på demonerna som finns i hennes huvud och som tvingar henne att straffa sig själv. Ingenting hjälper henne längre.

Är hon förlorad nu?

Hennes drömmar är borta. Hon har inga ambitioner. Hon vill ingenting. Hon säckar ihop totalt för hon orkar inte lägga ner energi på sig själv. Det är för jobbigt. Hon ser hur folk tittar i affären och hon förstår dom. Liksom hon, ser också dom ett vrak utan chans till förbättring. Hon ser sliten och trött ut, precis det hon är. Håret är glanslöst och hon vet att hopplösheten lyser i hennes ögon. Det har tagit platsen från den glimt och lyster som alla brukade säga att dom såg där. Hon gör alla besvikna.

Leendena är få och framtvingade. Självförtroendet är kört i botten och tårarna rinner. Hon saknar den tjej hon brukade vara. Eller som hon iallafall lyckades få vara i dom bra perioderna. Hon som var glad och sprallig, med glimten i ögat och hon var omtyckt av alla.

Nu är hon trasig.

Sår överallt, röda blodiga märken. Hon hatar sig själv så mycket. Hon blir sviken om och om igen. Av sig själv och av andra. Dom lämnar henne ensam kvar. Hjärtat har krossats för länge sedan och inget superlim i världen kan laga det. Hon vill ge upp, men inte ens det klarar hon av. Hon är så trött på allt som går emot henne. Hon orkar inte med fler nederlag.

Hon är jag och jag vill inte längre.