Summering

För ett år sedan trodde jag att jag hade allt jag kunde önska mig. Det var snudd på en villa-volvo-vovve idyll eller i varje fall lägenhet-katt-sambo. Just nu för ett år sedan hade jag fullt upp med att planera vad som skulle bli den mest perfekta julafton någonsin. Jag som inte är något stort fan av tråkiga skit högtider skulle försöka omvända mig själv. Familjerna skulle vara samlade och allt skulle vara så jävla fantastiskt. Vi hade trevligt, det är inte det jag menar, men hade jag vetat vad jag vet idag hade jag kanske lagt ner lite extra, jag vet inte, energi? Jag vet inte riktigt vad det är jag svamlar om, men jag hade kanske tagit till vara på det som fanns så att jag kunde minnas det bättre nu.

Jag sov in det nya året sist. Jag är egentligen inte mycket för att festa och att vara full som en alika och skjuta en massa löjliga raketer är inte riktigt jag. Det senaste året har varit fullt av förändringar, val och möten med nya människor, både på gott och ont.

Jag gjorde slut med min sambo. Vi skildes som vänner och allt det där och det var nog det bästa som kunde hända. Missförstå mig inte, jag tror faktiskt att jag älskade honom, men vi var inte rätt för varandra. Han blir lyckligare med någon annan. Men fem år tillsammans, det betyder något. Det betyder att jag har förlorat både en kärlek och en vän och om jag ska vara ärlig så gör det lite ont. Jag ångrar ingenting, förlåt, men det gör jag inte. Men jag vill att du ska veta att jag aldrig kommer att glömma dig.

Jag träffade den där killen ni vet. Han som inte ville ha mig och som jag ville ha och som jag grät över och bla, bla, bla. Det känns faktiskt som om det är överspelat nu. Visst, min stolthet fick sig en törn och jag känner hur mindervärdskomplexen bubblar upp bara av tanken på att han ratade mig, men det är water under the bridge. Synd att vi inte kunde fortsätta vara vänner. Vad är du rädd för? Never mind.

Jag skaffade lägenhet. Min alldeles egna lägenhet. Det är blandade känslor, definitivt. På något vis känns det som om alla dåliga tankar har samlats där och det får mig att göra dumma saker ibland. Men den är min egen och ingen kan ta det ifrån mig. Men snälla, snälla tomten, jag har kanske inte varit så snäll, men snälla du ge mig en ny.

Ibland mister man en, men då kanske man även vinner en annan. Så har det varit detta året. Jag förlorade/lämnade en sambo/pojkvän/kärlek men jag vann något utöver det vanliga. Jag träffade några helt otroliga människor, några som jag älskar så mycket att det känns som om hjärtat liksom ska svämma över av känslor. Några som faktiskt helt ärligt har räddat livet på mig. En underbar tjej, som är mer lik mig än någon syster någonsin kunnat vara. Hon har en helt otrolig karisma och är så bedövande vacker att hennes leende får pojkarna att falla som furor. Jag önskar att hon får hitta någon som gör henne väldigt, väldigt lycklig för det fötjänar hon mer än väl. Jag älskar henne så fruktansvärt mycket. En kille som säger att jag är helt underbar även när jag är svullen och söndergråten. En kille som tycker om mig för den jag är och som kan läsa mig som en öppen bok. Att säga att jag älskar honom är ett understatement, för mina känslor för honom kan inte beskrivas i ord.

Min sjukdom har eskalerat under året och det känns värre än någonsin, fem resor till psyket borde bevisa det. Klippkort på akuten efter alla mina självskaderäder. Egentligen är jag ett hopplöst fall och att människor överhuvudtaget står ut med mig är ett under. Jag bara trasslar till allting hela tiden och sätter känslor i gungning. Jag är en vandrande katastrof, tack för att ni älskar mig ändå.

Min familj har förändrats. Jag har fått min mamma tillbaka. Jag trodde aldrig att jag faktiskt skulle säga detta. Men jag har saknat henne så mycket. Det har varit så svårt att inte ha henne hos mig. Att inte ha haft henne att fråga om råd. Jag har saknat henne så fruktansvärt mycket. Mamma, jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar dig.

Min lillasyster och jag har fått en helt ny relation. En som kommer att mogna och växa upp till något helt fantastiskt. Hon är helt enkelt underbar, torts att hon får en att vilja sätt stöldskydd på sina kläder.

Jag har träffat en del rötägg under året som har gått. Men jag antar att det är en del av livet. Jag har gått starkare ur varje möte trots att det varit väldigt självdestruktivt ibland. Jag må vara trasigt och skadat gods, men jag är den jag är och jag är faktiskt älskade för det. Dagar som idag kan jag faktiskt tro att jag duger.