Det gör ont inombords. Jag försöker hantera allt, men det är så svårt. Jag riktigt känner hur tabletterna i burken talar till mig om lindring. Förklarar som för en treåring hur dom är lösningen på allt. Mina händer skakar av självbehärskning. Ni ska veta hur svårt det här är för mig. Jag vill inte lämna någon bakom mig, det är därför jag kämpar. För er skull.

Det som känns allra värst är att tårarna inte tar slut. Jag är så svag. Jag vet att ni alltid finns till för mig, men jag klarar inte av att be om er hjälp. Jag drar mig undan. Men jag behöver vara själv när jag mår såhär. Jag behöver få krypa undan i ett hörn och gråta ifred, jag står inte ut med att ni ska behöva se mina tårar mer.

Jag älskar er.