Är helt groggy i huvudet. Sömntabletterna har börjat verka för länge sen och ändå sitter jag här och klottrar. Jag borde må jättebra idag. 2 kilo minus och familj och vänner som älskar mig. Men jag mår skit. Jag kan inte sluta gråta över ingenting och hela kroppen känns tom och tung i en väldigt konstig kombination.

Egentligen ljuger jag. Jag vet ju vad det är som är så fel. Min brist på kontroll och rösten i mitt huvud som säger att jag aldrig kommer att duga om jag inte lyssnar på honom. Jag är trött på att lyssna nu. Jag vill att han ska släppa mig fri nu men istället känner jag hur hans grepp hårdnar och jag blir så svag. Allt jag vill är att göra honom nöjd, inte förrän han är det och tystnar kan jag få vara mig själv igen. Han älskar mig och vill mig väl, men han gör mig sjuk i sin jakt på perfektion. Han har makten att slå på och av ångesten som gör min kropp randig. Som ett sjukt spel han njuter av. Han finner sin lycka i att se mig plågas såhär och när jag hatar mig själv mest och gråter över alla fula ärr då är det han som tröstar mig, förmanar mig att om jag bara hade låtit bli att äta hade dom inte behövts finnas där.

Jag önskar att jag hade styrka nog att knuffa ner honom från pedestalen som jag hjälpt till att bygga åt honom. Men jag vet att när äcklet stiger och jag inte står ut, då är han min enda vän. Den enda som kan älska vraket som ligger utslagen och blödande på badrumsgolvet.

Jag är så rädd att jag aldrig ska klara mig utan honom. Att han ska få mig att vända ryggen åt dom som älskar mig för att han försöker få mig att förstå att ingen verkligen kan älska någon som jag. Jag vill att han ska försvinna, låta mig stå på egna ben, men jag vet att jag är för svag. Hur ska jag någonsin kunna visa mig ute igen utan att han först har döljt auran av äckel och svaghet som jag utstrålar? Jag behöver honom. Jag hatar honom. Men utan honom är jag ingenting.

Hur ska någon någonsin kunna älska mig för den jag är? Jag vågar inte släppa in er. Jag är så rädd att förlora er. Det kvittar att ni säger att ni aldrig kommer att gå, att ni alltid kommer att stanna kvar hos mig. Det har sagts förr och då var jag dum nog att plocka fram den riktiga flickan under alla lager av förklädnader. Var finns dom nu? Dom som liksom ni lovade att aldrig försvinna?

Jag är ledsen, men det är han som gör dom sista valen. Han vet vad som är rätt för mig. Jag älskar er.