Jag vill gråta, men tabletterna har blockerat dom. Istället byggs allting upp inombords till en gigantisk klump av svart kletig ångest. Jag känner hur hela kroppen rullar ihop sig som en boll och längtar efter att få släppa efter. Låta gråten få lov att ta plats och tårarna rinna. Allting jag skriver blir så krystat och fel. Orden hamnar fel, ingenting låter som sanningen längre. Jag är så rädd. Framtiden känns som ett mörkt hotande moln, jag vågar inte släppa fram all rädslan eftersom jag är rädd att jag aldrig ska hitta ut ur den igen.