Vinternätter

Jag ligger här i sängen och känner hur hopplösheten stiger. Varför är det alltid om nätterna att känns som tyngst? Jag är så trött, men inte ens tabletterna kan få mig att somna inatt. Tankarna är så många och svävande att jag liksom inte får grepp om en enda av dom. Min brist på självkontroll gör mig illamående och jag vill bara somna och glömma.

Mina ränder börjar blekna. Det gör mig så rädd. Vad är en zebra utan sina ränder? Vem är jag när jag inte mår dåligt? Vem är jag bortom ångesten och smärtan? Ni känner inte den människan. Ni ser bara till ytan och om inte den är trasig så tror ni genast att jag är hel. Ni har så fel. Jag försöker verkligen, ni ska bara förstå hur hårt jag kämpar för att må bra. Men det går inte. Jag kan inte må bra. Även om såren läker och ärren ljusnar är jag fortfarande trasig inuti.

Jag väntar bara på att ni ska tröttna och gå ni också.

Jag mår inte bra.